Att längta. Och önska.

Fyra dagar sedan senast. Jag sätter någon slags stolthet i det. Att jag har tyckt att bloggen har varit sekundär. Oviktig. Att jag har försökt ta tillvara på juldagarna, ledigheten och att hänga med familjen.Göra det där sociala i stället. Som att sitta tysta framför tv och julbio och se långfilm.

Hursomhelst har det varit en slags avgiftning. Och skönt att få landa lite.

Jul på Gotland är speciellt. Det påminner mig mycket om en det vanliga, som på många sätt blivit ovanligt. Om ideal jag egentligen strävar efter. Och om ensamhet. Jag skrev en bloggpost om det där på en gammal blogg jag drev för några år sedan. Om hur vi varje julafton firar alternativa jular på Frälsningsarmén i Visby tillsammans med familjer som bara vill dela gemenskap eller människor som inte har andra att fira jul med. Det är inget konstigt eller heroiskt i det. Men ju äldre jag blir, ju mer ödmjuk blir jag inför det faktum att så lite kan betyda så mycket. Ett ”god jul” och lite småprat i förbifarten. Att vara närvarande, trivas. Dela julmat och skratt med någon som nyss berättade att de brukar supa bort julen för att slippa…förstå.

Ah, ni ser. Det är omöjligt att prata om det där utan att bli översittande pretentiös. Men hela mitt jag skriker efter att mer medvetet engagera mig i liknande saker. Små saker som gör skillnad.

Jag älskar Frälsningsarmén för det där. Det sociala arbete många kristna församlingar gör i jultid blir så ofta ett alibi. En pliktskyldig punktinsats för att kunna säga ”vi bryr oss visst om omvärlden”, och sedan fortsätta sökandet efter andliga känslokickar.

Frälsningsarmén är knappast något mönstersamfund, men jag älskar deras idé. En grundton av att föra krig mot orättvisa och ensamhet. Inte för att det ser bra ut, inte för att jag kan räkna in fler ”uppräckta frälsarhänder”, utan för att det är rätt. För att människor hjälper människor.

Jag önskar så att jag hade ett sådant sammanhang. Men det är lätt att både tycka och säga.

Det vet både du och jag.