Vi är alltså plötsligt en familj, Julia, Billie och jag. Det är fortfarande ganska ogreppbart, men slår mig ibland. Oftast när Billie ligger nära mig i famnen. Eller när Julia ammar henne och jag kryper upp nära dem. Då känns det som att vi är en enhet.
Det är så märkligt att tänka att vi alltid ska höra ihop, alltid vara tillsammans. Jag som alltid värjt mig för sådana begrepp, sådana tankar. Som alltid värderat frihet högst. Aktat mig för bostadsrätt, eftersom jag närsomhelst velat kunna packa ihop och dra vidare. Nu har jag både bostadsrätt, fru, bil – och barn. Vi är en familj och mitt jobb är plötsligt att varje dag göra minst ytterligare två andra personer trygga och lyckliga.
Jag vet inte hur bra jag är på det – jag tror ärligt talat att starten, objektivt sett, har varit ganska skakig – men jag tänker att jag jobbar långsiktigt.
Det har gått tre veckor och undantagstillståndet börjar övergå till vardag. Jag har börjat hitta min roll. Julia tycker inte att det är någon idé att jag är uppe på natten – det är ändå bara amning som kan trösta – så jag går istället upp efter sex någon gång och får egen tid med Billie medan Julia får några timmars sömn i sträck.
Det är den bästa tiden på dagen. Bara Billie och jag. Under några timmar är hon mitt fulla ansvar. Jag smyger runt i lägenheten och försöker trösta, underhålla och söva. Vi över på att räcka ut tungan och jag försöker tyda vilka grimaser som är bajsnödighet, hunger och trötthet. Vi testar olika bärställningar som ger mest tröst, stimulans eller sömn.
Efter tre timmar har hon fått nog och behöver mat. Min uppgift förpassas till att vara stöd till den mammarelation som varje dag behöver fördjupas. Och det kan låta som att jag är missnöjd över att större delen av dagen vara nummer två. Knappast.
Vi är ju ändå, alla tre, en enhet.
Fint skrivet. Och grattis!