Det är något väldigt speciellt vi ser nu. En journalist och teveman som liverapporterar sina sista andetag.
Så oerhört sorgligt. Ett farväl i realtid. pic.twitter.com/p8Xz4gY9Rw
— Emanuel Karlsten (@emanuelkarlsten) January 15, 2017
Jag såg det igår kväll och det kändes så starkt. Och så typiskt för Siewert Öholm. Som hela sitt liv varit i strålkastarljuset, sökt sig till det, levt i det. Han var en av landets mest kända programledare.
För min egen del var Siewert mitt första riktiga möte med mediebranschen. Jag jobbade med Dagen och han hade nåt slags specialuppdrag där, där han gav tidningen flärd med sin närvaro. Jag tror hans formella titel vad näringslivsredaktör och tidningens ledning hade enorm respekt för honom. Svassade i hans närvaro. Det gjorde också jag. Det var drygt tio år sedan och jag var ännu inte journalist, utan hjälpte tidningen med en projekt under Almedalsveckan. Jag var representant från Frälsningsarmén som jag då jobbade för och som drev projektet ihop med tidningen Dagen. Jag såg det som min chans att visa vem jag var. Framfötter, osv. Jag och en kompis kom på ett namn till projektet; sätta Gud som partisymbol (g) och kalla seminarieprogrammet (g) som i Gud. Siewert blev eld och lågor. Jag satte ihop en sajt, ett koncept. Öholm var dragplåster och senare blev projektet ”Årets varumärke” i Almedalen. Året efter blev jag anställd som webbredaktör på Dagen.
Jag fascinerades av Öholm. Hans enorma kontaktnät. Hela Almedalen var som att lajva hans adressbok. Han hade ett sätt att göra sig viktig och få andra att bli viktiga – om man var i hans fokus. Det var mäktigt. Men kunde också slå åt olika håll.
Genom åren hamnade vi ofta i konflikt. Vi fajtades öppet i debatten, men alltid med blanka svärd. Han hann lämna Dagen innan jag började där, gick längre ut i den konservativa kristenhetens media, sökte sig till tidningen ”Världen idag” och Livets ord, skrev intervjubok med pastorn Ulf Ekman. Öholm hade extremt svårt att acceptera den nya medievärld som växte fram. Hans egen karriär hade skapats helt utan dem, där han själv dikterade villkoren. Bloggosfären var motsatsen till allt detta. Han avskydde den, skrev debattartiklar om att man skulle lyssna på P2 istället. Jag var hans antites och därför följade flera, stora och uppblåsta konflikter. Han kallade mig ”magsur, rädd, konspiratorisk spionchef med besserwisserkomplex och ’sittande på ett elfenbenstorn'”. Han ringde och skällde ut mig flera gånger.
Men tiden gick obönhörligt vidare. Och Öholm backade in i framtiden. Till slut började även han att blogga, och skrev om vår ”hatkärlek”. Snart var han också på Facebook och Twitter och mellan oss har det aldrig funnits personlig bitterhet. Våra strider var ju med blanka svärd. Vi tyckte olika i mycket, men kunde se bortom våra olikheter och uppskatta saker hos varandra. Han hos mig, jag hos honom. Det är unikt i den känsliga värld som heter mediebransch. I efterhand har jag uppskattat det mycket.
Jag hade med honom i min och journalisten Andreas Ekströms podd om kristendom i Sverige, ”Gudgubbar”. Givetvis laddade han med en rad provokativa uttalanden. För sådan är Siewert. Han har fingertoppskänsla för sprängstoff. En mästarregissör för bataljer.
En av mina bästa anekdoter kommer från Miljöpartiets fd språkrör Birger Schlaug. Han berättade om programmet Svar direkt där Öholm isolerade kombattanter innan programmet. Innan programmet gick Öholm in i respektive loge och eldade på dem: ”du, din motdebattör sa just [något politiskt provocerande] om dig, stämmer det?”. Sedan gick han in till nästa debattör, sa samma sak. Resultatet blev två politiker som mötte varandra på scen, uppeldade och förbannade. Fenomenal tv.
För sådant kan Siewert Öholm. Han förstår vad som fungerar, vad som väcker känslor. Han kan det allra mest för att han lever i det och av det.
Därför är hans adjö på Facebook naturligt. Nu när cancern lovat ”100 procent död” och familjen räknar timmarna tillsammans.
Det känns så självklart att han orkestrerar sitt sista adjö till den medievärld som han älskat och varit en produkt av. Ett liv av utspel, debatter och journalistik där medier gav honom en sista löpsedel.
Jag menar inte att det var hans syfte eller någon tidnings hyllning. Jag menar att det är typiskt för Siewert Öholm. Han skapade uppmärksamhet och berörde med allt han gjorde. Och nu fick han se frukten av det – in i sista stund.
Jag unnar dig det, Siewert. Tack för alla debatter genom åren och för vad jag lärt mig av dem.
