Jag är ju som bekant kristen. Även om jag inte är aktiv i någon kyrka längre. Däremot engagerar den världen mig fortfarande mycket. Och jag tänker mycket på den.
Det tycks ibland finnas uppfattningar om att jag skulle vara bitter på kyrkan. Så är inte fallet. Kanske snarare passivt frustrerad.
Hursomhelst gjorde Dagen en podd med mig om allt det här för någon vecka sedan, under mediedagarna.
Där pratar jag om den här frustrationen. Vad är det för kyrkor vi har egentligen och varför någon skulle vilja vara med i dem?
Om du vill får du hursomhelst gärna lyssna. Det är mitt inspel om varför jag kanske inte längre orkar vara en aktiv del av kyrkan.
Här kan du lyssna på podden, ungefär 30 min.
Uppdaterat: Nu har Dagen gjort en transkribering, eller sammanfattning också, ifall man inte orkar lyssna på allt.
Intressant att höra dig svara på den frågan! Du glömde berätta om ditt jobb som biografmaskinist när Sagan om ringen sändes, det ögonblicket har alldeles säkert färgat dig!
Som ateist är det endast handlingarna som gör religionen förståelig. Att gud finns är tro och inte fakta vilket förvirrar – och förstör – när religiösa politiker inte _tror_ på allas lika värde baserat på hur de tolkar gud och bibeln. Det är människorna som tror som måste klä bilden av honom (eller henne) och välkomna alla. När du berättar om hur dina föräldrar under alla år bjudit hem hemlösa människor för att fira jul med er eller när kyrkan i Vasastan öppnar sina portar för fattiga romer eller när klockorna ringer mot nazism så känns det som en naturlig del av kyrkans uppdrag.
Men sådana exempel känns som undantag istället för regel. Kanske för att de inte når ut? Den kommunikationen skulle kyrkan kunna arbeta mer med.