För ett halvår sedan intervjuade jag den föredragande ledamoten för upphovsrättsdirektivet, Axel Voss. Direktivet hade precis passerat parlamentet och var på väg till trilogförhandlingar och Voss var segerrusig. Jag frågade om direktivet, hur det kommer sig att de röstade igenom ett förbud mot att filma på sportevent? Det som senare kom att bli artikel 12a i direktivet. Voss viftade undan det, att det var ett misstag. Det var först efter att jag berättade för honom att han röstat på det, att det var med i direktivet, som förvirringen tilltog.
– Det fanns med idag? Var det också med idag?
Voss visste inte vad han röstat på. Jag bandade intervjun, och den spreds av flera stora medier runtom i Europa. I förhandlingarna ströks sedan artikel 12b, men det gav en fingervisning om hur lite ledamöterna visste om direktivet de röstade på. Inte ens den ledande föredragande ledamoten visste.
När vi nu ses tror jag inte Voss minns vårt möte. Jag har fel. Han är på sin vakt, låter sig inte smickras av mina försök att få honom att kommentera att journalister applåderade honom när han gjorde entré under presskonferensen. Istället är han noga med att tona ned den dystopiska bild som spritts runt om i Europa mot förslaget. Han förklarar sin oro, trots att jag inte ställt några frågor om någons oro.
När jag ber Voss ge exempel på hur det skulle gå till när någon vill publicera ett meme eller bedriva kritik på ett upphovsrättsskyddat verk meddelar hans assistent att min tid är slut. Jag ser det inte, så hon går till min kameraman och trycker ned kameran. Fortsätter att hålla handen på kameran så att den riktas ned mot Voss ben, medan Voss försöker förklara hur satir kommer att skyddas från ett filter.
Det är en märklig situation. Först efter min fråga är slut ser jag henne. Då släpper hon kameran. Jag fortsätter ställa en fråga till. Sedan avbryts vi.
Men även om intervjun blir konstig (och bilden blir på Voss ben och skor en bra stund) understryks något viktigt:
Att ha teoretiska undantag för satir, memes och kritik är en sak. Vi behöver också svar på hur det ska fungera i praktiken. Det räcker att försöka ge ett praktiskt exempel på hur det ska gå till när medborgare vill bedriva kritik mot en tevesändning eller göra satir på en upphovsrättskyddad bild. En sådan uppladdning kommer inte att publiceras, utan blockeras. Först efteråt kommer den att bli tillgänglig – om användaren överklagar.
Det finns ingen tidsfrist för hur lång tid det ska ta för överprövning Facebook behöver bara blockera, i direktivet finns ingenting om hur lång tid det ska ta för dem att se till att de verk som är satir återpubliceras.
Det är en märklig ordning, för medborgare som ska skyddas från censur och yttradenfrihetsbegränsningar.
Se Voss svar på frågorna i klippet här (och se också hans skor och byxor, när assitenten trycker ner vår kamera)
Den här texten finansieras av en Kickstarter för att bevaka upphovsrättsdirektivet under den sista omröstningen. Text och bild är skriven under cc-by, en licens som gör den fri att använda var du vill, så länge du hänvisar tillbaka hit.
