Sitter hemma och lyckas inte kommer ner i varv. Så trött, men kan ändå inte slappna av. Nu är det slut. Vilken annorlunda vecka det har varit. I går satt jag vid Expressens centraldesk i något som kommer att gå till historien som en unik nyhetsdag. En sån där dag alla journalister vill uppleva. Ett kungligt bröllop.
Där det skriks, radioanropas, stressas och rubrikförslås (det ordet hade tex inte godkänts). Det fanns några magiska stunder. Som när Victoria och Daniel var i kyrkan. Extraupplagan var så gott som färdigt och som ett mantra skrek alla efter KYSSEN. Så många finter, ”NU!? neeej…” och så till sist. Där på kyrktrappen. Så kommer den. Hela redaktionen utbryter i ett stort ”JAAAA!”, papperstidningen ritas om och så kommer en helt sjukt snygg papperstidning ut.
Det är sällan jag har känt mig så stolt över att vara en del av en så proffsig organisation. Vår extraupplaga var magisk. Vår upplaga i dag likaså. Tyckte vi hittade en ton, ett anslag som blev väldigt bra.
Det fanns fler fantastiska tillfällen på redaktionen. Som under den tv-sända bröllopsmiddagen. När Daniel reste sig upp för att tala hyschades hela redaktionen, volymen på tv-appareterna skruvades upp och så samlades vi alla framför denne Daniel. Mannen, som tidigare egentligen bara presenterat sig bakom ett alldeles för stort bord (i något som måste vara en av de sämst regisserade youtubefilmer någonsin). Nu skulle han tala. Och som han gjorde det.
Vi och andra medier må ha rubricerat hur många gånger som helst att det är en man av folket får kronprinsessan och halva kungariket. Men det var först där och då som jag tror både vi och svenska folket verkligen förstod: Han är verkligen som vem som helst. Med en helt oanat stor kärlek till vår kronprinsessa. Som är villig att släppa allt det han byggt upp, träda in i en roll han aldrig sökt och göra hela sin person och privatliv publikt och offentligt. Allt för en kärlek han inte kunde släppa.
Vi stod och stampade, klappade drog för andan och skrattade där framför tv:n. Prins Daniel hade presenterat sig och hela nationen väntade på att få köpa talet på dvd.
Äh. Kan inte riktigt göra känslan rättvisa nu. Ville bara skriva ner något här och har bestämt mig för att sänka ambitionsnivån på bloggen. Skriva när jag kan och känner för det, även om resultatet inte blir särskilt stringent eller spänstigt. Ska somna nu. Kanske titta på talet en gång till. Och just det. Så här såg jag ut i början på dagen igår:
Så här såg mina ögon ut i slutet av dagen.
Något i stil med hur de också är nu. Jag behöver söööömn.
Godnatt.
