Jag är nu tvåbarnspappa sedan snart tre månader. Jag skrev om känslorna kring födseln tidigare och nu är den vanligaste frågan jag får ”hur känns det?”. Well, det är ganska odramatiskt. Ärligt talat hade jag väntat att det skulle vara tuffare kanske till och med tråkigare att börja om på nytt med bajsblöjor och spyor. Men, tvärtom. Vi har Billie, 3,5 år, som kompletterar vårt liv på ett fantastiskt sätt. Maskineriet känns mer väloljat, det finns alltid något att göra, någon plats att ta. Den inledande, enbarnspappakänslan, där man mest passar upp och är till ”hjälp” är nu ersatt av att man har en viktigare betydelse. Det är skönt! Ännu skönare att se Billie ger uttryck för kärlek till sin bror Frank. Hon pussar, kramar, är försiktig och inkluderande.
Mitt i allt det här jobbar jag vidare och Julia ammar. Men jag tänker mycket på karriär, framtid, ekonomi. Det är om detta jag nu skriver.
För hur ska man tänka? Jag är 34 år, tvåbarnsfar och har en otroligt förmånlig position. Jag bor i Göteborg, men kan ändå välja bland uppdrag och uppdragsgivare från hela världen. Allt detta känner jag – trots allt – ett trängande behov av att kasta ut. Våga, uppfinna, investera både mig själv och pengar i något som har större påverkan.
Men nu? Ska man verkligen göra det nu?
I svd skriver Linda Nordlund:
”Det kan låta krasst, men kanske borde de absoluta toppjobben inte axlas av småbarnsföräldrar. Se på Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor, som när partiet som kippar en procentenhet under riksdagsspärren går på föräldraledighet. Eller utbildningsminister Fridolin, som i december 2015 deklarerade att han tänkte vara ledig när Miljöpartiet identitetskrisade i regeringsställning och landets skolor kämpade med att ta emot tusentals flyktingbarn.
Tänk om vi i stället för att stressa igenom småbarnsåren kunde se att karriären hade olika faser. I den första kan man satsa allt, jobba långa dagar och ta varje chans att jobba utomlands. Därefter planar karriären ut under några år, om man prioriterar familjen. Men sedan måste det gå att accelerera igen.”
Jag vill så gärna tänka att livet är så här och att jag kan falla in i det. Att livet har varit i en uppbyggnadsfas, att jag de senaste (och kommande) fem åren kan surfa på det, för att sedan växla upp när jag har barn som då ändå inte bryr sig så mycket om min närvaro.
Att jag nu är i en mittenfas där jag kan njuta av den här positionen vid sidlinjen, att jag inte behöver accelerera. Mentalt är jag nog där redan och jag har tackat nej, och tackar nej, till stora karriärsförändrande uppdrag. Jag har blockerat bort att det ens är möjligt, hur kittlande de än är. Men kanske är det inte bara för nu, i närtid, utan för flera år framåt?
Kan jag låta min identitet mest vara att jag är pappa?
Jag vet inte om jag lurar mig själv, om jag om ett år, eller om en månad, ändå kommer ramla dit och ta ett jobb som kommer sluta all min tid.
Men jag låter det vara ett riktmärke. För jag är inte bra på det här, jag är inte en särskilt närvarande, särskilt bra pappa. Detta är fortfarande mer ord än handling. Jag är dålig på att skaka av mig självbilden som arbetare, snarare än privatperson, men jag försöker se det som en tid av kalibrering. Där jag inte är ledig för att orka jobba, utan att jag jobbar för att kunna vara ledig. Pappaledig?
Skitsvårt. Bara att du formulerar det för dig själv är ändå en jättebra start, och jag tror inte att meningen är att man ska komma fram till en absolut hållbar syntes. Man får väl försöka gå lite balansgång, som med allt annat. Familjetid kontra ekonomi kontra yrkesmässig meningsfullhet kontra allt annat som man kan tycka är viktigt. Men så här: Om någon frågar dig år 2039 hur du bedömer att sex månaders frånvaro från jobbet andra halvåret 2017 har påverkat din karriär, så är jag redan nu säker på svaret: inte ett skit. Den tanken brukar jag hämta lite lugn i, när stress av det här slaget kryper sig på. Och vill man testa hållbarheten i det så kan man ju alltid leta upp en man i sextioårsåldern och fråga honom hur stor betydelse insatsen på kontoret under några månader framåt vårkanten 1986 fick, sett i ljuset av hela yrkeslivet.
Det var någon på Facebook som skrev följande som var tankeväckande: ”Tänker på vad en klok person sa till mig: Barn, tid och pengar/karriär. Se dem som tre hörn i en triangel. Du kan inte ha alla tre. Det spelar ingen roll om det borde vara så eller ej, det är bara så det är. Du kan ha barn och du kan ge dem tid, men det sker på bekostnad av karriär och kanske även pengar (du tar ut all föräldraledighet, vabbar när du ska, kanske går ner i arbetstid). Du kan ha barn och karriär/pengar men då förlorar du tid att vara med dina barn på (du blir en ”frånvarande förälder”). Du kan ha både tid och karriär/pengar, men inte samtidigt ha barn (någon annan kan absolut ta hand om ditt barn medan du satsar på karriären, men då är det din tid med barnet som går förlorad). Även om det säkert finns undantag så ligger det mycket i det. Man kan inte ha allt i livet. De flesta större val i livet innebär att man väljer bort något annat.”