KOMMENTAR. Nu är det klart. Nu finns det inte ens några formella hinder kvar. Nu är Upphovsrättsdirektivet, med Artikel 13, helt antaget.
Det finns mycket att säga, men framför allt två saker: Politiker och etablerade medier bär ett tungt ansvar för direktivets utformning.
Över 5 miljoner namnunderskrifter, hundratusentals demonstranter på gator och torg. Och parlamentsledamöter som berättar om fler mejl och starkare lobbytryck än som upplevts i någon annan fråga – någonsin.
Man skulle kunna tänka att det skulle leda till att Europas redaktioner hårdbevakade utformningen av upphovsrättsdirektivet. Att fler skulle sätta sig in i frågan, fler skulle ha koll. Men så blev det inte. När jag själv snubblade över frågan för ett år sedan utgick jag från att frågan kanske bara behövde en knuff. Att de journalistiska kvarnarna sedan skulle börja mala, bevakningen öka. Intresset fanns ju där? Läsarna också – vilket är ovanligt när det handlar om EU-frågor. Men nästan ingenting hände. Jag reste själv ned till parlamentet och bevakade EU-parlamentets första votering i frågan. Efter röstningen intervjuade SVT mig, istället för ledamöter eller den egna korrespondent. Och i mars, i den avgörande voteringen, var bevakningen fortsatt så låg, men engagemanget så högt, att jag på några dagar kunde samla in över 100 000 kronor för att finansiera ett eget litet team som åkte ned och rapporterade om frågan – på flera språk.
Men vad som är värre: Inte ens politikerna har tagit frågan på allvar.
Att Sveriges riksdag, fem i tolv, krävde att regeringen skulle ändra sin röst i Ministerrådet var unikt. Det var första gången någonsin regeringspartiet Miljöpartiet röstade emot sin koalitionspartner Socialdemokraterna och rapporterna inifrån mötet var spektakulära. Men varför först nu? Varför var inte riksdagsledamöterna investerade i frågan under de dryga två år direktivet förberetts? Näringsutskottet i riksdagen har knappt lämnat några synpunkter i ärendet. Och att nu, när allt var klart, försöka få regeringen att ändra sig framstår närmast som populism?
Inte för att Socialdemokraterna haft någon typ av konsekvent hållning. De har flackat fram och tillbaka och har uppenbarligen inget grepp alls om hur direktivet ska fungera i praktiken, vilket framkommer till exempel i denna intervju. Och när ansvarigt statsråd får instruktion av den riksdag de förväntas företräda, går han efteråt till lobby-organistionen och ber om ursäkt.
Och det mest otroliga: När våra ledamöter till slut ska rösta om ett beslut som väntas förändra det internet som vi känner – så trycker tre ledamöter på fel knapp. Två dyker inte ens upp. Det dödade därmed möjligheterna att föra in förbättringar, eller stryka artikel 13, ”internetfilter”.
För vi behöver komma ihåg det. Att Upphovsrättsdirektivet har många väldigt bra och viktiga delar. Det skapades med en intention att göra internet bättre, tydligare, men blev problematiskt under vägen. För att tvinga nätjättarna till förhandlingsbordet, få dem att öppna plånboken och teckna licenser med världens alla licenshavare, kom kravet om att det är sajterna som ska bära straff- och skadeståndsansvar för upphovsrättsbrott. Och med det kom filter som konsekvens. Både om en sajt vill slippa betala licens (då får inget upphovsrättsskyddat publiceras), eller för att hålla borta det som upphovsrättshavare inte vill ska finnas tillgänglig (då måste dessa specifika verk blockeras).
Man kan tycka olika om det. Ett nödvändigt ont för yttrandefriheten, för att stärka en omöjlig situation för kulturarbetare. Eller ett alldeles för stort intrång i det öppna internet och yttrandefriheten.
Men klart är att vi aldrig fick chansen att diskutera det på bred front.
Den skulden bär medier och politiker gemensamt.
FAKTA:
EU har röstat igenom en stor reform av upphovsrätten, kallad Upphovsrättsdirektivet. Den har varit kontroversiell, framför allt på grund av två artiklar: 13 och 11. Kritiker tycker att de gör för stora intrång i yttrandefriheten, medan andra menar att den är nödvändig för att skydda upphovsrättshavare.
Två lagstiftande församlingar har nu antagit direktivet och Sveriges har haft en högprofilerad roll. Dels genom att två svenska ledamöter röstade fel i parlamentet, dels genom att Sveriges riksdag tvingade regeringen att ändra sin röst i Ministerrådet.
Den här artikeln är gratis och tillgänglig med hjälp av personer som varje månad bidrar ekonomiskt för att journalistik ska vara öppen.
Du kan också bidra, genom tjänsten Patreon.
Artikeln är skriven under licensen CC-BY, fri att dela och återpublicera om du hänvisar tillbaka hit.
