Ikväll är det sista chansen för Melodifestivalen. Och då menar jag inte namnet på en ny deltävling. En snarlik sådan, “Andra chansen”, finns redan och fick förra helgen rekordusla tittarsiffror. Aldrig i Melodifestivalens historia har uppsamlingsracet haft så få tittare. Nästan lika illa har det gått för tidigare delfinaler i år. Ett jämnt och stillsamt tittar-ras, där publiken uppenbarligen känner: Vad är det här för skit? Då pratar jag inte om musiken, även om den kanske varit särskilt svag i år, utan produktionen. Manus, programledare, mellanakter och inslag. Får det vara så här dåligt?
Det är som att produktionen börjat känna press av programmets enorma framgång och inte längre vet hur de ska kunna tämja eller utveckla den best de skapat. I djup rädsla av att förstöra försöker man istället sitta still i båten. Förvalta.
Resultatet blir ett potpurri i schabloner. En “Fab Freddie” så full av mello-klyschor och glitter att det framstår neurotiskt. Och David Lindgren, en programledare så förutsägbar och intetsägande att han kvalar som affischnamn för vanilj. Det skulle kunna vara en god egenskap för stora sammanhang som Melodifestivalen; att vara en pålitlig favoritsmak för alla. Det ville Lindgren själv gärna påtala i sin öppningsmonolog och citerade en recension av honom som “ikeamöbel”. “Vem vill inte passa in i varje hem?”, försökte Lindgren.
Den ambitionen förklarar mycket. Melodifestivalen är inte en möbel alla behöver. Det är en teveproduktion som måste sticka ut, förvåna, underhålla och ibland kanske till och med chocka för att bibehålla sin position.
Det är därför det uppfattas så vämjeligt när det i år bjuds på vanilj med strösocker.
Hjärnan bakom den serveringen är regissören Sunil Munshi, mest känd för att ha gjort sig själv till obegriplig huvudperson i varje artists korta presentationsvideo (Munshi är mannen i solglasögon som hälsar välkommen). Det är han som tyckte det var en “kul idé” att låta miljontals tittare se på när det skjuts ut t-shirts över publiken, eller låta Anna Book göra tokiga “reklamfilmer” om påhittade mello-attiraljer. Det är så obegripligt låg nivå att jag skulle vilja kalla det studentikost, om det inte vore en förolämpning mot hårt kämpade studenter.
Resultatet av allt detta är inte bara recensenter som rasar, utan också alltså tittare som försvinner på ett sätt som Melodifestivalen inte varit med om tidigare.
Det är därför kvällen kan bli en brytpunkt. Ett före och efter. Ska magin falna? Melodifestivalen bli ett program i mängden, en stjärna som närsomhelst kan dö? Det låter kanske högtravande, men det här är programmet som i den stora SOM-undersökningen framhålls av svenskarna själva som vår tredje största högtid. Större än jul och advent, bara slaget av midsommar och födelsedag.
Resultatet av lördagens tittarsiffror kan därför bli en första hink vatten på den stora lägereld tv-mediet länge varit. Det kommer inte innebära döden, men det kan tjäna som en signal om att den kräftgång papperstidningen vandrat, nu även nått tv-världens heliga graal.
Därför är det sista chansen. Inte för programmet, utan för dess otvivelaktiga status som högtid och symbol för TV:s extremt starka position i det svenska hemmet.
