Bloggposten om Google och kvällstidningarna kändes som att smaka på överkursen, det tangerar områden där jag är nybörjare. Det smakade bra, och jag försöker gärna lite till.
Inte i ett försök att göra något större än vad det är, utan för att jag lär mig och allra mest: De digitala förutsättningarna berör det som tidigare varit okrångliga fundament för journalistiken.
I fallet om varför kvällstidningarna inte tillåter Google att ”fotografera” deras sidor tycker jag, efter förra bloggposten, det står ganska klart att det allra mest handlar om att skydda allmänheten från de misstag som ansvarig utgivare, reportrar eller mellanchefer gör. Och då inte angående så fåniga misstag som att råka rajta en tre år gammal nyhet (som man för övrigt själv tidigare hade skrivit), utan snarare namnpubliceringar, för närgångna porträtt (både bild- och textmässigt). Det kanske allra bästa argumentet är att ingen ska komma till en cachad sida av en tidning och tro att det är något aktuellt som inte rättats.
Då är det så klart bättre att bara kunna hittas via googles vanliga sökresultat och därigenom komma till en sida som förklarar ”här fanns en artikel om XX som vi rättat/tagit bort/hänvisat hit” (det gjorde inte Aftonbladet igår)
Samtidigt finns det fler än Google som gör skärmdumpar av våra publicistiska eller fåniga misstag. Våra läsare gör det ofta. När Nöjesguidens chefredaktör Atladottir ville radera en obekväm recension hade hela läsarna redan gjort egna skärmdumpar. Och även när det handlar om så små saker som Aftonbladets misstag så har det tagits skärmdumpar. Misstag är svåra att gömma, oavsett om det är från Google eller läsarna.
Till sist: Det är intressant att notera att Aftonbladet och Expressen är ensamma i Sverige med att inte tillåta googles arkivering. Och utomlands tillåter till exempel Usatoday, CNN, Guardian, Latimes google att arkivera – cacha – deras sajter (även om det finns flera som också gör det, som The sun och New york times).
Jag vet inte om det säger något. Alls.
