Sagan om internet kan få ett olyckligt slut: Om nätfriheten, informationens frihet och individens integritet

Jag går igenom mina anteckningar och hittar ett utkast från ett anförande jag höll inför en debatt någon gång i våras. Rubriken var som rubriken härovan och jag tycker ämnet och innehållet passar in lite på debatten den senaste tiden. Så jag publicerar det här istället för att det ska samla digitalt damm i någon låda. Det är lite stolpigt ibland men jag har gjort lite snabba utfyllningar så det ska bli lättare att läsa. Så, varsågoda:

”Jag fick frågan om jag kunde vara med här av Gunnar Lassinantti när jag var i Vietnam, ett land som är kraftigt kontrollerat av den kommunistiska regimen. Och det passar ganska bra. Landet går igenom en explosion av nätanvändande, trots att en högst kontrollerande kommunistisk diktatur styr landet.

Hur går det ihop?

Jag tänker att vi ska återkomma till det.

Men innan det kanske man kan dela upp spåren i ämnet.

1) den romantiska sociala medier-utvecklingen
2) Den postromantiska verkligheten
3) det kapitalistiska hotet integriteten

Om vi börjar med den romantiska utvecklingen räcker det egentligen att säga ”arabiska våren”. Det finns inget som känns så färdigpratat som just arabiska våren.

Revolutioner uppstod och människor hjälpte till att skapa den.

Den kommunikativa Infrastrukturen fanns redan förberedd genom bloggar som skrivit i flera år, och allt väntade på sin gnista. När den kom blev det en svårstoppad kraft.

Här finns en stark romantik, det blev en milstolpe med sitt breda genomslag. Det har skrivits böcker om ämnet och inspirerat föredrag. Men det har också dragit till sig mycket kritik, att sociala medier har tagit äran av folket. Som att det var de facebookande telefonerna som drev på revolutionen, inte personerna bakom dem.

Vilket väl känns ganska konstigt. Att någon vinner ett krig beror väl inte bara på vilka vapen man har, utan också vilka personerna är som manövrerar dem.

Men arabaiska våren var första gången de nya telefonerna användes, vilket blev banbrytande. Och är det fortfarande! Arabiska våren pågår fortfarande.

När kriget i Syrien pågår och västerländska journalister inte vågar vara på plats är det medborgare själva som kopplar upp sina telefoner med den svenska tjänsten Bambuser och livesänder de övergrepp som landet utsätts för.

*Bambuserbilden där person filmade samtidigt som han dog*

Och det här är lika vackert som brutalt, nätet har gjort informationen fri – för världen, mellan människor. Det här älskar vi att höra om, läsa berättelser om. Sagor och hjältar skapas i realtid.

Men det leder in i den postromantiska verkligheten.

POSTROMANTISKA 

Det är den jag möter i Vietnam.

Vietnam har exploderat i digitalt användande. I städerna har alla en mobil eller läsplatta, uppkoppling är superbilligt.

Bara senaste halvåret har Facebook växt med nästan en miljon aktiva användare – i månaden.

Kapitalismen har öppnat upp landet. Och det finns massor fler berättelser här.

I Vietnam är pressen och informationsfriheten kraftigt begränsad, men censuren varierar. Facebook har varit blockerat i perioder för att sedan inte vara det.

Det var i den kontexten en lokaltidningsreporter ställde sig upp under den kurs jag ledde och undrade

”Hur gör vi när nyheter sprids utan vår kontroll?”

* STORY Myndighetsman misshandlad – någon filmade.*

Vietnams medier är hårt kontrollerade och det går inte att sprida vilken myndighetsfientlig information som helst.

Men nu var filmen spridd överallt via Youtube och Facebook. Alla i stan visste om det.

Och när tidningen inte skrev blev stadens medborgare rasande. De upplevde det som ett symboliskt svek av tidningen att inte skriva. På kort tid tappade tidningen 20 procent av sina prenumeranter. Tidningen fick skära ned på tjänster.

Andra gånger väljer journalister att kringå censuren genom att publicera sina alster under anonyma signaturer på bloggar och hoppas på spridning.

Det där är ju en romantisk fortsättning, kan man tänka. Men skillnaden nu är att ländernas regimer har vaknat. 

De har förstått vilka krafter informationsfrihet innebär och börjar vidta åtgärder.

De första stegen var klumpiga. Kazakstan släckte helt sonika ner internet i städer där upplopp pågick för att försöka gjuta olja på vågorna.

Och i västvärlden lyfte David Cameron ett hårt kritiserat förslag i samband med London riots om att ha en nödbroms, kunna släcka ner nätet vid stora upplopp.

Och om det inte har varit omöjligt tidigare så är det så nu – allt för stora och vitala delar av näringslivet går genom nätet. Ekonomin skulle kollapsa.
STRAFF

Därför har man förfinat strategier.

I Vietnam har man det senaste året fängslat ett tiotal bloggare för ”aktiviteter som siktat försökt förkasta landets ledning” och ”underminera nationell enhet” och fört ”propaganda mot republiken Vietnam”.

EXEMPEL PÅ STRAFF

Fem bloggare, en dömd till mentalsjukhus, 22 aktivister dömda för mellan 10 år och livstid, en dömd  för skattebrott osv osv.

Antas tjäna som exempel för vad som händer med ”uppstickare”.

Genom att vara diffus med åtalspunkterna hoppas regimen skapa en självcensur som ska få folket att rätta in sig i ledet.

Och kanske också en angiverikultur som ska göra det lättare att hitta kritiker.

 

PROPAGANDAKRIGET

Men det finns exempel på långt mer förfinade strategier. När det av ekonomiska skäl blir svårt att släcka ner internet och det av nätanonyma skäl blir svårt att komma åt bloggare som sprider propaganda använder regimer samma metoder som nätaktivisterna – att sprida propaganda.

I januari berättade Vietnams propagandaavdelning öppet att de har anställda som hanterar 400 online-konton och kring 20 bloggar som ska hylla det kommunistiska partiet.

Själva menar de att de gör medborgarna en tjänst, myndigheter informerar och berättar öppet om saken.

I Kina har man sedan länge rekryterat en armé av partitrogna som vill blogga, skriva kommenterar och dränka kritik i positiva tillrop eller avledande manövrar. De kallas 50 cent-rörelsen, eftersom de antas få 50 cent för varje positiv postning de skriver.

I ett läckt dokument förklaras uppdraget bland annat som:

– Försök i den mån det går att hänvisa kritik till USA och spela ner Taiwans betydelse.

– Hänvisa till Kinas vändning från svag till stark och vad landet har offrat.

– Använd exempel på länder i västvärlden som gått överstyr med våld och förklara hur demokrati inte fungerar tillsammans med kapitalism.

 

Metoden handlar alltså om att dränka kritik i propaganda och få det att framstå som att det är ”din granne” som uttrycker det, snarare än auktoriteter. De har förstått en stor del av sociala mediers själ, vilket också gör deras propagandakrig så mycket mer effektivt.

Många noder vinner gräsrötternas förtroende.

Och skulle man ändå misslyckas står rader av partitrogna hackare redo att sänka kritska sajter med hackerattacker.

Här finns kanske den största utmaningen för aktivister som vill skapa nya revolutioner.

 

Det sista spåret, kapitalistiska hotet mot integriteten handlar om de lagar som skapats för att hjälpa företag att bibehålla gamla affärsmodeller.

Vi har haft en rad de senaste åren, de har hetat Acta, Sopa, Ipred och har alla syftat till att övervaka mer för att se till att brott mot upphovsrätten inte begås över nätet.

Man har tagit vägar över riskdag eller över EU och formulerat helt ofattbara regler ibland. Oftast har man inte lyckats, ibland har man det.

Man kan tycka att det är viktigt att lagar upprätthålls, men det är inte alltid så att lagen hänger med utvecklingen och då kanske vi se över lagstiftningen istället för att göra hela generationer kriminella.

Men ännu viktigare: Övervaka alla medborgares kommunikation.

Det är här vi kan se det största hotet komma i västvärlden. För så snart kommunikation börjar lagras kommer det att missbrukas. Vi har redan alldeles för många exempel på det.

Lagstiftare går en farlig balansgång här.  De måste ha is i magen och lyckas känna efter när något är utveckling eller när något är lagbrott.

Det är inte så att upphovsrättshavarna har blivit fattiga – det har varit en resa för dem att hitta nya paketeringar för att nå sin målgrupp. Idag tjänar till exempel musikbranschen mer pengar på streaming än på radio.

Trots det har vi redan felra lagar som går ut på att begränsa nätfriheten.

Fortsätter vi utveckligen riskerar vi få ett internet som bara kan nås via appar, som gör att företag och myndigheter kan kontrollera allt och nätfriheten bli något man läser om i böcker.

Den utvecklingen är farlig. Och kan ge den romantiska sagan om internet få ett olyckligt slut.”