Eller det kanske blir fyra. Men jag borde fånga veckan bättre i bilder. Jag är dålig på det. Det är ett bra sätt att komma ihåg vad som hänt. Jag är så tacksam för så mycket just nu!
Som det arbetslag jag arbetar med. Här sitter vi på takterrassen, överst på Schibsteds hus en vanlig måndag. Det är så många duktiga människor. Som Mattias och Natalia på bilden. Jag är så glad för att arbeta med dem! Så talangfulla och drivna. Allt vi gör är så nytt, så banbrytande. Om det inte är det för någon annan så är det åtminstone det för mig själv. Det gör mig glad. Jätteglad!
Det här är @JakobHultman. Han är journalist på tidningen Hem och hyra. Häromdagen (eller var det en vecka sedan?) sågs vi över en lunch för att prata om mitt projekt Bostad sökes. Jag vet. Ångest bara vid tanken på att jag ännu inte fixat lägenhet. Bara knappa tre månader kvar innan jag sitter på gatan. Men tidningen tyckte mina försök var så intressant, så udda och antagligen så naivt att de ville göra en artikel på det. För mig var det ett bra sätt att få samla mina tankar och framförallt vad jag vill med min Bostad sökes. Roligast tyckte jag var att Jakob själv – och tydligen hela redaktionen – själva gett upp jakten på hyreslägenhet och köpt bostadsrätt. Men jag ger mig inte. Inte än! Jag lovar att gå in i nästa fas snart. Snart! Hör av er om ni har tips!
Jag avskyr för övrigt bloggar som ursäktar sitt dåliga bloggande med hur lite tid de har. Om de har så lite tid, varför måste de gnugga det i läsarens ansikte? Skriv när de har tid då och låt det vara så. Så har jag lust att säga till mig själv också. Men just ”lite tid” känns som att det gått som ett sountrack till mitt liv den senaste veckan. Jag har låst in mig på kvällarna, för att förbereda föreläsningar, skriva texter, kvällsjobba eller bara sova (hjälp så många morgonar jag har stressvaknat klockan 05). Men idag, kanske för första gången på länge, känns det som att jag har kommit ikapp lite.
Det känns som att jag blivit hundra år äldre på två veckor. Vilket tar oss till nästa bild(er):
Visst ser jag annorlunda ut? Jag gillar det. Lite sliten, vuxen, ärrad osv. No more kerub! Well, allt är relativt… Bilden togs blixtinkallat av min vän Martin Ridne efter att Journalisten intervjuat om mitt jobb-byte och Skolgranskningen. När de bad om bild kunde jag inte med att skicka min snart tre år gamla bild och Martin ställde upp på nolltid för att ge en tio minuters fotografering utanför Schibsted-huset. Jag tyckte det blev bra! Han är en duktig fotograf, Martin. Men Journalisten fick bara det första av de två ovan. Jag vill inte ge dem en dyster eller ett oglatt foto. De fick nöja sig med det glada. Det kan för övrigt du också få nöja dig med. Fotot ligger som pressbild på min ”om”-sida.
När vi ändå är inne på intervjuer gjorde jag en jättespännande sådan i fredags med Amos magasin. En svenskkyrklig tidning som det här numret skriver om passion. Ett så spännande samtal! Som delvis berörde att jag gillar det passionerade, men mest kyrkan kontra sociala medier. Hur hajpen kring internet, facebook och twitter ibland tar närmast religiösa uttryck. Jag har ofta reflekterat kring just det. Hur jag har kunnat återanvända en hel del av den argumentation jag hade kring att kyrkan så sällan förändrade sig och applicera det på medier vid internets intåg. Hur vi fastnar i gamla hjulspår, har svårt att lyfta blicken från den verksamhet vi sitter i just nu och inte ser alla lätta lösningar att göra det som gör det vi tror på så mycket lättare och roligare.
Vi pratade också om varför Sverige har blivit mindre passionerat. I allt från fackrörelser, partier och väckelserörelser. Jag lät mina tankar vandra kring teorier om att passionen gått från kollektivet till det individuella. Hur mycket viktigare det blivit för oss att jaget mår bra och är självuppfyllande. Hur svårt det då blivit för olika typer av medlemskap – oavsett om det handlar om politik, idrott eller kyrka.
Jag gillar att utmanas av sådana frågor. Att låta tankarna treva och ta form efterhand. Vi borde göra det mer, inte sant? Ska vi skapa en podcast, en webbtvsändning? Nåt kul!
Men först ska vi rida ut den här arbetsvågen som fortfarande är kvar. Och framförallt njuta av den. Jag gör roliga saker nu. Får leva ut saker och drömmar jag är så oändligt tacksam för! Jag vill inte tappa det, inte glömma det.
Då är sådana här veckoåterblickar viktiga.
