Ulf Ekman blir katolik – vad ska församlingsmedlemmarna göra?

Ärligt talat, jag är lite tagen.

Jag har precis tittat på Livets ords streamade gudstjänst där Ulf Ekman står på estraden och berättar att han ska lämna den församling han startade och har lett i trettio år.

Livets ord som startade som en reaktion på att något nytt behövdes. På att andra kyrkor inte vågade tillräckligt, inte stod tillräckligt starka i tron.

Som har varit en av de mest omskrivna kyrkor i Sverige, någonsin. Som varit kontroversiella för så många saker, som varit hatade, bespottade både i och utanför kyrkan. För att sedan – inom frikyrkan – med åren bli mer accepterade.

Det är den ledaren som idag står inför sin församling på några tusen personer, med dotterförsamlingar i hela världen och som skapat en företagsverksamhet som är en av Uppsalas största (och som drivs av sonen som är kvar) – och säger att han nu ska lämna dem.

Och då inte bara kliva av pastorsskapet. Det gjorde han redan förra året och var inte särskilt konstigt med tanke på ny uppnådd ålder och känningar av utbrändhet.

Nej, han förklarar för församlingen att han ska byta inriktning. Bli katolik.

Alltså inte bara byta samfund, utan trosinriktning. Det trosinriktning som varit den kanske starkaste ytterligheten till Livets ord. De som har häckat i varsitt dike av kristenheten.

Och föreställ er nu hur de församlade ska känna, hur de ska tänka?

Deras andlige ledare i hela deras vuxna, religiösa liv säger att han inte bara ska lämna dem, utan också gå med i en trosriktning som är ganska radikalt annorlunda än den församling de är med i.
Deras herde lämnar inte bara fåren, han förklarar att den väg de vandrar på är fel. Eller i alla fall tillräckligt fel för att herden själv känner att han måste lämna dem och gå en annan väg.

Allt detta på ett möte idag. Föreställ dig nu också den nye herden. Som alltså tog över flocken för ett år sedan. Som förvisso har förtroende och uppskattning, men fortfarande bara en skärva jämfört med det grundaren Ulf Ekman har. Vad ska han säga? Givetvis måste han säga att det Ulf Ekman gör är rätt, att Gud leder saker över vårt förstånd osv. Samtidigt ska han övertyga hans fårflock om att det de gör också är rätt. Att det är rätt att sitta kvar i bänkraden, att inte följa efter Ulf Ekman. Att båda har rätt?

Och så händer något unikt. Något som aldrig hänt i Livets ords historia. Att man ”sänder” iväg sina grundare, ledare, herde. Ska säga att de inte bara är okej med deras beslut att lämna dem, utan också välsigna dem.

Det är så nye huvudpastorn Joakim Lundqvist säger till sin församling. ”Välsigna kan du göra utan att själv gå med, välsigna kan du göra utan att du själv förstår” och så ber man församlingen sluta upp runt Ulf Ekman.

Det är en så oerhört märklig uppvisning. Och både Ulf Ekman och Lundqvist får upprepade gånger nästan ursäkta saken under gudstjänsten.

Så mycket finns att säga. Och fundera. Vad händer nu med församlingen? Kommer den splittras? Kommer folk följa efter Ekman? Hur skapar man ett förhållande till det som var?
Men det ska också sägas något om journalistiken kring det här.

Sedan 2007 har en kontroversiell blogg, Aletheia, skrivit om just det här uppbrottet. Bloggen skrivs av några avhoppade Livets ord-medlemmar som haft blödande sår från sina år i församlingen, men också en aldrig sinande lust att granska vad som försiggår bakom kulisserna i församlingen. Och detta, om Ulf Ekmans väg mot katolicism, har man skrivit allra mest om. För mig, som jobbade på tidningen Dagen, avvisade jag det oftast som en sjuklig besatthet. Inte minst efter att någon smög in i Ekmans trädgård, hittade ett helgon som trädgårdsstaty som fotades och publicerades på bloggen Aletheia.  Och Livets ord själva har nekat eller vägrat svara på de ofta så påstridiga frågorna.

Men idag fick bloggen alltså rätt.

Och någonstans kan man också tycka att frågan borde fått större plats i kyrkomedier. Att den borde fått större plats hos Livets ord. Frågorna borde ställts oftare. Mer öppet.

För om det nu är så att Livets ords pastor och andlige vägledare hittat något i kyrkohistoriens absoluta rötter, katolicismen, så borde man kanske prata ännu mer öppet om detta. Prata om den egna resan dit?

Jag vet inte. Kanske hade det blivit lika förvirrat. Kanske var det bättre att bara riva av plåstret som idag.

Oavsett vilket så är det svårt att minnas en större händelse och nyhet i frikyrkosverige än denna. Den kommer sätta avtryck under lång tid framöver.

Och just nu, just idag, kommer tusentals medlemmar i Livets ord få börja en vandring mot ett sökande av en ny identitet.