Det har gått två dagar sedan direktivet om upphovsrätt antogs i parlamentet, och allt fler börjar fråga sig: vad händer nu?
Här kan du ladda ned hela direktivet på svenska.
Klart är att ingenting kommer att rivas upp, trots att ett helt nytt parlament snart väljs in. Det brukar sägas att det tar lika lång tid att riva upp ett direktiv, som att skapa det. Och det har tagit många år att nå dit vi är nu. Kritiker hoppas fortfarande på halmstrån. Som att EU-domstolen ska underkänna direktivet. Att ministerrådet, när de träffas om några veckor för att formellt godkänna beslutet, kommer att ha ändrat sig.
Det är orealistiskt.
Vi kan därför konstatera att upphovsrättsorganisationerna nådde en stor seger och var också de som lyckades bäst i sitt lobbyarbete. De lyckades etablera ett narrativ om att de som kritiserade direktivet antingen var förledda av skräckpropaganda eller var Googles marionetter. Men allra mest: Att det här var en fråga om att vara för eller emot kulturskapare.
Den senare frågan blev helt avgörande.
Bland de svenska socialdemokraterna var denna punkt vad som fick flera att vackla. Tydligast uttryckte sig Aleksander Gabelic (s), som framstod skärrad över de påtryckningar han upplevt från lobbyister av upphovsrätt. Visst, han hade fått tusentals mejl från medborgare, men trycket från kulturskapare, de nattliga samtalen om att han höll på att förstöra för dem, skärrade honom. Gabelic var helt övertygad om att FN:s observatör för yttrandefrihet hade rätt, att direktivet var en alldeles för stor inskränkning i yttrandefriheten, men tryckte gjorde att han ändå övervägde att rösta blankt – han var rädd för hur kulturskapare skulle tolka och spinna det. Gång på gång under vårt möte underströk han det, att direktivet inte handlade om att vara för eller emot kulturskapare.
Oron är begriplig, för den berättelsen blev dominerande.
Under de sista dagarna trappades lobbyarbetet upp i Strasbourg. Halva Strasbourg var inför sessionen klädd i gula ”Yes2copyrigh”-banderoller. Nästan varje taxibil i staden var strajpad med gula vepor och på dagen för votering hängde specialgjorda tidningar på varje ledamots dörr med uppmaningen att rösta ”rätt” – för kulturskaparnas skull.
Det var en otroligt offensiv, mer välfinansierad och koordinerad än någon gräsrotsrörelse eller ”nej”-sida varit.
Gabelic röstade till slut ändå nej. Men det räckte inte.
Om kritiker ska trösta sig med något är det att direktivet ändå har förbättrats under tidens gång. Det har gjorts en rad kompromisser och ändringar på grund av det enorma tryck från miljoner medborgare runtom i Europa – även om de flesta kritiker inte tyckte att kompromisserna var tillräckliga.
Men det är det ingen idé att fortsätta älta det. Mer intressant är att fokusera på vad som händer nu.
Dels påbörjas nu två år av implementering i medlemsländerna, när direktivet ska bli nationella lagar. Det innebär alltså att det kan bli olika versioner i alla länder.
Dels fortsätter det jag skrev om i höstas: EU-kommissionens förslag att använda filter-idén även till andra brott. Som terrorpropaganda.
Just nu förbereds förslaget i utskotten i EU och sannolikt kommer det efter sommaren vara klart för beslut i parlamentet. I grunden handlar det om att nätjättarna ska göras ansvariga för att se till att terrorpropaganda tas bort omedelbart. Det låter väl bra? Ja, men fundera på hur det skulle bli i praktiken. För hur definieras terrorpropaganda? Var går gränsen? Nelson Mandela ansågs vara terrorist i Sydafrika – hur ska EU hitta en gemensam, godtagbar definition? Och hur ska nätjättar som Facebook och Google begripa avvägningen? Än en gång finns en stark tilltro till tekniken – en teknik som inte existerar.
Förslaget understryker också en av de allvarligaste bieffekterna med det nu antagna upphovsrättsdirektivet. Idén var att ta makt från nätjättar genom att tvinga dem dela med sig av pengar eller stoppa spridningen av upphovsrättsskyddad innehåll. Men genom att tvinga dem att göra automatiska bedömningar om lagbrott, krönte vi dem också till samhällets polis, åklagare och domstol.
Om vi återgår till den lokala implementeringen av upphovsrättsdirektivet. I Sverige kommer det i praktiken innebära flera förändringar. Jag har gått igenom de utförligt i min text om Artikel 13, men för att sammanfatta:
Alla sajter kommer inte att behöva nätfilter. I Artikel 2 görs en definition av vilka det drabbar: ”tjänster som har som huvudsyfte eller ett av sina huvudsyften att lagra och ge allmänheten tillgång till en stor mängd upphovsrättsskyddade verk eller andra skyddade alster som laddats upp av dess användare, som leverantören ordnar och marknadsför i vinstsyfte.”
Det är en medvetet vag definition där alla sociala medier skulle kunna ingå, men idén är att kunna undanta typ forum, för att istället fokusera på aktörer som Youtube och Facebook.
I skäl 66 talas det om proportionalitet för ett nätfilter. Att när man avgör hur bra någon klarat att stoppa brott, ska det beaktas hur stor sajten är, vilken ”bästa praxis i branschen” är (Googles igenkänningsfunktion content ID, som kostade 100 miljoner dollar att bygga), hur ”ändamålsenligt” åtgärderna varit, hur dyrt det blir för tjänsterna att utveckla. Formuleringarna är medvetet vaga och kommer säkerligen utnyttjas av sajterna för att testa direktivets gränser. Men eftersom definitionerna beskrivs i skälen – inte i artikeln – kommer dessa förmildringar inte ha samma tunga betydelse i domstol.
I grunden är idén att direktivet ska tvinga nätjättar till förhandlingsbordet där upphovsrättshavare ska kunna använda direktivet som hot: ”Förhandlar ni inte, måste ni hålla borta ALLT. Börjar ni betala, kan vi se genom fingrarna på en del andra saker!”
Det kan därför antas att upphovsrättsorganisationerna kommer nöja sig med att fälla högvilt, och inte jaga mindre sajter. Men. Direktivet och artiklarna är samtidigt tydliga med avgränsningar och skulle lätt kunna användas även mot mindre sajter, om så önskas.
Det ska inte bli massövervakning. I både artikel 17.8 och skäl 66 står att varken artikeln eller direktivet ska ”leda till att medlemsstaterna föreskriver en allmän övervakningsskyldighet”. I praktiken måste givetvis en sajt övervaka, eller filtrera, om material ska stoppas. Formuleringen är en slags friskrivning och kompromiss: Nu har EU åtminstone gjort klart att övervakning inte är syftet med direktivet.
Vi får en ny ”domstol”. Ytterligare en intressant skrivning i skäl 70 och 79, men delvis också artikel 21, är upprättandet av en opartisk instans för ”tvistlösning” som inte ska belasta vanliga myndigheter.
”Medlemsstaterna bör också säkerställa att användarna har tillgång till prövningsförfaranden för tvistlösning utom domstol.”(70)
Hit ska alla kunna vända sig ifall man tycker att en sajt har tagit bort för mycket, eller gjort fel. Men också om du vill hävda din upphovsrätt, att din bild inte ska spridas på nätet. Men den ska också säkerställa att satir och kritik inte filtreras.
Hur detta ska gå till kommer bli olika i andra länder, och mycket intressant att följa.
De har nu två år på sig (men det kommer säkert dra längre ut på tiden).
Klart är att vi inte sett det sista av det här. Svenska riksdagsledamöter har redan lämnat in interpellationer till regeringen, för att kräva svar. Och i EU-valet kommer det säkert användas som ett slagträ. Debatten om hur direktivet ska införas kommer säkert bli en följetong, liksom EU:s försök att försöka reglera internet och använda nätjättarna för att komma åt fler brott.
Just den balansgången kommer att bli mycket svår. Och skapa en framtid som därför kan kännas lite obehaglig.
För min del är reportageresan om EU och ”ödesröstningen om internet” över. Jag kommer att fortsätta att rapportera om frågorna i andra former och andra plattformar, men detta blir det sista jag skriver på uppdrag av de läsare som finansierade reportageresan genom Kickstarter.
Tusen tack för att ni har varit med och läst, kommenterat och gjort rapporteringen till vad den blev. Den har citerats och kopierats runtom i Europa och Sverige – och förhoppningsvis gjort några smartare eller åtminstone mer insatta i vad som hände i Europarlamentet den här veckan.
Tack.
Den här texten finansieras av en Kickstarter för att bevaka upphovsrättsdirektivet under den sista omröstningen. Text och bild är skriven under cc-by, en licens som gör den fri att använda var du vill, så länge du hänvisar tillbaka hit.
