Slussenolyckan – så blir Twitter den snabbaste kanalen

av Emanuel Karlsten den maj 28, 2011

i journalistik

När jag föreläser för redaktioner om sociala medier försöker jag förklara hur alla de traditionella delar av vårt arbete kan göras mer effektivt på nätet. Hur samma principer fungerar, men att det kan ske mer effektivt. Som nyhetsjakten.

Även om vi efter sms:ens etablering lyckades få Sverige att börja skicka in tips direkt till redaktionerna är det få saker som slår att själv publicera sig. Inte för att man vill vara en ny tidning, utan för att det är mycket mer relevant för mig att få reaktioner från de jag följer och har en relation till, än att få en creddläsarbild på Aftonbladets etta. Med den insikten i ryggen är det viktigt att inse – våra läsare publicerar och pratar om nyheter varje dag och vi behöver hitta verktyg och närvaro så att vi kan samla upp dem och göra artiklar.

I dag var ett lysande sådant exempel. Om än fruktansvärt och tragiskt. Klockan 12.23 fick polisen ett larm som sedan rapporterades/bokfördes 12.30 (texten nedan har hunnit uppdateras):

Någon minut tidigare hade en kille kommit upp från Slussens tunnelbana. Såg tragedin och twittrade en minut innan polisens egen rapport:

 

Någon minut senare, samma minut som rapporten publiceras, facebookas följande:

Sekunden senare postar hon, en slumpad svensk som var på plats, följande bilder:

Plötsligt rasar det in tweets om samma ämne:

Hur många ögonvittnen som helst som publicerar den information de har, sin ögonvittnesberättelser.

10 minuter senare, 11 minuter efter polisens larm, twittras den första närbilden. Lika bra som vilket kvällstidningsfoto som helst:

Ytterligare någon minut senare, 12:47, publicerades första bilden som på riktigt visade tragedin, med något som liknar blod på marken.

Klockan 12:53 rapporteras det också att barn är inblandade.

Men då hade ännu inte ett enda medie skrivit om händelsen. Förrän 12:54.

Nu publiceras också den första notiserna på mediesajterna. En kort blåljusartikel. Svd blir först att twittra länk till notis, som sedan raderas(!). SR kommer också på fötterna och publicerar en notis som sedan byggs ut, mycket tack vare @augustin_erba som verkar ha varit i närheten.

Men medan medier samlar sig fortsätter berättelserna flöda på Twitter och Facebook. Fler bilder publiceras på bussolyckan, hur en barnvagn hamnat under bussen och mosat barnvagnet totalt.

Först 13:11, nästan en timme efter olyckan, flashar DN på mobilen. Nu är samtliga medier på banan. Ytterligare senare kommer Aftonbladet på plats och tar med sig hela mediehuset ut för att livesända.

Hela händelseförloppet är en intressant illustration över hur nyhetsförmedlingen förändras och vilka som sätter agendan för rapporteringen. Inte för att medier gjorde ett sämre jobb än vanligt – snarare tvärtom! – utan för att de snabbaste nyheterna inte längre konsumeras via nyhetssajter.

Här finns tre stora utmaningar:

1) Närvaro

Jag såg första tweeten 12:51 och slets sedan mellan hur och vem jag borde tipsa om saken. Vilken nyhetsredaktion skulle lyssna om jag försökte twittra till dem? Vem skulle vara tillräckligt vaken? Jag kom inte på ett enda twitterkonto som jag trodde skulle ha nytta av de extra 20 minutrarnas försprång det möjligtvis skulle vara.

Jag har förvisso försökt skapa strukturer för att lyssna hos min gamla arbetsgivare @Expressen, men de har inte twittrat något annat än nyheter sedan 7 maj. Andra tidningar, Aftonbladet tex, har inget twitterkonto och de aktiva reportrar jag känner på Twitter hjälps inte heller nämnvärt av att jag tipsar om pågående nyhetshändelse – inte heller de vet ju vilka som har jour vid desken.

Alltså, inte ens om jag vill hjälpa nyhetssajter att bli bättre, kan jag nå dem på den plats där nyheterna sprids. Det är så klart ett problem. Ska vi behålla vår relevans måste vi skapa strukturer och trovärdighet – oavsett om plattformen heter sms, mms, twitter eller facebook. Vi måste påminna om vår närvaro, återkoppla och visa hur mycket vi uppskattar den respons vi får. Det är ett långsiktigt med otroligt viktigt arbete.

2, Bevakning

Givetvis borde också nyhetsdeskarna ha lika bra koll på twitterlistorna som TT-listorna. Hade redaktionerna haft koll på sin Twingly live hade de sett att @hans_g:s första bild från olyckan på kort tid delades (retweetades) 28 gånger. Och givetvis borde dessa funktioner byggas ut, få hjälp av tekniken. Att det som på kort tid delas mer än tio gånger förvandlas till ett high alert-mejl eller liknande.

3, Snabbheten

Det tog en halvtimme för tidningarna att få ut sin första notis – sin första textrad – om en olycka som sedan sprängde spalten på båda kvällstidningarna. Det är i sammanhanget en helt ok tidsmarginal – tidningar kan och kommer aldrig längre vara först. Men här måste vi ju kunna skapa nya strukturer för att bättre och snabbare rapportera. Dra nytta av den rapporteringen som redan finns. Om vi bara har en kort notis – varför ser vi då inte till att bara lägga till en söksträng ( det här fallet ”slussen”) och låta en Twingly live ligga och tugga fram alla de tweets som själva berättade rapporteringen (ja, det finns undantag).

Mediers styrka är att ge sammanhang och göra journalistik av den snabba nyhetsrapportering vars monopol de nu tappat. Men i stället för att sörja den finns det så mycket i nyhetsjakten att vinna om vi gör det rätt.

För det fina är att vinnaren varje gång är journalistiken.

  • @yasmineelrafie

    Intressant. Men om du hade twittrat till exempelvis @sofiatanaka eller @CFKlebergTT som har sin arbetsplats 2 min promenadväg från olyckan hade det garanterat varit notiser ute på samtliga mediesajter inom 10 minuter…

    • http://skolgranskning.aftonbladet.se Emanuel Karlsten

      Jo, jag känner, som jag skriver, massor av journalister. Men hur ska jag veta vem av dem som jobbar?  Poängen är att redaktionerna skulle ha stor nytta av ett jourkonto på samma sätt som man har en jourtipstelefon.

      • Yasmine

        Där säger jag inte emot. Men du frågade dig vem som skulle gynnas av de 20 extra minuterna. Och det borde ju ha varit en smal sak att kolla om Sofia eller Carl (vars konto dessutom är strikt jobbrelaterat) twittrat nyligen.

        • http://emanuelkarlsten.se Emanuel Karlsten

          Ja, nu pratar jag inte om att jag gjorde ett projekt av det, utan att jag – under den sekunden hjälptanken infann sig – reflexmässigt insåg att det inte fanns någon självklar att skicka vidare till. Tidigare, när jag jobbade expressen, har jag alltid mejlat tweetsen till jourhavande editionschef på webb. Tror vi förstår varandra här.

  • http://twitter.com/Britt_W Britt Warg

    …och jag – @Britt_W – RT:ade @hans_g ‘s tweet samt kontaktade @channel4news:disqus här i the UK. Förresten, vi hade en intressant konferens (på Reuters) i London igår med en massa journalister och folk från nyhetsbyråer. Temat var just hur vi behandlar nyhetsdata med ‘ny media’ jämfört med ‘gammal’. Sök #newsrw på twitter, så kan ni få diverse länkar, videoklipp etc från dagen. Här är ett videoklipp med @fieldproducer:disqus  t.ex.: 

    • http://skolgranskning.aftonbladet.se Emanuel Karlsten

      Spännande! Vi borde ta upp fler sådana här exempel. Det är nyttiga påminnelser som gör det konkret. För sådant här sker varje dag, men det är sällan vi orkar spalta upp det så att det blir tydligt.

  • Robert Rosen

    Intressant! Instämmer! 

  • http://twitter.com/polisassistent André Johnsson

    Problemet blir ju att folk som passerar bildar sig en egen uppfattning och rapporterar denna. Ibland blir det ju väldigt fel. I inledningen av din artikel twittrar en att ett barn dödats. 

    Detta är ju obekräftade uppgifter och för den anhörig som läser det, ser barnvagnen och associerar detta till sin familj kan det ju skapa ett oerhört trauma.

    Jag håller med om att folket är den nya journalisten, men när allmänheten också blir chefsredaktör och inte tänker på etiken kan det ju lätt få otäcka konsekvenser…

    • http://skolgranskning.aftonbladet.se Emanuel Karlsten

      Fast ”folk” är inte den nya journalisten. Folk bara skriver det de twittrar. Precis som de, när journalister ringer upp ögonvittnen, är helt uppfyllda av känslor och säger fel och överdriver saker.
      Journalistens uppgift har alltid varit att verifiera det som händer. Därför gör det inget om vi kommer ut lite senare. Det är viktigare att ha rätt än att vara först. Men det är ett skifte och vi som journalister behöver vara vaksamma, hitta ögonvittnena som är på plats före både polis och våra egna reportrar för att snabbt kunna börja det verifierande arbetet.

      Den vanligaste frågan jag får när jag föreläser om sådana här saker är ”hur ska man veta att det är sant?”. Och då glömmer man det jag skriver om i början – att det här handlar om samma principer som vi alltid använt. Att vi samlar in fakta och verifierar den. Det gör vi oavsett om den kommer från twitter eller från telefonsamtal.
      (sedan tror jag att vi är tillräckligt mogna att hantera ögonvittnesskildringar direkt, såsom ett levande twitterflöde på en sajt skulle vara. Det har vi bevis på från Japan, Egypten osv. Det är här journalistiken kommer bevisa sin relevans – att vara sorterare och verifierare)

      • http://twitter.com/polisassistent André Johnsson

        Jag håller med. Men finns det inte en risk att journalister, i sin iver att vara först, börjar ”tulla” på verifieringen? Fler och fler nyhetsmedia kommer väl att inse potentialen i sociala medier och sedan är tävlingen om scoopet igång.

        Tror personligen inte det går att hindra, eller att vi ens ska hindra det, men risken är ju att individer kommer i kläm när nyhetsjakten går i raketfart.

        • http://skolgranskning.aftonbladet.se Emanuel Karlsten

          Tävlingen om scoopet har alltid funnits, risken har alltid funnits. Och risken är säkert större när fler har samma möjligheter att nå ut. Men vi har redan sett hur det här har utspelat sig. De medier som har satsat på att hänga ut, strunta i etiska spelregler, eller publicerat för tidigt har knappast vunnit mark, utan istället ansetts fula och dåliga (lex Newzglobe, Realtid).

          Det finns helt enkelt ingenting som pekar på att mediehusen har något att vinna på att ”tulla” på verifieringen

          • http://twitter.com/polisassistent André Johnsson

            Låter bra. Hoppas du får rätt.

  • http://twitter.com/Britt_W Britt Warg

    André har förstås rätt i att man inte kan lite på alla data som kommer in via sociala medier. 
    Men det är i och för sig inget annorlunda, jämfört med vanlig nyhetsmedia. Som @twitter-14587890:disqus 
    fieldproducer säger på videon jag länkade till… Man får se sina twitter / facebook kontakter som ett ”nät” man lägger ut för att få in fakta. Sedan får man med sin journalistiska erfarenhet bilda sig en uppfattning om vad och vem man kan lita på. Eller också säga att uppgifterna är obekräftade tills man vet att de faktiskt är bekräftade. 
    Men det är trots allt ganska fantastiskt att man kan föra ‘instant news’ vidare supersnabbt mellan länderna, medan man står och lagar mat i köket… Det gjorde jag, när Wikileaks storyn bröt ut samt även den om Stockholms-bombaren. Jag släppte potatis-skalningen för att istället översätta och tweeta – emaila C4news och även AlJazeera samt Sky. Jag fick nypa mig själv när jag läste om det på websidorna samt hörde det på nyhetsbältet samma kväll – och visste att det var genom mig de hade fått det hela. Och jag är inte ens journalist, bara allmänt nyhetsintresserad, språkkunnig samt råkar ha många kontakter inom nyhetsvärlden…

  • Per Hogberg

    Helt rätt och ett mycket bra exempel. Det finns liknande fast då det gäller andra domäner kan dessa minuter vara dagar!
    Detta är viktigt för utvecklingen av främst affärer/business i framtiden.

  • Micael Ostlund

    Emanuel,
    Som vanligt är har du den skarpaste blicken för hur moderna svenska medier fungerar. Om man ger dig 5-10 år så är du chefredaktör eller nyhetschef på någon av de då största medierna och kommer då att försvara det som då förmodligen benämns som gammelmedia.

    Hursomhelst så är det bättre betalt att vara på topp i gammelkmedia än att vara nickenyfiken.

    Lycka till! … och kom ihåg vem så sa det först.,

  • Pingback: Bra länkar – 28 maj, 2011 | Per Olof Arnäs

  • http://twitter.com/mijala Mija

    Intressant det du skriver. Jag som var på plats och valde att ingripa istället för att prioritera att förmedla ut nyheten via twitter eller facebook, tycker detta är vidrigt. När jag upprepade gånger ropar om någon har ringt 112, står personer med sina mobiler och tar kort, filmar eller skriver febrilt. Det är fan äckligt! Kan man inte hjälpa till har man fan inget där och göra. Människovärdet är inte mycket värt jämfört med att få den bästa bilden eller kunna rapportera före alla andra. Minst en person höll på att dö på plats men räddades och inte var det pga snabb rapportering på twitter.

    • http://twitter.com/trumper Magnus Söderberg
    • Hen

      Sorgligt att ett ”Facebook-moment” är hetare än ett människoliv.

    • http://skolgranskning.aftonbladet.se Emanuel Karlsten

      Viktig poäng. För övrigt också en del av den föreläsning jag skriver om. ”Verkligheten är inte lika intressant som hur vi kan berätta den”. http://www.ted.com/talks/renny_gleeson_on_antisocial_phone_tricks.html

    • http://twitter.com/Britt_W Britt Warg

      Du har så rätt. Naturligtvis måste man prioritera att ingripa först. Det är liksom common sense. Men om man bara är betraktare och ser att andra redan hjälper till, är man bara ivägen. Då kan man lika gärna förmedla nyheten. Dessutom –  man förmedlar ju inte nyheten för att chocka… I mitt fall kunde jag liksom inte ingripa eftersom jag befinner mig i England.

  • http://twitter.com/trumper Magnus Söderberg

    Intressant också om man kollar dina exempel här så är radio/tv/tidningar totalrepresenterade bland dem som är först ut på Twitter.

    @hans_g:twitter   = chef på SVT @jennyostergren = programledare TV4  @augustin_erba = journalist SR m fl samt @snabbasteg:twitter är reporter på Aftonbladet
    Tippar att alla fyra larmade sina redaktioner rätt snabbt. Säger en del om trögheten, men ändå intressant att alla är där och sniffar. Säger väl en del om vilka använder Twitter också, i och för sig.

  • http://twitter.com/hans_g Hans G Andersson

    Bra genomgång. Twittrade den här artikeln i ämnet förut, och jag postar den här också: http://goo.gl/zTIMJ
    Den sätter fingret rätt bra på snabbhet respektive att rapportera rätt. När Giffords blev skjuten var många (inkl etablerade medier) snabba med att rapportera att hon var död, baserat på en enda källa som en stund senare visade sig vara fel. När Bin Laden-nyheten började spridas var många redaktörer försiktiga, visa av den tidigare erfarenheten. Det är i grunden sunt, speciellt ju större någonting är.Jag ser egentligen ingen motsättning mellan snabbhet och korrekthet, bara man är väldigt tydlig med vad som är faktiska bekräftade uppgifter och vad som är rykten, spekulationer eller på annat sätt obekräftat. Problemet är när det slarvas med det.

    • http://twitter.com/Britt_W Britt Warg

      Exakt. Håller med om det. 

  • Lasse Lundeberg

    Tack för intressant genomgång. Dock, hur intresserant det än är med nya former för nyhetsförmedling, så bryr jag mig egentligen inte ett dugg om så nyheter kommer ett dygn senare.

  • Pingback: Christians digest for May 28th | Christians lifestream

  • Pingback: Ett par berättelser du inte vill missa (verkligen män, myter och riktiga legender) | The Jennie - text och tankar, webb och kommunikation.

  • Pingback: jardenberg kommenterar - 29 May, 2011 #jjk | jardenberg unedited jardenberg unedited

  • http://www.trulytherese.se Therese Reuterswärd

    Jag kom precis hem från en helg utan mobiltäckning och blev såklart förskräckt och sorgsen över nyheten med barnvagnen. Om nu någon annan skulle ha missat det och vill ha lugnande besked så klarade sig alltså barnet utan bestående skador. Puh!

    I övrigt – denna artikel gick igång i alla mina kanaler, nästan så att den t.o.m lyckades penetrera radioskuggan där jag befann mig. Emanuel är den snabbaste kanalen :)

  • Pingback: Ps. Intressant om Twitter och nyheter | Mediesverige

  • http://flandqvist.wordpress.com Fredric Landqvist

    I vidare perspektiv, från media-medborgare o samklangen med krishanteringsaktörerna (polis, brandmän och ambulanspersonal mfl)

    Förutom att media skall rapportera och granska flödet av sociala-triggers, så bör i exempelfall som detta även professionella aktörer medverka och bidra till en bättre situationsbild? Vi som medborgare/invånare är alltid först på en skadeplats! Här finns mycket förbättringsarbete för exempelvis 112 (sos alarm) som koordinerade enhet för många aktörer. Platsrapporteringen sker på multipla nivåer – men överhörningen är minimal! Citzen Co-action in time-critical response work är min kollegas specialitet ;-) http://jonaslandgren.blogspot.com/

  • http://www.lowenhamn.se Henrik Löwenhamn

    Det här påminner lite om när gotlandsfärjorna krockade i Nynäshamn. Jag jobbade på Gotlandsmedias evenemangstidning som satt i samma hus som helagotland.se-redaktionen. Jag läste om olyckan på Facebook och gick in och berättade för dom.

    De hade inte hört om det och det tog ett bra tag (nåja, 30 minuter) innan nyheten kom från annat håll.

  • Gäst

    Är det en slump att GDemmelmaier är ett anagram av ”gammelmedier”?

Previous post:

Next post: