Varför Ken Rings kväll i Så mycket bättre kom i exakt rätt tid

av Emanuel Karlsten den november 9, 2013

i Medier och internet,Mellansnack

Det är inte ofta jag känner att jag känner att jag måste få ur mig något efter ett underhållningsprogram. Men efter kvällens Så mycket bättre kändes det just så. Det kändes historiskt, på något sätt. Historiskt viktigt.

För samtidigt ikväll passerades en annan milstolpe, kristallnatten 75 år. Och samtidigt i Stockholm:

 

Det är vidrigt och helt fruktansvärt. Och jag känner djup tacksamhet till de Stockholmare som inte bara passivt tittade på, utan gav sig ut i regnet och motdemonstrerade. Det är ni som är motståndet i ett passivt samhälle, som någon twittrade.

Därför blev det särskilt viktigt med Ken Rings kväll i underhållningsprogrammet Så mycket bättre. Det kunde antagligen inte komma mer lägligt. Vi är i en tid då SD får allt större stöd, då vi förstår allt mindre av varför samhället mår som det gör. Vi är i en tid då segregering mest blivit ett krångligt ord och då blev blev några minuter i ett underhållningsprogram en välbehövlig utbildning.

Ken Ring hamnade tidigt i sitt liv helt utanför samhället och dess struktur. Han struntade i samhället, hatade det, men blev ändå inbjuden till dess finrum genom musiken. Det måste vara både surrealistiskt och förvirrande. Men genom det har han lärt sig båda världar, använda bådas språk. Det blir yxigt ibland, men han talar så båda förstår.
Jag antar att det gör honom unik.
Jag antar att det var vad som gjorde programmet så unikt.

 

Jag vill tro att programmet på riktigt hjälpte förståelsen för integration. Att till och med den knappa miljonen SD-sympatisörer hjälptes förstå att felsteg i samhället inte beror på hudfärg eller ras, utan utanförskap. Att hela skillnaden på trygghet och kriminalitet ibland kan vara en älskande mamma.

Ken pratade så att jag inte bara förstod det där, utan kände det på ett helt nytt sätt. Det var unikt, genom hela programmet.

Och låt oss avsluta med att bara säga något om programmet Så mycket bättre. Jag älskade första säsongen. Det var en fantastisk kombination av människor som älskade, kände och gjorde otrolig musik. Varje säsong efter det har känts som bleka kopior. Deltagare som poserar, som medvetet gråter och låtsas ödmjukhet. Det är som att de försöker låtsas vara den första säsongen, är för medvetna om kameror och kommersiell framgång ett bra program kan orsaka.

Den här säsongen är annorlunda. Det finns en spännvidd bland deltagarna som liknar första säsongen. Och överraskande, genuin kemi mellan deltagarna. Här skapas insikter framför kameran på ett sätt som nästan går att ta på. Och i castingen representeras nästan alla samhällskikt. Den genuina progg-Ulf, helylle-Lill, överklasspopp-Agnes, Rock-och-Punk-Ebbot, Akademiska medelklass-Bosse (hjälp så medelklass han är!) och till sist Utanförskaps-Ken.

Även om musiken inte riktigt nått upp till samma höjder som första säsongen är det fantastisk tv. Jag älskar det. Allra mest för kvällens avsnitt.
Det var historiskt bra.

Uppdaterat: Jag deltog i Studio ett ang det här och debatterade mot en KDU-ordföranden som menar att Kens program aldrig borde sänts. Man häpnar. Och jag överengagerades något.. Lyssna här.

Previous post:

Next post: