debatt

Problemet med Lambertz och ett förslag till SVT

av Emanuel Karlsten den november 27, 2013

i Mellansnack

Jag såg Göran Lambertz, Leif GW och Dan Josefsson drabba samman i Veckans brott i går. Det var en besvärande upplevelse som kanske sammanfattas bäst av GW själv.

Jag har läst det mesta som jag kommit över när det gäller Quick-fallet. Det fascinerar mig djupt och det petar och pekar på så många jobbiga saker i samhället. Som debattens konstanta dikeskörning. Från att vi under 90-talet hetshatade Quick för de påstådda morden förfäras och närmast föraktar vi nu justitierådet Göran Lambertz för hans inställning i frågan.
Och det är klart att känslorna slår i taket när man ser honom gå in i debatten och säga att han ”inte heller vill träffa Quick”. Det är klart att man, med rätta, har skyhöga krav på honom:

Men det finns flera problem med sådana här debatter: Det blir ett skrap på ytan, ett populistiskt skådespel som inte klarlägger särskilt mycket.

Det Hannes Råstam gjorde med sin bok var att gå till roten med ett problem. Han la ner ett ojämförligt arbete med att gå igenom alla domar, bemöta varje bevis med motbevis. Att läsa hans bok är en svindlande resa mellan chock, ”oj” och ”näe” för att till slut landa i den mest självklara av känslor: Vilken rättsröta!

Det är den känslan Leif GW har i gårdagens program av Veckans brott.

Man har väl två val här. Att antingen skratta eller gråta.
Att en domare i högsta domstolen personligen går in och försvarar vår tids största rättskandal, skyller det på media och åker på jaktresa med åklagare, polisutredare och journalister – alla nyckelpersoner för att fälla Quick. Det är som taget ur en alldeles för dålig, konspiratorisk deckare.
Det är så farsartat, så fruktansvärt, så otroligt att man antagligen bara kan göra som GW gjorde.

Och det är ju både enklast och mest naturligt att skratta, men borde vi inte egentligen välja att gråta?
För det är inte någon vanlig foliehatt vi har att göra med. Göran Lambertz går inte att avfärda och sedan fortsätta som om inget har hänt.
Göran Lambertz sitter i Högsta domstolen och kan i princip inte förlora sin position utan att begå brott. Mig veterligen har ingen någonsin avsatts? Till och med den HD-domare som begått brott och köpt sex fick sitta kvar. Och det är väl i någon mening bra att justitieråd står fria från debattens vindar och populismens politiska nycker. Men hela systemet gungar när ett justitieråd går in och driver opinion i rätts- och skuldfrågan för en man som frikänts.

Men när något sådant händer får inte debatten bli så ytlig som de blev igår. För hur gärna vi vill avfärda Lambertz som foliehatt sitter han kvar i vår högsta domstol.

Det debatten då behöver är en sakdebatt där fakta ställs mot fakta, utan fnysningar. Inte för Quicks eller skuldfrågans skull, utan för att tydliggöra den tunna is vårt justitieråd är ute på.

Lambertz är skicklig i debatten som förs nu. När bara ord står mot ord kan han så in tankar om ett ”tänk om” och kan – med den skärva av trovärdighet han har kvar – slå fast att alla andra har fel. Att allt nu bara handlar om ”tyckande”.
Vilket det såklart inte gör. Förutom i tv-debatter.

Igår såg vi exempel på just det. När Lambertz i debatten tog upp likhundens markerande som ett bevis kunde det lätt ha slagits ner som ett villospår. GW och Josefsson försökte i debatten, men det mesta som hördes var ett frustande kring vilket löjlig, löjlig bevisföring Lambertz för. Men Lambertz håller fast vid det och får inte bemöta särskilt mycket kring att hunden markerat vid så löjligt många ställen, eller att den benbit som påträffades och hållts som ett av de bästa bevisen inte ens var en benbit.

I morse bad Lambertz i Gomorron Sverige om en tvåtimmars livesänd debatt om allt det här. Jag håller med honom.

Den gången det hållts en sådan tidigare – där bevisning och fakta fick stå först – blev det plågsamt tydligt var sanningen fanns. Då var det Hannes Råstam mot Gubb Jan Stigson som möttes.
Den här gången skulle Göran Lambertz och Dan Josefsson kunna mötas. Det skulle kunna vara ronder där Lambertz i varje rond får ta med ett bevis som gjorde domarna mot Quick rimliga. Dessa får sedan bemötas av Dan Josefsson, som i förväg fått reda på vilka bevis Lambertz kommer ta upp.
Då har båda sidor en rimlig chans och möjlighet att förbereda sig och publiken – vi! – en chans att sätta sig in i och förstå det komplexa men sannolikt också överväldigande manipulation av bevis som pågått och skett.

Vi kan sända den i SVT forum, på dagtid under två timmar. Det behöver inte vara mer avancerat än så. En moderator, tre ståbord och så kör vi.

Efter en sådan debatt är det enklare och rimligare att avgöra och bedöma hur och vad Lambertz drivs av. Och framförallt skulle debatten gå från att bara handla om att ord står mot ord. Det skulle bli en referenspunkt för debatten som skulle bidra med djup.

Debatten skulle må bra av det.

Så: Kan vi göra det här, SVT?

{ 10 kommentarer }

Jag slänger käft med Paul Ronge

av Emanuel Karlsten den mars 27, 2012

i journalistik

I torsdags hann jag med en tidig paneldebatt med Ulrika Widsell (journalistförbundets vice ordförande), Anna Helsén, SEB:s presschef och medierådgivaren Paul Ronge.

Ämnet var en ny undersökning som gjorts av Cision bland tusen svenska journalister om hur man ser på sociala medier och medborgarjournalistik. Det var intressant. Bland annat för att åttio procent menar att de läser sina kommentarer OCH kommentarer när det känns relevant. Märkligt.

Jag och Paul Ronge hetsade varandra lite på twitter innan. Att vi skulle battla, slänga käft osv. Och det där väl mest på kul, men jag tror att det är den första paneldebatten debatten jag deltagit i (sedan debatten med Alexander Bard) där det faktiskt hettat till lite.

Paul Ronge och jag polariserade ganska kraftigt i ett gäng olika frågor. Framförallt om medborgarjournalistik. Jag tror vi både triggades lite av det. Men för en gångs skull blev det ett lite spetsigt och bra samtal där de olika synerna blev ganska tydliga.

Jag menade att journalister har en ganska pompös bild av sig själva. Ett utdrag från mina egna förberedelser innan panelen:

Problemet är inte att andra kan skriva journalistik, utan att de som gjort det så länge är så dåliga på det. 

Det har funnits en gigantisk distans mellan journalister och läsare under så lång tid att journalistiken glömt för vem den är till för. Klickjagandet äter upp journalistiken, men också att den inte vill dela äran med läsaren. Kommentarsfält ligger som en rännsten under artiklarna, där journalister bara i yttersta undantagsfall går ner och svarar på något som står där.

Det är en kultur som gör redaktioner allt mer distanserade från sin publik och som gör att bloggare, “alla andra” vinner allt mer utrymme. 

Journalistik är inte död – kommer inte dö, men mediehus är så upphängda på en gammal affär att flera kommer hamna efter och dö.

Då tror jag journaliskluster tar över

Här är hela debatten:

{ 0 kommentarer }

DN-krönikan: Om Kony och den tragiska debatten

av Emanuel Karlsten den mars 13, 2012

i Mellansnack

Jag äntligen hemma och hinner läsa ikapp mejl, artiklar och…well, livet. Det har varit några hektiska dygn. Först på Mediemässan torsdag-fredag (kolla SVT-forum här, eller Studio ett här) och heldagsutbildning i Oxelösund igår, Lycksele i morse och via Umeå hem i dag.

Och så förberedande och krönikörsskrivande i helgen.

Jag är så omåttligt stolt över det utrymme DN har gett mig i deras spalter. Samtidigt som det förlamar mig. Trots att jag nu firar ett år som DN-krönikör är det fortfarande samma skräck att skriva där, varannan vecka. Det är knappast njutbart – jag bär på en ständig och svårt besvärande papperskrönikörsångest – men så otroligt belönande när det väl är publicerat.

Som i dag. Att sitta på flyget hem och se sin egen text fladdra förbi bland DN-bläddrande medresenärer. Jag blir så stolt!

Krönikan i dag handlar om Kony2012. Kampanjen som jag skrivit en del på Ajour om tidigare. Men inte riktigt om debatten.

Jag har massor av annat material som inte fick plats i krönikan och kanske får jag tid senare i veckan att utveckla några tankar. Det finns så väldigt mycket att säga om saken.

Men tills vidare: Läs gärna om kony2012 och en debatt helt utan vinnare.

{ 0 kommentarer }

Mitt #Almedalen hittills – en återblick

av Emanuel Karlsten den juli 3, 2011

i Personligt

Om bara några timmar är det söndag och Almedalsveckan 2011 börjar. Det blir femte året som jag är här och jobbar. Alla har haft sina speciella stunder. Här kommer min tillbakablick:

2006 var jag med och skapade konceptet (G) som i Gud tillsammans med Dagen och Frälsningsarmén. Jag närde en journalistdröm och lyckades kuppa mig in i planeringsgruppen som då bestod av en Siewert Öholm – som ännu inte gjort sin Norgeflykt och Världenidag-resa – Daniel Grahn och Frälsningsarmén. Det var ett spännande första år. Jag iaktog med stora ögon och försökte lära mig så mycket som möjligt.

2007 gjorde jag mitt första sommarvikariat på Dagen. Jag hade låtsas att jag kunde redigera film i Premier och lovade därför att åka till Almedalen och göra webbtv från årets (G) som i Gud. Jag fick en helgkurs av @kristoferg i redigering och lyckades även få honom att förlägga sitt jobb i Visby under Almedalsveckan och därmed få honom som fotograf under veckan. Jag satte ribban omänskligt högt. Utöver att filma våra seminarier skulle jag göra en kort sammanfattning varje dag – som jag skulle redigera själv. Vi filmade, jag redigerade och på nätterna gick jag upp varannan timme för att sätta igång nästa renderingsprocess, ftp-process eller något annat omänskligt dumt och tidskrävande så vi kunde ha ett färdigt reportage om gårdagen klart på morgonen. Det var ett spännande år. Jag minns att jag hade börjat läsa bloggar om medier och hängde på Jaiku. Att jag nyss förstått att Joakim Jardenberg var en person med koll på medieutveckling och att Bambuser var framtiden. Just @manster från @bambuser såg jag på något seminarie. Jag samlade mod och gick fram och hejade. @Jocke anslöt, men kände inte igen mig. Jag fasades snabbt ut från samtalet. Jag minns att händelsen var stor och pinsam på samma gång. Minns också känslan av att känna sig så obetydlig – jag visste vem alla var, ingen kände mig.
Jag bloggade också. Fast inte på någon etablerade blogg, utan en liten, obskyr, privat blogg. Men här är en text från ett av seminarierna under veckan som faktiskt är ganska intressant, än i dag.

2008 hade jag fast jobb på Dagen. Nu uppade vi bemanningen. @KristoferG fick den här gången betalt för att vara med hela veckan. Och nu satte vi ribban ännu högre. Vi skapade en egen logga och vinjett till vår webbtv – inklusive originalmusik och varje dag sammanställde vi ett program, eller reportage, från den dagen. Jag skrev manus och sökte upp de högsta politikerna vi kunde hitta för intervjuer. Vi gjorde enkät-tv som ”Vem är politikern” och kastade in egna Dagenreportrar i blandningen. Eller ”Vem vet om att Almedalen pågår” (inte ens turister som gick igenom Almedalen visste), eller ”Hur mycket gratissaker kan du samla på dig på två timmar” (mer än man kan bära). Utöver det livesände vi varje seminarium med Bambuser. Jag tror aldrig jag har jobbat så hårt som jag gjorde den här veckan. Vi sov max fyra timmar varje natt, tog aldrig lunch, frukost eller middagspauser och jobbade alla dygnets övriga timmar. Men det blev sjukt bra! Jag var så stolt över att vi två, med så lite erfarenhet, ändå kunde prestera bättre än samtliga andra webbtv-redaktioner på plats. Dessutom! Det här året vann vi ”Årets varumärke” för (G) som i Gud. Stort.

2009 Var jag ytterst medveten att om vi skulle göra något webbtv-aktigt igen så måste det överträffa det vi gjort tidigare år. Mest för att min egen motivation skulle vara kvar. Dagen hade ingen lust att köpa in mer arbetskraft och Kristofer _vägrade_ jobba under samma vidriga arbetsvillkor igen (ingen skugga över Dagen, jag var diktatorn här). Så jag satsade istället på en Almedalsblogg. Vilken för övrigt försökte stoppas av Makthavare.se – eftersom de tyckte att de hade ensamrätt på bloggnamnet. Jag avfärdade det med att namnet var för generiskt och – obegripligt och osnutet kaxigt – la ut hela deras mejl på bloggen och offentligt ifrågasatte deras krav. SvD och andra rikstidningar ändrade utan att blinka. Det var också året då vi hade fattat att vi inte behövde bygga en egen webbtv-spelare. @AndreasNson gjorde märkliga youtubeklipp med Tomas Andersson-Wij och Schlingmann och vi sände återigen Dagens seminarier via Bambuser – gött, noll merarbete.

2010. Mitt första och enda år med Expressen blev minst sagt händelserikt. Inte bara för att vi under hela hösten förberedde ett webbtvprogram, ”Raka svar med @niklassvensson”, som skulle sända live i Late night-stuk, tre kvällar den veckan, utan också för att det var valår och Littorin-gate. Massor av missar hos externa parter innebar också att vi bara dagar innan sändning stod utan både producent och inspelningsteam. Jag fick hoppa in och ta större samordningsansvar i sändningarna och byggde manus tillsammans med Niklas under dagarna. Det blev ett bra proramformat, faktiskt. Jag var tittarredaktör, värmde upp en kvart innan varje sändning för att samla in tittarna från sajten. Upprättade chattar och twittertaggar där tittarna kunde vara med och tycka till och påverka programmet i direktsändning. Vi hade tagit svängrum för att faktiskt kunna påverkas – direkt. Och grymt bra gäster. Dagen innan Sven-Otto Littorin avgick satt han i vår tv-soffa och gav raka svar om hur mycket han älskade sitt jobb och ville jobba kvar efter valet. Bara 18 timmar senare avgick han som minister. Hela saken gjorde att Expressens politikteam fick jobba tio gånger hårdare. Och att jag, som inte var politikreporter, fick ta de lättsamma uppgifterna. Som Bekantas bekanta-scoopen om att Carl Bildt hittar ett par brallor och sedan köper fyra likadana direkt. Eller hur mycket gratismat man kan äta på en dag (ja, ripoff på Dagen). Det var också första året som jag var inbjuden i paneldebatter. Dels för att tittarredaktöra även i Almegas webbtv-sändningar, men också som paneldeltagare om tex blogginflytande. En märklig konstellation ledd av Alexander Bard, där jag fick representera traditionella medier vilket slutade i att vi övergick till handgemäng enligt bilden här bredvid.

I år, 2011, är jag här och representerar mig själv, helt och hållet. Jag tycker det ska bli så skönt! Inga krav, bara kunna glida runt kravlöst mellan mingel, intressanta seminarier och trevliga möten. Jag har några uppdrag i form av tex paneler, men mest är jag här för att det ger både mig personligen och mitt nya företag väldigt mycket. Alla är här. Vilket också innesluter mina potentiella arbetsgivare. Men framför allt är det en unik chans att träffa de man lärt känna under året och åren. Ett Hultsfred för folk i kostym, skulle man kunna säga.

Ett av uppdragen börjar redan imorgon, söndag, med ett inspel klockan 08.00 i webbsändningen Godmorgon Almedalen. Tillsammans med @Jocke @britstakston @claesnyberg och några till pratar jag om Skolgranskningen. Det blir intressant!

Jag kommer säkert att blogga kontinuerligt under hela veckan, men är du här under veckan och vill ses, prata eller ta en fika – hugg mig så bestämmer vi tid!

Till sist, som avslutning på återblicksposten: Den traditionella gagreelen som trötta @kristoferG samlade ihop för något år sedan från alla mina oändliga omtagningar som oerfaren och trevande tv-reporter:

{ 3 kommentarer }