Jag såg Göran Lambertz, Leif GW och Dan Josefsson drabba samman i Veckans brott i går. Det var en besvärande upplevelse som kanske sammanfattas bäst av GW själv.
Haha pic.twitter.com/JnbJZdD4Hk
— andersmi (@andersmi) 26 november 2013
Jag har läst det mesta som jag kommit över när det gäller Quick-fallet. Det fascinerar mig djupt och det petar och pekar på så många jobbiga saker i samhället. Som debattens konstanta dikeskörning. Från att vi under 90-talet hetshatade Quick för de påstådda morden förfäras och närmast föraktar vi nu justitierådet Göran Lambertz för hans inställning i frågan.
Och det är klart att känslorna slår i taket när man ser honom gå in i debatten och säga att han ”inte heller vill träffa Quick”. Det är klart att man, med rätta, har skyhöga krav på honom:
Det är helt otroligt att Lambertz sitter i högsta domstolen och knappt ens kan avsättas. Vilken fruktansvärd rättsröta. #veckansbrott
— Emanuel Karlsten (@emanuelkarlsten) 26 november 2013
Men det finns flera problem med sådana här debatter: Det blir ett skrap på ytan, ett populistiskt skådespel som inte klarlägger särskilt mycket.
Det Hannes Råstam gjorde med sin bok var att gå till roten med ett problem. Han la ner ett ojämförligt arbete med att gå igenom alla domar, bemöta varje bevis med motbevis. Att läsa hans bok är en svindlande resa mellan chock, ”oj” och ”näe” för att till slut landa i den mest självklara av känslor: Vilken rättsröta!
Det är den känslan Leif GW har i gårdagens program av Veckans brott.
GW:s skrockande när Quick kallar Lambertz för rättshaverist – priceless. #veckansbrott
— Emanuel Karlsten (@emanuelkarlsten) 26 november 2013
Man har väl två val här. Att antingen skratta eller gråta.
Att en domare i högsta domstolen personligen går in och försvarar vår tids största rättskandal, skyller det på media och åker på jaktresa med åklagare, polisutredare och journalister – alla nyckelpersoner för att fälla Quick. Det är som taget ur en alldeles för dålig, konspiratorisk deckare.
Det är så farsartat, så fruktansvärt, så otroligt att man antagligen bara kan göra som GW gjorde.
Jag har aldrig sett GW skrattat så mycket som i det här programmet. #veckansbrott
— Emanuel Karlsten (@emanuelkarlsten) 26 november 2013
Och det är ju både enklast och mest naturligt att skratta, men borde vi inte egentligen välja att gråta?
För det är inte någon vanlig foliehatt vi har att göra med. Göran Lambertz går inte att avfärda och sedan fortsätta som om inget har hänt.
Göran Lambertz sitter i Högsta domstolen och kan i princip inte förlora sin position utan att begå brott. Mig veterligen har ingen någonsin avsatts? Till och med den HD-domare som begått brott och köpt sex fick sitta kvar. Och det är väl i någon mening bra att justitieråd står fria från debattens vindar och populismens politiska nycker. Men hela systemet gungar när ett justitieråd går in och driver opinion i rätts- och skuldfrågan för en man som frikänts.
Lambertz uppvisar tyvärr rättshaveristens typiska drag: Ingen annan förstår, tjatet om i sammanhanget perifera detaljer och dårens envishet.
— bengt ericsson (@brericsson) 27 november 2013
Men när något sådant händer får inte debatten bli så ytlig som de blev igår. För hur gärna vi vill avfärda Lambertz som foliehatt sitter han kvar i vår högsta domstol.
Det debatten då behöver är en sakdebatt där fakta ställs mot fakta, utan fnysningar. Inte för Quicks eller skuldfrågans skull, utan för att tydliggöra den tunna is vårt justitieråd är ute på.
Lambertz är skicklig i debatten som förs nu. När bara ord står mot ord kan han så in tankar om ett ”tänk om” och kan – med den skärva av trovärdighet han har kvar – slå fast att alla andra har fel. Att allt nu bara handlar om ”tyckande”.
Vilket det såklart inte gör. Förutom i tv-debatter.
Igår såg vi exempel på just det. När Lambertz i debatten tog upp likhundens markerande som ett bevis kunde det lätt ha slagits ner som ett villospår. GW och Josefsson försökte i debatten, men det mesta som hördes var ett frustande kring vilket löjlig, löjlig bevisföring Lambertz för. Men Lambertz håller fast vid det och får inte bemöta särskilt mycket kring att hunden markerat vid så löjligt många ställen, eller att den benbit som påträffades och hållts som ett av de bästa bevisen inte ens var en benbit.
I morse bad Lambertz i Gomorron Sverige om en tvåtimmars livesänd debatt om allt det här. Jag håller med honom.
Den gången det hållts en sådan tidigare – där bevisning och fakta fick stå först – blev det plågsamt tydligt var sanningen fanns. Då var det Hannes Råstam mot Gubb Jan Stigson som möttes.
Den här gången skulle Göran Lambertz och Dan Josefsson kunna mötas. Det skulle kunna vara ronder där Lambertz i varje rond får ta med ett bevis som gjorde domarna mot Quick rimliga. Dessa får sedan bemötas av Dan Josefsson, som i förväg fått reda på vilka bevis Lambertz kommer ta upp.
Då har båda sidor en rimlig chans och möjlighet att förbereda sig och publiken – vi! – en chans att sätta sig in i och förstå det komplexa men sannolikt också överväldigande manipulation av bevis som pågått och skett.
Vi kan sända den i SVT forum, på dagtid under två timmar. Det behöver inte vara mer avancerat än så. En moderator, tre ståbord och så kör vi.
Efter en sådan debatt är det enklare och rimligare att avgöra och bedöma hur och vad Lambertz drivs av. Och framförallt skulle debatten gå från att bara handla om att ord står mot ord. Det skulle bli en referenspunkt för debatten som skulle bidra med djup.
Debatten skulle må bra av det.
Så: Kan vi göra det här, SVT?
håller med,,låt oss köra SVT
Kul tanke, men helt fel. Man ska aldrig leka domstol i 2 timmar i teve, det är bara att ta pöbelvälde till en ny nivå. GW kan i så fall slanta de pengar han lovat för att en gång för alla utreda och dokumentera varje bevis eller ’bevis’. För det andra så är frågan så mycket större än Quick, läs min artikel på Newsmill.
Jag tycker varken jag påstår att frågan är begränsad till Quick eller att tv ska leka domstol? Jag hoppas att jag är tydligen att det är en debatt med djup jag är ute efter. Där ett justitieråds argument får höras, liksom bemötas och medborgaren kan bilda sig en egen uppfattning.
Jag och några andra körde en lång Facebookdebatt med Lambertz. Det är inte så man kan lösa något, visade det sig. Detsamma gäller bevisvärderingen. För några veckor och månader sedan gjorde 16 hovrättsdomare och 10 åklagare bedömningarna i bevisvärderingsdelarna. Skandalen är väl i så fall att vi har ett justitieråd som påstår att dessa nu verksamma domare och åklagare gjort fel.
2012: http://www.newsmill.se/artikel/2012/08/10/de-psykologiska-teorierna-bakom-fallet-quick
Jag tror inte att Lambertz kommer ändra sig, det tror jag är omöjligt. Han har målat in sig för långt i ett hörn. Men debatten och medborgaren tjänar på att ännu tydligare få de olika bilderna uppmålade för sig.
Bilden borde vara:
Team 1: 8 domstolar, 6 domare och 18 nämndemän dömer skyldig, ett drav av journalister, åklagare, poliser, terapeuter och andra är delaktiga.
Team 2: 16 hovrättsdomare och 10 åklagare friar.
Guillou, GW, Råstam, Pelle Svensson Björn Asplund, Dan Larsson hävdar under åren att Quick är felaktigt dömd för tusentals personer inom politik och rättsväsende.
Bilderna, och rättsskandalen är team 1 vs team 2. Det ena teamet har episkt mycket fel.
Sanning handlar inte om antalet personer som tycker en sak utan om fakta. Din syn på sanning och rättvisa är skrämmande, som att en majoritet (även en stor sådan) per definition har rätt.
Det viktiga är att bedöma och diskutera fakta, inget annat spelar någon roll. Därför är det viktigt med en debatt där fakta står i centrum. Jag tror att Lambertz skulle få ordentligt med stryk i en sådan debatt men att han är ensam mot 16 domare innebär inte att han har fel. Galileo hade betydligt fler domare emot sig, Sokrates också.
Var läser du att jag tror att majoritetens åsikt alltid har rätt? Om historien lärt oss något så är det väl just motsatsen till det.
RJA svarar ju Tommy (antal personen på resp ”sida”), inte dig.
Det är ju inte det minsta förvånande att Lambertz själv gärna tar en sån debatt. Den spelar tvärtemot vad man kan tro honom fullständigt i händerna.
Han får presentera ett s k ”bevis” som redan pulveriserats gång på gång och kontrahenten får mödosamt försöka förklara än en gång varför beviset inte håller. Vilket inte låter sig göras utan att avkräva omgivningen ett visst mått av tålamod och överseende med detaljnivån. När väl påståendet debunkats lägger bara Lambertz huvudet på sned och avfyrar nästa besvärande omständighet och motparten får upprepa proceduren och stoiskt försöka bortse från korkskalligheten i påståendet. Och så håller det på. Till slut brister det för stackaren som tappert tillbakavisat alla vägbommar, benbitar och spårhundar och Lambertz förståndsgåvor börjar så ifrågasättas. Och vips, sympatipoäng till den senare.
Saken är ju den att Lambertz har allt att vinna på att debatten grottar ned sig i mer eller mindre irrelevanta teknikaliteter, detaljer och hårklyverier som gemene man har dålig förmåga att orientera sig i och bedöma vikten av. Tekniken är välkänd för alla som nån gång gått i klinch med kreationister, konspirationsteoretiker, pseudovetare et c. En skapelsetroende tar hellre en debatt om baspar i DNA-sekvenser än det orimliga i att Jorden är 6 000 år gammal. Syftet är ju inte att ”vinna” nån debatt utan att vagga in den som orkar lyssna i nån sorts tro att frågan är komplex och sanningsläget oklart. Det funkar som tillräckligt bränsle för att framhärda i sina stollerier.
Lambertz är också väldigt skicklig på att ytterligare bringa oreda i debatten genom att varva sina nedslag i utredningarna med juridiska spetsfundigheter och ordvrängningar.
Själv har han naturligtvis inte mycket att vinna på detta. Jag ser hans utspel som ett resultat av lika delar häpnadsväckande naivitet, försök att rentvå sitt eget gamla JK-agerande och, inte minst, undsätta polarna van der Kwast och Penttinen. Att han i samråd med dessa utsetts att inta frontlinjen i Quick-cirkusens motoffensiv har ju till och med förts i öppen dager via deras läckta korrespondens.