sociala medier

Billie ligger och sover så jag passar på att samla några länkar från några texter den senaste tiden.

I slutet på 2013 skrev krönikören Peter Kadhammar en märklig text om att internet fördummar. Det var reaktionärt, såklart, men jag kunde inte låta bli att rada upp motbevis. Valdeltagandet har gått upp, Sverige är mer politiskt aktiva än någonsin, till exempel.

Texten skrevs också med bakgrund att jag just suttit och sammanställt de bloggposter, tweets och youtubeklipp som betytt mest i Sverige under 2013. En godtycklig, lista såklart, men jag har lagt otroligt mycket tid på att verkligen försöka göra en bred sammanställning.

Här finns därför youtubeklippen som alla talade om, bloggposterna som förändrade Sverige och twitterinläggen som var mest betydelsefulla.

Det är tydligt hur svenska internet blivit bra på att använda nätet för att lyfta politiska frågor. Man kan ana att det kommer bli en sluggerfest i sociala medier under året som kommer.

Därefter blev det också en text om just det: Hur smutsig valrörelsen kommer att bli. Rubriken blev att årets val avgörs i sociala medier. Det var kanske inte riktigt poängen med krönikan, även om det säkert är sant. Istället försöker jag lyfta hur sanningen kommer vara obetydlig och att den politiska valrörelsen mer kommer handla om att skapa virala slagträn utifrån snäva vinklar, skärmdumpar eller halvsanningar. Och att taktpinnen kring det här kommer att hållas mycket av folk utanför etablissemanget.

Läs den texten här, den får bli min digitala spaning för 2014.

{ 0 kommentarer }

Det är ingen hemlighet att jag är djupt fascinerad och ibland till och med förtjust i hur kungahuset använder nätet. Jag skrev i en krönika för ett tag sedan att de är ett exempel på en auktoritet som tar ägandeskap över sin kommunikation på ett ganska fascienrande sätt. Med både Facebook-kanaler och till exempel videoklipp.

Och dagens klipp på kronprinsessans julhälsning är i fas med det.

1985 bjöd slottet in SVT för att filma förberedelserna inför julen. Kamerorna fick vara med under en korvstoppning och Silvia fick bli talesperson för familjen och förklara att ”detta inte gjordes för kamerornas skull”. Klippet, där det egentligen inte sades särskilt mycket, blev en direkt klassiker. Fortfarande refereras det till som något varmt och genuint svenskt (med – btw! – en Silvia som bryter på svenska och halvt förvillat försöker förklara en märklig svensk tradition som hon verkar ensam om att fira).

Kärnan i det fina verkar ha varit just det: Att vuxna, när de är tillsammans med sina barn, blir nakna in i själen. En kung i förkläde som lekte med sina småbarn. Det handlade inte om vad man sa, bara att de var där, att de fanns.

Den moderna varianten av detta, som alltså nu släpptes, är nästan komiskt avskalad till att innehålla bara den kärnan. En julhälsning som inte en enda gång hälsa till oss som tittar. Istället får vi bara se tre minuter av en kronprinsessa och en prins som leker med sin dotter.

Trots det klistras vi. Eller som Julia sa direkt efter vi tittat klart: Jag vill se det igen!

Väldigt, väldigt fascinerande. Well played, kungahuset.

(och snälla, säg att ”mera deg” är en parafras på klassiska ”mera kött!”)

{ 3 kommentarer }

73256_10151999912113708_600937970_n

”It always bothers me to see people writing ‘RIP’ when a person dies. It just feels so insincere and like a cop-out. To me, ‘RIP’ is the microwave dinner of posthumous honours”

(english below)

Den här bilden florerar i sociala medier idag, även jag har delat vidare den. Citatet påstås vara från Lou Reed, men precis som twittraren @ettpunktnoll invände så verkar det osannolikt påpassligt. Har verkligen Lou Reed sagt det här? Några googlingar visar nära noll träffar på citatet innan hans död. Men tusentals tumblrs som repostar citatet efter hans död. Däremot finns  inte heller någon källa som motsäger citatet.

Och sådär fungerar ju internet. Vi förväntar oss både källhänvisningar eller att någon ska motbevisa. Och när det senare inte finns förutsätter vi att det, väl, är okej.

Så här kommer därför en post som ifrågasätter, för er få som googlar innan ni postar.

Förhoppningen är att den som vet mer, eller har en magkänsla som säger annorlunda, kan bidra med ny information.

This is a post that is trying to find verification on the Lou Reed quote. Yet no one has posted any facts showing it is not Lou Reeds quote, and this is why this post is being written. Do you have any doubts or information of this quote being false, please comment below.

{ 9 kommentarer }

Polisens omdömeslösa bild på Facebook

av Emanuel Karlsten den september 15, 2013

i Medier och internet

Jag har länge och ofta varit en högröstad supporter av polisens satsningar i sociala medier. Det är jag fortfarande. Men precis som jag har försvarat dem när andra tycker att de tramsar är det också viktigt att markera när de har gått för långt.

Det tycker jag polisen i Huddinge gjorde på Facebook igår.

Jag tror det är viktigt att polisen informerar om alla delar av sitt jobb. Även de lustiga och triviala. Jag tycker det är bra att polisen fotar sig själva när de är ute i olika situationer, ibland kan det säkert till och med vara okej när de gör sig lustiga på brottslingars bekostnad. Men här blir det olustigt av flera skäl.

Bilden är tagen efter ett vad svensexa. Mannen på bilden har tejpats upp utmed någon väg på en lyktstolpe. Någon har ringt polisen som kommer på plats för att hjälpa mannen. När polisen kommer dit skrattar de, vilket är förståeligt. Men en av poliserna poserar också framför offret, skrattandes, medan hans kollega fotar. Det är här det blir kränkande.

Polisen själv ursäktar sig med att de har fått lov från mannen att publicera fotot. Men också att fota innan? Hur gick det då till? Ponera att de frågar mannen EFTER de har tagit bilden. Då är det ju enormt kränkande. Men också om vi tänker att polisen frågar när de kommer till platsen är det kränkande.

Föreställ dig följande scenario: Polisen kommer fram, ser en man upptejpad på en lyktstolpe och innan de hjälper honom frågar de honom om de får fota. Vad ska en upptejpad, sannolikt gravt generad, man svara de som är där för att rädda honom? Det är svårt att tänka annat än att han godkände saken.
Polisens agerande skulle möjligtvis mildras något och kunnat ursäktas som en del av rapportarbetet om det inte var för att polisen också valde att posera flinande framför den upptejpade mannen.

Men det riktigt kränkande blir såklart publiceringen. Det spelar ingen roll vilken relation mannen själv har till fotot, om han vill bli internetkändis eller inte. Det spelar heller ingen roll vilken sedelärande historia polisen vill berätta kring det aktuella fallet. Här åsidosätter polisen sitt första och största uppdrag: att allmänheten ska veta att de inte blir gjorde till åtlöje också av polisen när någons vänner utsätter dig för en pinsam svensexa.

Det skapar inte närhet till polisen, utan distans.

Vilket är exakt motsatsen till det polisen vill uppnå med sociala medier.

{ 9 kommentarer }

Sur smak på Toys nya mobbartuggummi

av Emanuel Karlsten den augusti 30, 2013

i Medier och internet

screenshot 2013-08-30 kl. 12.59.58

Har du en kompis som hetsar för att få likes på Instagram? Då vill tuggumiföretaget Toy att du hänger ut den personen i deras nya kampanj. Är just din kompis den töntigaste hetsaren efter likes vinner den en resa till Zanzibar.
Det är svårt att inte undra om Toy fått tuggummi i hjärnan.

Alldeles nyligen kom statistik som visar att 1,2 miljoner svenskar är aktiva på Instagram. Det gör Instagram mer än dubbelt så stort som svenska Twitter, trots att tjänsten är så ny. Instagram har blivit enormt populärt i de yngre åldrarna. Men också ett stort problem. En digital skolgård där rykten och illvilliga bilder sprids snabbare än någonsin tidigare. Exakt hur allvarligt det är har svensk domstol klargjort under sommaren i flera domar. I Göteborg började två tjejer posta bilder på vad man kallade ”orrar, påstådda slampor, och började sprida saken i sina vänskapskretsar. Reaktionerna blev så våldsamma att de ledde till upplopp i Göteborg. Båda tjejerna, 15 och 16 år, dömdes i juli för grovt förtal. Och för bara någon vecka sedan kom ytterligare en dom, den här gången mot en 16-åring i Jönköping efter kränkande bilder på en kamrat.
Det är alltså med bakgrund med detta Toys kampanj på Instagram blir särskilt smaklös. Just när rättsväsendet börjat komma ikapp, slagit näven i bordet och visat att lagen om förtal även gäller på nätet, vill Toy att vi ska börja häckla varandra.
På kampanjsidan förklarar Toy att man nu jagar den som är mest besatt av att få andras uppmärksamhet. Detta efter att de först förklarar att vi är ett folk som just nu är i starkt behov av bekräftelse och uppmärksamhet. “Någon suger in kinderna, putar med läpparna, bränner av en selfie och lägger upp på Instagram. Allt för att få sin fix av bekräftelse.”, skriver Toy.
Sedan ber de om bidrag. Du ska helt hänga ut din vän eller ovän genom att ladda upp eller dela vidare en bild som man tycker är det yttersta beviset på personens fåfänga.

På Toys kampanjsajt samlas alla “liketörstiga”, som Toy kallar det, i ett bildgalleri. Här finns bilder på tjejer och killar tillsammans med en kändis Toy köpt in för att knuffa igång kampanjen.

Det är ett sällsynt, osmakligt hjärnsläpp. En kampanj som aldrig borde få lämnat idébordet.

Inte bara för att det skapar en angiverikultur där man får hjälp att skämma ut andra, utan också för att man sätter sig över andra.
Vem bestämmer vad som är ett likefiske och inte? Varför ska någon bestämma om folk som tar självporträtt gör det för egoboostens skull eller dokumentationens skull.

Det finns en bortglömd fara i den spridningen som bilder kan få när man postar saker på nätet. Det blir smärtsamt tydligt när någon gör det av elaka skäl.

Men när någon gör det för att dokumentera sin vardag, få glada tillrop eller kanske faktiskt få bekräftelse blir det helt bakvänt att utnyttja det för att håna andra.

Toy förklarar kampanjen med att man ska ”tagga ner lite”, ta det lugnt med en Toy istället. Det verkar bara gälla de som inte sticker ut, inte retar någon. De kan sitta och tugga Toy medan de hänger ut avvikarna.
Det är ett tuggummi som jag hoppas smakar riktigt surt.

Uppdaterat: Toy har nu bett om ursäkt, men fortsätter kampanjen som planerat. Den enda åtgärden är att man har tagit bort speglingen av Instagrambilderna på kampanjsajten.

{ 3 kommentarer }

Hängde, som sagt, i Nyhetsmorgon på tv4 i morse. Vågar knappt ta på min hud, är rädd för att det ska bli spår på samma sätt som när man drar fingret över en smutsig bilruta. Jag har sminkats, fejats och sprejats.

Vi pratade om digitala kyrkogårdar, eller vad som händer med våra digitala liv efter att vi dör. Och jag var inbjuden som sakkunnig om sociala medier.

Jag erkänner villigt att jag knappast tänker mycket på vad som händer efter att jag dör. Men i går kväll satte jag mig in ämnet, tittade på de tjänster som finns och framförallt vad andra har skrivit om ämnet och inser: Det här kommer bli en allt viktigare sak för oss att förhålla oss till.

Det blir såklart lite märkligt. Sociala medier har blivit en naturlig del av den generella svenskens liv först de fyra senaste åren. Och vilka fyraåringar tänker egentligen på vad som ska hända när de dör?

Ingången till ämnet den här gången var att ett amerikanskt företag släppt en internationell sajt där man kan ladda upp viktiga dokument, bilder, testamenten, brev och lösenord i säkert förvar. Sedan får den som registrerat sig ge en fil till en eller flera personer och beordra dem att öppna den först efter jag dör. När de gör det aktiveras de regler jag har satt upp via kyrkogårdstjänsten. Mina dokument kan raderas, eller skickas till mejladresser. Mitt Facebook- eller twitterkonto kan få en sista uppdatering och kanske skickas ett automatiskt mejl till en person som säger något jag inte vågade säga i livet.

Sajten har också skapat en slags virtuell kyrkogård, i-tomb, där jag – om jag vill – kan hamna.

De amerikanska sajterna är fula, konstiga och tveksamma. Allt är byggt i Flash och ikoner flyger runt på sajten som ”sajbergravstenar”. Jag tror det är ett tankefel i klass med second life att vi skulle vara intresserade av en ”virtuell kyrkogård”. En översättningsmiss från vårt analoga liv som inte har igenkänning i det digitala.

Så skit i den. Inte minst för att det är en startup utan jättekapital – den kommer att floppa och då måste du ändå göra om allt.

Då finns andra sajter. MyWebwill är, vad jag kan hitta, bäst. Dessutom en svensk tjänst som har funnits i knappt två år. Uppdaterat: sajten är i dag nedstängd

Det finns fler skäl att gilla sajten. De har en stark sponsor i internationella säkerhetsföretaget Symantec, vilket åtminstone föreslår att de kommer finnas längre än den amerikanska varianten. Deras datahantering och information om den är också trygg – samma krypteringssäkerhet som på bank. Men framförallt: De är kopplat till Statens personadressregister (SPAR), en svensk myndighet som har koll på när vi dör. Vilket underlättar hanteringen.

Mywebwill kan, likt den amerikanska varianten, se till att det skickas mejl, uppdateringar på Facebook, twitter, bloggen eller vilka sociala nätverk du nu har. Och också skicka dina lösenord till någon anhörig tillsammans med en önskan hur du vill göra med din blogg, facebookprofil osv.

 

Men en sak är viktig här: Enligt svensk lag överlämnas hela ditt jag, dina texter och upphovsrätt till dödsbot. Vill du styra något över vad som händer är det viktigt att du skriver ett juridiskt bindande testamente – bevittnat av två personer – som förklarar vad och hur du vill göra med dina konton.

Dina släktingar kan till exempel uppröras över att din Facebookprofil ligger kvar, eller att de ramlar över din blogg när de googlar, och kan – trots de här testamentssajterna – stänga ner dina konton.

Hur jag själv skulle göra? Jag lutar nog åt en väldigt analog lösning, med lösenord och testamente i en byrålåda som mina efterföljande får hitta.

En kort genomgång över de olika sajterna och vad man kan göra efter man dör:

Facebook:
Låta bilder, och statusuppdateringar vara kvar för dina nära och kära? Eller att allt raderas efter en tid? Båda sakerna går så klart bra, men Facebook har också själva en funktion på sajten som är som en slags minneslund. Anhöriga till den avlidne kan fylla i ett formulär på Facebook för att aktivera profilen till en minneslund. Då stängs profilen för utomstående och kan bara nås av de du är facebookvänner med. Någon annan kan inte logga in eller uppdatera profilen och den avlidne dyker inte upp som ”vänförslag” till nya vänner. Däremot kan du fortfarande dyka upp som förslag på Facebooks ”ansiktsigenkänning” när någon laddar upp en bild på dig.

Twitter:
Twitter har inga tidsgränser för sina konton och heller inga minneslunder. Men givetvis kan anhöriga begära att stänga ner kontot. Men kontot kommer inte avslutas förrän anhöriga ber om det. Här är mer info om vad som krävs.

Blogg:
Om jag dör hade jag velat att den här bloggen hade legat kvar. Men det innebär att någon måste betala för mitt webbhotell varje år och även för min domän, emanuelkarlsten.se. Annars kommer den försvinna från internets yta. En viktig sak att fundera på. För några år sedan dog bloggprofilen AlterEgo. Hon var sjuk en längre period och för de som följde var det såklart smärtsamt, men också märkligt när adressen helt plötsligt ledde till en annonssajt. Domänen hade gått ut, köpts upp av en domänhandlare. Hur vill du ha det? Kanske lägga över alla texter på en gratisblogg på wordpress.com?

Sedan finns det flera stora sajter som jag inte vet hur de gör. Youtube gissar jag blir oberörd, liksom mina googlekonton. Men hur fungerar det på Flickr? Vad händer med mina uppladdade bilder om jag inte betalar min årsavgift? Uppdaterad: Och LinkedIn? Kan jag bli headhuntad när jag dör? Kolla gärna kommentarsfältet.

Uppdateratat: Kolla sajten Deceaseaccount – här listas hur du kontaktar de olika sajterna för att rapportera eller stänga ner.
SVT nyheter skriver följande om vad som gäller för Google:
Användarnas personliga integritet är mycket viktig för oss på Google och den fortsätter gälla också efter vår död. Det går alltså inte att automatiskt få tillgång till en avliden persons Gmail. I vissa fall kan vi bevilja tillträde men det är en omfattande och långsam process och det är inte alls säkert att en begäran resulterar i att den som frågat faktiskt får tillgång till kontot.”

Fyll gärna på med mer information om du har.

Och vill du läsa mer, betydligt mer välskrivet än det här snabbt hopkrafsade, föreslår jag:
Fokus: När bloggaren dör
Mymlan: Jag ska dö, du också
En genomgång av kyrkogårdssajter  Missa heller inte den här genomgången som tar upp hur fyra amerikanska sajter agerar ifall de går i konkurs

Sedan har Fredrik Wass gjort föredömliga genomgångar av det här för några år sedan. Intressant hur saker och ting går i cirklar och hur relevansen för det ökar!

Uppdaterat: Här är inslaget från Nyhetsmorgon

Virtuella%20kyrkog%C3%A5rdar%20blir%20allt%20vanligare

{ 14 kommentarer }

En DN-krönika om trams

av Emanuel Karlsten den augusti 30, 2011

i Medier och internet

Det enda jag kan tänka på nu är mediehusens stängning av kommentarsfälten. Det gör mig så upprörd, så ledsen, så arg att jag på riktigt ligger vaken och tänker på det.

Det handlar inte om censur, det handlar inte om nätromantik, det handlar om hur mediehusen skopar ur stora delar av sin relevans genom att låtsas som att de – som Expressen beskrivit det – är offer för en ”omogen” nätkultur. Min sorg ligger inte hos människor som inte får kommentera, utan hos mediehus som har haft decennier av tid på sig och reagerar först när de står utan val.

Men om detta vill jag ännu varken skriva om eller kommentera mer än så. Två av de som gjort förändringar är mina uppdragsgivare och den tredje är min förra arbetsgivare och dessutom största konkurrent till en av mina nuvarande uppdragsgivare. Det är därför känsligt, jag behöver välja mina ord för att det varken ska avfärdas som partsinlaga, eller klumpig internkritik. För mig handlar det inte om något av det. Kort sagt är jag ändå tacksam för att jag känner större respekt och förståelse för min uppdragsgivares, Dagens nyheter och Aftonbladet, beslut än min förra arbetsgivares Expressen.

Och ska vi försöka se något positivt kan vi ändå säga att det är ett berömvärt första steg till något bättre. Egentligen efterlyser jag nog bara en större ödmjukhet kring historieskrivningen – ett erkännande om att man får den kommentarskultur man förtjänar.

Skit i det nu. Den här bloggposten skulle handla om dagens DN-krönika. Jag funderade ett tag på näthat, och även om jag ångrar det i dag tänkte jag att allt ändå är sagt, inget kan tillföras. Så jag skrev om trams istället:

Det låter kanske värre än vad det är, men det är en passning till kritikerna som avfärdar internet som dåligt, för att det innehåller så mkt trams. När det egentligen är just tramset som håller ihop oss. Och alltid har hållt ihop oss. Ett slag socialt kitt. Du läser krönikan här. Men eftersom det för tillfället inte går att kommentera på DN så kan du facebooka och twittra eller kommentera här nedan istället.

{ 17 kommentarer }

När jag föreläser för redaktioner om sociala medier försöker jag förklara hur alla de traditionella delar av vårt arbete kan göras mer effektivt på nätet. Hur samma principer fungerar, men att det kan ske mer effektivt. Som nyhetsjakten.

Även om vi efter sms:ens etablering lyckades få Sverige att börja skicka in tips direkt till redaktionerna är det få saker som slår att själv publicera sig. Inte för att man vill vara en ny tidning, utan för att det är mycket mer relevant för mig att få reaktioner från de jag följer och har en relation till, än att få en creddläsarbild på Aftonbladets etta. Med den insikten i ryggen är det viktigt att inse – våra läsare publicerar och pratar om nyheter varje dag och vi behöver hitta verktyg och närvaro så att vi kan samla upp dem och göra artiklar.

I dag var ett lysande sådant exempel. Om än fruktansvärt och tragiskt. Klockan 12.23 fick polisen ett larm som sedan rapporterades/bokfördes 12.30 (texten nedan har hunnit uppdateras):

Någon minut tidigare hade en kille kommit upp från Slussens tunnelbana. Såg tragedin och twittrade en minut innan polisens egen rapport:

 

Någon minut senare, samma minut som rapporten publiceras, facebookas följande:

Sekunden senare postar hon, en slumpad svensk som var på plats, följande bilder:

Plötsligt rasar det in tweets om samma ämne:

Hur många ögonvittnen som helst som publicerar den information de har, sin ögonvittnesberättelser.

10 minuter senare, 11 minuter efter polisens larm, twittras den första närbilden. Lika bra som vilket kvällstidningsfoto som helst:

Ytterligare någon minut senare, 12:47, publicerades första bilden som på riktigt visade tragedin, med något som liknar blod på marken.

Klockan 12:53 rapporteras det också att barn är inblandade.

Men då hade ännu inte ett enda medie skrivit om händelsen. Förrän 12:54.

Nu publiceras också den första notiserna på mediesajterna. En kort blåljusartikel. Svd blir först att twittra länk till notis, som sedan raderas(!). SR kommer också på fötterna och publicerar en notis som sedan byggs ut, mycket tack vare @augustin_erba som verkar ha varit i närheten.

Men medan medier samlar sig fortsätter berättelserna flöda på Twitter och Facebook. Fler bilder publiceras på bussolyckan, hur en barnvagn hamnat under bussen och mosat barnvagnet totalt.

Först 13:11, nästan en timme efter olyckan, flashar DN på mobilen. Nu är samtliga medier på banan. Ytterligare senare kommer Aftonbladet på plats och tar med sig hela mediehuset ut för att livesända.

Hela händelseförloppet är en intressant illustration över hur nyhetsförmedlingen förändras och vilka som sätter agendan för rapporteringen. Inte för att medier gjorde ett sämre jobb än vanligt – snarare tvärtom! – utan för att de snabbaste nyheterna inte längre konsumeras via nyhetssajter.

Här finns tre stora utmaningar:

1) Närvaro

Jag såg första tweeten 12:51 och slets sedan mellan hur och vem jag borde tipsa om saken. Vilken nyhetsredaktion skulle lyssna om jag försökte twittra till dem? Vem skulle vara tillräckligt vaken? Jag kom inte på ett enda twitterkonto som jag trodde skulle ha nytta av de extra 20 minutrarnas försprång det möjligtvis skulle vara.

Jag har förvisso försökt skapa strukturer för att lyssna hos min gamla arbetsgivare @Expressen, men de har inte twittrat något annat än nyheter sedan 7 maj. Andra tidningar, Aftonbladet tex, har inget twitterkonto och de aktiva reportrar jag känner på Twitter hjälps inte heller nämnvärt av att jag tipsar om pågående nyhetshändelse – inte heller de vet ju vilka som har jour vid desken.

Alltså, inte ens om jag vill hjälpa nyhetssajter att bli bättre, kan jag nå dem på den plats där nyheterna sprids. Det är så klart ett problem. Ska vi behålla vår relevans måste vi skapa strukturer och trovärdighet – oavsett om plattformen heter sms, mms, twitter eller facebook. Vi måste påminna om vår närvaro, återkoppla och visa hur mycket vi uppskattar den respons vi får. Det är ett långsiktigt med otroligt viktigt arbete.

2, Bevakning

Givetvis borde också nyhetsdeskarna ha lika bra koll på twitterlistorna som TT-listorna. Hade redaktionerna haft koll på sin Twingly live hade de sett att @hans_g:s första bild från olyckan på kort tid delades (retweetades) 28 gånger. Och givetvis borde dessa funktioner byggas ut, få hjälp av tekniken. Att det som på kort tid delas mer än tio gånger förvandlas till ett high alert-mejl eller liknande.

3, Snabbheten

Det tog en halvtimme för tidningarna att få ut sin första notis – sin första textrad – om en olycka som sedan sprängde spalten på båda kvällstidningarna. Det är i sammanhanget en helt ok tidsmarginal – tidningar kan och kommer aldrig längre vara först. Men här måste vi ju kunna skapa nya strukturer för att bättre och snabbare rapportera. Dra nytta av den rapporteringen som redan finns. Om vi bara har en kort notis – varför ser vi då inte till att bara lägga till en söksträng ( det här fallet ”slussen”) och låta en Twingly live ligga och tugga fram alla de tweets som själva berättade rapporteringen (ja, det finns undantag).

Mediers styrka är att ge sammanhang och göra journalistik av den snabba nyhetsrapportering vars monopol de nu tappat. Men i stället för att sörja den finns det så mycket i nyhetsjakten att vinna om vi gör det rätt.

För det fina är att vinnaren varje gång är journalistiken.

{ 34 kommentarer }

Jesus och sociala medier

av Emanuel Karlsten den maj 5, 2010

i Religion och kyrka

Är du på något sätt intresserad av Jesus, Bibeln, kyrkan och sociala medier finns det nu obligatorisk läsning för dig.

Före detta prästen, numera PR-konsulten, Niclas Strandh gör en fantastisk postning om hur man förstår sociala medier genom Jesus.

Ah, några referat gör det inte rättvisa. Gå in och läs. Nu. Lova?

http://digitalpr.se/2010/05/04/what-would-jesus-have-done-social-media-marketing-probably/

{ 0 kommentarer }

Min första dag på Expressen

av Emanuel Karlsten den februari 1, 2010

i Personligt

Min mor (eller var det Kellogs Frosties-paketen?) försökte inpränta att frukosten var det viktigaste målet på dagen. Att man skulle äta ordentligt för att stå sig. Jag trodde att jag efter 2o år hade lärt och förstått den saken. Det hade jag uppenbarligen inte.

Redan klockan 15 var jag fullkomligt slut. Hela kroppen liksom skrek på hjälp, energi, vila. Jag kände att jag aldrig har varit så förtjänt av semester som nu. Visst måste det ha varit frukosten? Kanske i kombination med den torra bulgursalladen nersköljt med kaffe istället för vatten.

Jag lärde mig så mycket. Fick inblick – och insikt – om ännu mer. På många sätt var det ett bra uppvaknande: Smekmånaden är över. Expressen är en stor tidning. Ni vet? Stor!

Och kvällen: Expressens kulturpris på dansmuséet. Massor av kulturpersonligheter och ännu fler Expressenpersonligheter. Framförallt Bo Strömstedt. Jag som precis hittat hans bok på biblioteket. Vi hann prata en stund. Om läsarnärhet, hur det var förr. Hur Expressen verkat hitta tillbaka. Om sociala mediers möjlighet att komma närmare än någonsin. Fast det sista kanske var mer min reflektion.

Utmattad nu. Måste sova. Imorgon börjar min andra dag.

{ 14 kommentarer }