Sedan i februari i år har jag på heltid (nåja, 20 procents pappaledig och DN-krönikor ovanpå det) jobbat på P3.
Men nu är det över.
Från och med idag är jag pappaledig och lämnar därmed P3.
Det här var bestämt redan när jag tackade ja i vintras. Jag skulle egentligen vara pappaledig redan i våras, men tillsammans med Julia pusslade vi ihop så att det gick. Att P3 sände från Göteborg, att det skulle innebära ganska tydliga vardagliga rutiner och framförallt: Att det var ett supervalår var för bra för att tacka nej till. Så jag skrev kontrakt med SR fram till två veckor efter valet.
Vilket är nu. Vilket ju också känns lite vemodigt. Men allra mest bara väldigt bra.
Dels för att jag ser så väldigt mycket fram emot att umgås mer med min dotter. Men också för att vi gjorde så väldigt bra radio, som också gav Radioakademins pris ”Årets Rookie” på Stora radiopriset förra veckan.
Och jag känner också att jag vill sammanfatta den här tiden något, det arbete vi har gjort.
Jag minns några saker särskilt.
Mitt kanske starkaste minne är från när vi pratade om kristnas situation i Irak.
Det var i somras, när vi liksom var lite yrvakna inför hela situationen med Isis i Irak.
Flera svenska irakier berättade hemska berättelser från sin familj i Irak och anklagade också Sverige för att inte göra mer. Vilket gjorde utrikesminister CarlBildt upprörd på twitter.
Vi bokade upp ett samtal med en svensk med släkt i området, Assyriern Kara Hermez som också är född i Mosul, skulle berätta om situationen och vi twittrade även till Carl Bildt om han ville vara med.
Han svarade inte och vi drog igång programmet.
Men så plötsligt, precis i låten innan vi börjat prata med Kara Hermez, svarar Bildt på Twitter att han vill vara med. Min producent Thorbjörn Karlsson försöker ringa upp hans pressekreterare som dementerar att någon medverkan skulle vara aktuell. Så Thorbjörn får visa upp tweeten för honom och strax senare, halvvägs in i samtalet ropar Thorbjörn i mitt öra att ”nu är Carl Bildt med!”
Jag försöker fumla in Bildt på något sätt och kontrasten där och då blir sprakande. När Kara ryter ifrån skakar Bildt till på ett sätt jag inte hört tidigare. Det blir ett möte mellan människor, snarare än diplomater. Det blev känslor snarare än retorik.
Och det blev nog den bästa radio vi gjort.
Efteråt var vi i redaktionen helt adrenalinstinna av händelsen, hur levande det blev, vilket möte det blev och hur viktigt det kändes.
Under den här tiden har det ju också varit två val. Och vi har haft flera väldigt framgångsrika återkommande teman, tycker jag.
Om Valets alternativa makthavare, till exempel.
Jag skrev en krönika om dessa alternativa makthavare i början på året och vi valde att göra ett antal profiler på dessa, inför valet. Vi pratade med allt från Alliansfritt (som är större än partierna på sociala medier) och Rödgrön röra (som till exempel avslöjade hur Vänsterpartiet vill lägga ner Bromma flygplats, men ändå inte hade några problem att flyga därifrån under valrörelsen).
Vi pratade med Avpixlat (ett eget kapitel i sig) liksom bloggen ”Inte rasist, men” (som ju stod för några av valrörelsens största avslöjanden, tex om hur en framträdande Sd-kandidat i Malmö skrivit på rasistblogg).
Och det fanns många fler. Politism, Cournicopia, Blondinbella, Slöseriombudsmannen, Kvinnohat, Underbaraclara, Makthavare.se mfl.
Att göra de porträtten på de här makthavarna har varit unikt i Sverige. De påverkar massor av vad vi länkar och pratar om, och nu fick vi en inblick i hur de ser på sin egen makt – vad vill de uppnå?
Vi är också stolta över vår serie ”Vad hände sen”, som följde upp nyheter som andra sprungit förbi. Vad hände med de storslagna antirasistiska kampanjerna där tusentals kändisar skrev upp sig? Vad hände efter FotbollsVM i Sydafrika? Eller vad hände egentligen med ordet Hen?
Det var ju när vi grävde i det sistnämnda som vi också sprang över en nyhet.
I vår research visade det sig att det gick ett rykte om att ”hen” skulle in i Svenska akademins ordlista. Vi ringde upp SAOL i direktsändning och fick en nyhet som spreds snabbt i hela landet.
Allt på grund av vår enkla fråga ”vad hände sen”.
Men vi har också testat mer okonventionella grepp. Som en ”utökad redaktion”.
Vi är väldigt stolta över den saken. Det började med att vi i våras efterlyste lyssnare som ville delta djupare i redaktionsarbetet på olika sätt. Komma med input från sin vardag, för att bredda programmets innehåll och låta det handla om andra saker än bara det vi här på redaktionen snubblar över.
Det kan såklart lyssnare göra hela tiden, men oftast sker det på ett ganska ojämlikt sätt. Lyssnare får höra av sig med mejl som kanske sällan besvaras, eller i kommentarsfält som är tydligt underordnat artikel- eller bloggposten. Vi hade en idé om att samarbetet skulle kännas tydligare och också vara mer givande om vi hittade ett forum där lyssnaren kunde känna sig mer jämlik med resten av programmets redaktion. Inte för att de skulle göra vårt jobb – vi är ju fortfarande de som är betalda – utan för att vi trodde att utbytet skulle bli bättre om man som lyssnare känner att man värderas som en viktig kugge i redaktionsarbetet.
Vi gjorde därför ett test, en projektgrupp där vi handplockade ett gäng från de som sökte in efter våra efterlysningar. Tillsammans bildade de en ”utökad redaktion” som helt enkelt blev en Facebookgrupp med människor från olika delar av Sverige, med olika intressebakgrunder.
Den här gruppen har varit vårt bollplank rakt igenom och gett oss massor av idéer och tips på personer att prata om. Det kan vara allt från så enkla saker som att någon har kontakt med en student som saknar bostad och därför bosatt sig i en husvagn. Till en bonde som hjälper oss få perspektiv på både mjölkbönders panikartade situation och när vargattacker är historiskt stora.
En av de mest talande exempel var när vi genom gruppen till exempel fick tag på den unga studenten Ilya, långt in bakom rebellgränserna i Ukraina. Vi kunde prata med honom via Skype, men hur visste vi att han verkligen var den han utgav sig för?
Specialkunskaperna i vår redationsgrupp hjälpte oss med en avancerad identifikationsprocess. Med foton på upphållett pass, specialskrivna lappar, dagstidningar och kontroll av geopositionering i bilder.
Och då kunde vi till sist veta att vi faktiskt pratade med Ilya, som blev en ganska unik röst i svensk radio om vardagen och rädslan inifrån rebell-kontrollerade områden.
Ett annat möte jag minns från den här tiden var intervjun med mannen som tryckte upp en bakelse i ansiktet på Göran Hägglund under valrörelsen.
Vi ville ha med honom i programmet, försöka förstå hur han tänkte när han gjorde något så tveksamt. Men det var inte helt okomplicerat. Dels att få tag på honom, men också att faktiskt intervjua honom. Det var inte helt okontroversiellt för ansvarig utgivare. Men vi förbandade intervjun, fick den godkänd och i efterhand blev den faktiskt väldigt, väldigt bra tycker jag.
Sammanfattat är jag väldigt stolt över den här tiden. Jag har lärt mig så otroligt mycket, fått så mycket respekt för radioyrket, för alla kollegor och för den journalistik de gör.
Och jag är såklart också väldigt tacksam till mina kollegor. Utan er hade det aldrig blivit så bra, utan er hade faktiskt ingenting gått. Tack för att ni stått ut med mina nycker, peppat mig och framförallt er hängivenhet till att göra programmet så bra som det blev!
Tack Thorbjörn Karlsson och Anna Johannessen som turats om med att producera programmet. Tack för att att ni stått ut med mina nycker och all pepp ni gjort!
Och tack Hanna Sandgren, Elina Haimi, Aldjiana Talic, Niklas Mannheimer-Ruberg, Emelie Hagbard som inte bara jobbat med programmet utan också lagt sin själ i det, jobbat hårdare än kanske någon annan redaktion för att live, en timme varje dag, göra den bästa radio vi bara kunde göra! Jag är väldigt tacksam för det!
För P3:s del så kommer programmet fortsätta, nu med Camila Astorga Diaz, som kommer fortsätta att göra radio i världsklass.
Själv kommer jag fortsätta skriva krönikor i DN, ta något enstaka föreläsningsuppdrag, men annars mest bara försöka vara världens bästa pappa till Billie!
Tack för att ni lyssnat!
