Det finns en speciell känsla som infinner sig när man satt sista punkten på en bloggpost och ska klicka på ”publicera”-knappen. Den är svårbeskrivlig. Ett slags spänning, ett nervdaller. En insikt om att jag gör något oåterkalleligt.
Alla de där känslorna kom i går eftermiddag. Jag hade skrivit min tack och adjö-bloggpost och tittade en stund på publiceratknappen. Kände efter. Mindes alla de gånger jag slentrianklickat, stressklickat, klickat med stor vånda, klickat med stor förväntan. Klickat med osäkerhet. Nu var det sista klicket.
En Dagen-era är slut. Det är två år som på många sätt förändrat mitt liv.
Här är mitt Tack och adjö, Dagenläsarna.
