Ett år in på pandemin finns fortfarande många frågor utan svar. Har Sverige bytt strategi? Varför var vi så oförberedda – och varför dröjde vi så länge med åtgärder?
I en serie artiklar gör jag en ettårskontroll av Sveriges hantering av pandemin. Genom intervjuer och granskning av utbegärda mejl går vi till botten med vad som hänt under kritiska perioder.
Det här är del 1: De sena åtgärderna.
***
Missa inte mina tidigare granskningar av Tegnellmejlen – så fick ”flockimmunitet” fäste i Sverige
***
Danmark stängde ner 11 mars. Norge en dag senare och Finland meddelade nedstängning den 16 mars. Men Sverige? Vi införde knappt några åtgärder alls. Först den 1 april 2020 gav Folkhälsomyndigheten råd om att hålla avstånd.
För Sverige tror inte att det hjälper.
“Problemet(…)är att man möjligen kan se teoretiska vinster, men finns lite evidens om det verkligen hjälper”
– Anders Tegnell i mejl, 9 mars 2020.
Det är i början på mars 2020. Pandemin är ännu inte konstaterad och någon allmän smittspridning finns inte i Sverige. Anders Tegnell har trots det en av sina mest intensiva perioder och mejlar dagligen med experter som dyker upp i hans mejlbox. Mest mejlar han med företrädaren och tidigare mentorn, Johan Giesecke, men han har allt mer börjat skriva med andra experter. Som matematikern Tom Britton.
Tom Britton är professor i matematisk statistik och har sedan några veckor lagt undan allt annat arbete för att helt fokusera på det nya coronaviruset. Han har tidigare forskat och publicerat flera böcker om smittsamma sjukdomars utbredning och har förstått att det här är hans tid. På många sätt är det här det han har förberett sig för. Han kan inte så mycket om medicin, men desto mer kan han om smittspridningsmodeller. De är vad han sedan en tid nu skissat på, till och med hunnit hålla föredrag om, vilket gjort att svenska medier börjat få upp ögonen för honom. På kort tid har Britton fått ett för matematiker ovanligt stort utrymme i medier – och under de kommande månaderna ska det bara bli större.
Anders Tegnell och Britton har träffats en handfull gånger, men framför allt känner Britton till Folkhälsomyndighetens analysavdelning. En av hans gamla doktorander arbetar där och han har publicerat sig ihop med en annan. Han känner väl till enhetschefen, Lisa Brouwers och därför skriver han, den 6 mars 2020, ett mejl till både Brouwers och Anders Tegnell. Britton är orolig över att myndigheten kanske inte förstått magnituden av de stundande riskerna. Hade de gjort det, hade de väl agerat hårdare?
Det är fredag morgon och på lördag ska Melodifestivalens final fylla hela Friends arena. Sådana samlingar är fortfarande fullt tillåtna och Folkhälsomyndigheten har än så länge bara publicerat en skrivelse på hemsidan om att tvätta händerna, men den nämns inte särskilt ofta.
“Hej Anders, Bråda dagar för dig. Här är några rader från en som inte har lika bra koll på verkligheten (men däremot på smittspridningsmodeller)”
Britton förklarar att hans modeller pekar på att Italien inte är unikt, de råkade bara vara först. Sverige står oundvikligen på tur, men enkla åtgärder kan fördröja eller till och med minska skadan. Som att till exempel bara uppmana alla med symptom att stanna hemma. Tegnell svarar intresserat om smittspridningsmodellerna, men undviker att kommentera åtgärderna. Britton fortsätter att trycka på, närmast vädjar om åtgärder, eftersom varje liten sådan – tvätta händer, undvika kram och handskakning – får stora effekter i hans smittspridningsmodeller.
Till slut svarar Anders Tegnell.
Tom Britton förstår inte. Ska Sverige inte ha några åtgärder alls? Britton försöker precisera vad han menar. I ett nytt mejl ritar han upp tre nivåer: 1) Enbart smittspårning 2) starka rekommendationer och 3) tvångsåtgärder. Varför har Sverige ännu inte höjt upp till nivå två, och infört starka rekommendationer?
Under helgen börjar kollegor höra av sig till Britton, allt mer frustrerade över hur lite Sverige gör. Flera vill skriva debattartiklar, förklara betydelsen av vad även de minsta åtgärder kan betyda just nu. De vill att Britton ska skriva under, men han är tveksam. Läser vad de formulerat, men tycker det är för kantigt. Han avböjer och uppger att han “jobbar på” Tegnell på andra sätt. Han vill inte stöta sig med Folkhälsomyndigheten. “Jag måste väga in att mitt samarbete med dem (…) kan försämras vid en debattartikel ‘mot’ Folkhälsomyndigheten”, skriver han till kollegorna.
Tom Britton är inte ensam i sina försök att påverka Anders Tegnell. En annan tungviktare, Jan Albert, professor i smittskydd och mikrobiologi på Karolinska institutet, lobbar hårt för frågan om åtgärder. Nästan helt parallellt med Britton har Jan Albert försökt boka möte på möte med Tegnell om saken. När det väl blir av tar han med sig stora namn, som Denis Coulombier på EU:s smittskyddsenhet och stjärnläkaren Johan von Schreeb, grundare av svenska delen av Läkare utan gränser. Nu ska Tegnell övertygas om vikten av att åtminstone införa någon typ av normerande åtgärd innan smittan är spridd i samhället. Men mötet och övertalningsförsöken är till ingen nytta. Tegnell är helt avvisande, vilket Svenska dagbladet tidigare rapporterat.
Till Tom Britton mejlar nu Anders Tegnell en förklaring. Statsepidemiologen menar att han egentligen inte tror på restriktioner och att starka rekommendationer kan ha teoretiska vinster, men att bevisläget är lågt. I mejlet hänvisar han till den trestegs-trappa Britton ritat upp.
Tom Britton förstår inte. Han svarar och skriver en sammanfattning av hur han tolkar mejlet. Inte kan Sveriges hållning vara så pessimistisk att inga åtgärder nu hjälper?
“Så då är det bara att vänta tills vi är i Italiens situation och då låsa in Stockholm, Gbg, m.m.? Låter i mina ögon som en alldeles för pessimistisk inställning, även psykologiskt olämplig, dvs om man går ut och säger att det inte finns något att göra mer än smittspårning.”
Anders Tegnell svarar:
“Nej, det fungerar förstås inte kommunikativt”
Efter svaret framstår debattartikeln i Dagens nyheter som en sista livlina. Samhället måste förstå allvaret. Britton går tillbaka till texten hans kollegor författat. Inser att han kan skriva om den, göra den mer diplomatisk. De skickar in den reviderade artikeln, men DN avböjer. Den skickas till Svenska dagbladet istället, men där dröjer det ytterligare dagar innan artikeln publiceras. Då är det för sent.
Sverige har börjat få en allmän smittspridning av coronaviruset.
Den 10 mars inför Sverige en första åtgärd och sedan följer ett pärlband av åtgärder. Men jämfört med grannländerna är de mycket milda.
När Sverige beslutar om förbud för samlingar med mer än 500 personer, beslutar Danmark att stänga ner hela samhället i två veckor.
När Sverige uppmanar de med milda symptom att stanna hemma, beordrar Norge alla medborgare att jobba hemifrån.
När Sverige uppmanar gamla att självisolera och övriga att “överväga” hemmajobb, vill Finland stänga skolor och förbereda stängda gränser.
FAKTA: SVERIGES ÅTGÄRDER
10 mars: Den med milda symptom rekommenderas begränsa alla sociala kontakter och alla uppmanas avstå onödiga besök på äldreboenden.
11 mars: Lag på max 500 personer i allmänna sammankomster.
13 mars: Även de med väldigt milda symptom uppmanas stanna hemma. Karensdagen slopas.
16 mars: Riskgrupper och 70+ rekommenderas isoleras, övriga rekommenderas ”överväga” att jobba hemifrån.
17 mars: Distansundervisning rekommenderas för Universitet och gymnasieskolor.
19 mars: Allmänheten rekommenderas undvika onödiga inrikesresor.
23 mars: Alla rekommenderas jobba hemifrån
24 mars: Föreskrifter för särskilda åtgärder för restauranger.
27 mars: Lag på max 50 personer i allmänna sammankomster.
1 april: Rekommendation om att allmänheten ska hålla fysiskt avstånd.
Berodde Sveriges mjuka hållning på att Folkhälsomyndigheten aldrig trodde på restriktioner? Och är det i så fall fortfarande Folkhälsomyndighetens hållning?
Ja, delvis. När Anders Tegnell idag läser sina gamla mejl har han inga större problem med formuleringarna.
– Enligt de flesta genomgångar som gjorts av pandemier innan denna har så kallade icke medicinska åtgärder svag evidens och inte särskilt stora effekter. Vilket inte betyder att de trots allt kan ha betydelse – som till exempel handtvätt – om de används rätt.
Anders Tegnell menar att rätt åtgärd ska införas vid rätt tid. För att få följsamhet är det därför rimligare att införa åtgärder när smittan redan finns i samhället.
Ändå skriver Tegnell i de utbegärda mejlen att han är tveksam om åtgärder alls har någon effekt, men att de behövs rent “kommunikativt”.
Ska man tolka att till exempel ”fysisk distansering” har mer att göra med kommunikation än att bromsa smitta?
– Nej, vid den nuvarande covid-pandemin talar de flesta försöken till utvärderingar för att det har en ganska viktig effekt, åtminstone på kortare sikt.
Vad betyder “kortare sikt”? Har det liten eller ingen betydelse på längre sikt?
– Det handlar om att hållbarheten i åtgärden verkar vara svår att upprätthålla, vilket syns i den återkommande ökande smittspridningen trots att man först har fått viss effekt av åtgärder.
Tycker du att vi generellt har en övertro på restriktioner som broms mot den här smittan?
– Svårt att veta hur man tänker, men ja troligen. Eller kanske mer på möjligheterna att över tid få dem att fungera.
Tom Britton och Jan Albert minns de tidiga mejlen och samtalen med Anders Tegnell tydligt än idag. Britton tycker inte att det finns mycket att tillägga, han har ingen annan analys om vad som låg bakom uttalandet mer än vad som går att läsa.
Hade Sverige kunnat undvika ett stort utbrott om tydligare åtgärder kom på plats tidigare? Jan Albert är osäker, men tror ändå att tidigare åtgärder hade varit bra.
– Jag tycker att man borde ha gjort mer för att motverka tidigt inflöde och smittspridning, till exempel karantän för hemvändande efter sportlovet. Även om det ändå hade blivit ett stort utbrott hade vi kunnat köpa tid för bättre förberedelser om man förstått risken med pandemin tidigare, säger Jan Albert idag.
Varken han eller Britton vill ha en lockdown med poliser på gator. Det har andra negativa effekter som samhället märker först långt senare.
Så har Anders Tegnell rätt, hjälper inte åtgärder? Det tror varken Jan Albert eller Tom Britton. Men eftersom viruset är nytt kommer vi långt senare veta vilka åtgärder som är mest effektiva.
– Folkhälsomyndigheten var sena på bollen och man hade kunnat köpa sig tid med tidigare åtgärder. Sedan när smittspridningen var på plats, då var det ett nytt läge igen, säger Jan Albert.
Och att det fanns samhällsspridning av viruset kände Jan Albert till tidigt. Tidigare än de flesta.
Men frågan är: När visste egentligen Sverige att det fanns en allmän smittspridning?
Läs del 2 i Ettårskontroll av en pandemi – imorgon. Skriv upp dig på mejl här nedan för att få en påminnelse när nästa artikel kommer.
Missa inte mina tidigare granskningar av Tegnellmejlen – så fick ”flockimmunitet” fäste i Sverige
Den här artikeln är kostnadsfri tack vare personer som varje månad bidrar ekonomiskt för att journalistiken ska vara tillgänglig.
Du kan också bidra, från 20 kr i månaden, genom tjänsten Patreon.
Artikeln är skriven under licensen CC-BY, fri att dela och återpublicera om du hänvisar tillbaka hit. Bilden på Anders Tegnell är under CC-SA och fotad av Frankie Fouganthin
Artikelserien sampubliceras med Expressen.
Alla som är intresserade av statistik bör ta del av vad läkarna bakom läkaruppropet kommit fram till. Se youtube länken nedan.
https://m.youtube.com/watch%3Fv%3DqXicKdzHv7g&sa=U&ved=2ahUKEwiJvOTb5ujvAhXIgP0HHfrkDWoQtwIwAHoECAEQAQ&usg=AOvVaw1l_OiqYFWf2GAB2_XKTaPf
När man läser detta så framstår Tegnell och FoHM hållning varit väldigt lik den strategi som de som skrivit under ”the grate Barrington declaration” propagerar för. En hårt kritiserad strategi som både WHO, the american public health association och flera andra hälso organisationer kallat ”farlig” och ”inte är en strategi, det är ett politiskt uttalande som ignorerar folkhälsoexpertis”. .
Känns ju nästan som att Tegnell verkligen inte velat ”spela med öppna kort” så att säga…
Hade varit intressant om man kunde gräva djupare i det. Jonas Ludvigsson är en som kommer upp i mitt huvud, han har haft nära kontakt med Tegnell och har öppet erkänn att han skrivit under deklarationen.
Tror han var den läkaren som på order av tegnell skulle framta studier på att barn inte driver smittan.
Även flertalet utalande från Giesecke påminner om en beskrivning av vad ”the great barrington strategin” förespråkar. Finns några intervjuer i utländsk media (som gjort under tiden han tog betalt av FoHM) där han i princip framhåller Sveriges strategi som att vi vill skydda riskgrupper men låta resterande av befolkning bli smittade. Vilket är en kort beskrivning av vad ”The grate Barrington declaration” strategin är…
Att det inte finns evidens för att åtgärder fungerar är helt absurt; Nya Zeeland och Australien har ju bevisligen, med hjälp av åtgärder, först fått bort smittspridningen helt och sedan hållit viruset borta med karantän för inresande och snabba åtgärder vid klusterutbrott. Distansering, karantän, hygien, isolering och karantän är ju beprövade metoder som använts sedan antiken. Finns någon evidens på att de inte funkar? Varför använder Tegnell alltid bevisbördan åt fel håll? Istället för att ta det säkra före det osäkra så är viruset ”innocent until proven guilty”.
Även Island har klarat sig bra. Och Samoa, Paulu och Antarktis.
Ska man utvärdera framgångsfaktorer bland alla dessa så är det inte nödvändigtvis åtgärderna som har störst evidens för att prediktera utfallet. Andra länder som gjort motsvarande ansatser med åtgärder har ändå drabbats av smittspridning.
Som hobbyepidemiolog ligger en rätt blöt förklaring någorlunda nära till hands.
Det är givetvis fördelaktigt att vara ett glest befolkat land i periferin om man tittar på det effektiva r-talet. Men försvinner smittan verkligen av sig självt bara för man är en ö? Eller var det åtgärder som fick ner r-talet så lågt och så länge att NZ fick 0 fall? Frågan var ju om det fanns evidens för att åtgärder har effekt eller inte.
Australien har flera rejäla storstäder och kan inte jämföras med Island eller Antarktis. Även väldigt tätbefolkade länder som Kina, Thailand och Singapore har hållit nere smittan väldigt lågt. Ren slump eller åtgärder? Thailand och Singapore har kanske fått lite hjälp av klimatet, men Kina har i stora delar kallt klimat, samtidigt som tropiska Brasilien är hårt drabbat, trots varmt väder.
Gotland hade, sist jag kollade, 5 ggr så många corona-döda per capita som Oslo.
Sverige är ett relativt glest befolkat land i Europas utkant och var ändå ett av de långsammaste länderna i hela Oecd att få ner r-talet i den första vågen.
Tegnell gillar att peka på Frankrike, som exempel på att åtgärder inte skall ha betydelse; Hur kan han veta att det inte skulle haft ännu högre smittspridning utan nedstängning? Paris stad är 4 gånger så tätt befolkat som Stockholms stad och nästan i nivå med Manhattan.
Var inte Frankrikes första nedstängning rätt effektiv? Känns inte deras senaste nedstängning rätt halvhjärtad i jämförelse?
Bra Emanuel! Det här är en viktig granskning. Ett till ämne som jag hittills inte sett någon riktigt ta i är vad man kan förvänta sig av expertmyndigheten just vad gäller expertis. De försvarade sig mycket med ”men det var ju sant då” eller ”det visste ingen då” – men det förefaller inte vara korrekt. Ofta har de ju valt att ignorera internationella forskningsrapporter, WHO och andra, medan man varit mystiskt influerad av vissa YouTubeklipp mm.
Jag tycker inte man kan begära att experter ska ha rätt jämt. I en så svår situation som denna kan de göra flera missbedömningar längs vägen. Men det man bör begära är dels att de presterar bättre än slumpen eller total icke-existens, för det andra att de inte ignorerar fakta och rapporter från de tyngsta källorna.
Politikerna förtjänar kritik för att de har dragit ner så mycket på sjukvården under några decennier att personalen blir väldigt stressad, särskilt under vinterhalvåret. De förtjänar också kritik för att de har försummat beredskapen.
Men ju mer data som kommer in desto tydligare tycker jag det är att Sverige gjorde helt rätt som inte låste ner landet. Faktum är att jag är förvånad att diskussionen alls förs på det här sättet fortfarande. Sverige hade ett av de lägre nivåerna av överdödlighet i Europa 2020. Detta utan att utsätta befolkningen för de mycket destruktiva lockdowns.
Eller som professor Jay Battacharya från Stanforduniversitetet uttryckte saken i Newsweek:
”I stand behind my comment that the lockdowns are the single worst public health mistake in the last 100 years. We will be counting the catastrophic health and psychological harms, imposed on nearly every poor person on the face of the earth, for a generation.
At the same time, they have not served to control the epidemic in the places where they have been most vigorously imposed. In the US, they have – at best – protected the ”non-essential” class from COVID, while exposing the essential working class to the disease. The lockdowns are trickle down epidemiology.”
Citerat från Newsweek,8/3-2021
”Sverige hade ett av de lägre nivåerna av överdödlighet i Europa 2020.”
Om det är ett bra eller dåligt argument beror nog på vem du vill jämföra dig med. Sverige ligger bättre till än de forna öststaterna och än England och Belgien (vars höga siffror lär hänga ihop med stor befolkningstäthet och hög andel invandrare), och rätt lika med huvuddelen av västeuropa, men avsevärt mycket sämre än DK och N, länder det är rimligt att jämföra med.
Vad gäller Battacharyas kommentar handlar den om vad som kommer att hända i framtiden. Det är det alltid mycket svårare att uttala sig om med någon säkerhet än om vad som redan har hänt. I det perspektivet ligger Sverige risigt till.
Japp, på Democracy Index ligger Sverige 3:a i världen som välfungerande demokrati. Om man studerar topp-20 på denna lista så är det endast Storbritannien som har högre dödstal (11:e plats i världen) än oss (27:e plats). Det säger ngt om att välfungerande demokratier kan hantera pandemier.
Det är politiker som tillsätter tjänstemän på landets myndigheter. Och det är svenska folket som har valt de politiker som vi har.
Ja, vad säger det om befolkningen?
IL
Politiker tillsätter endast den högsta myndighetschefen (generaldirektören), som i sin tur tillsätter övriga tjänstemän. Men då måste hen följa de meritokratiska principerna i lagen om offentlig anställning. Så politikerna har väldigt begränsad påverkan på vilka tjänstemän som jobbar i våra myndigheter.
Politiker tillsätter endast den högsta myndighetschefen (gener
——————————————————————————————-
Om det skulle vara sant, då är det ännu värre. Då skulle det innebära att politiker inte formar politik.
Det är som att lägga skulden för tillståndet på ett sjukhus enbart på sjuksköterskor. Sjukhusdirektören sitter ju på kansli, och läkarna går bara sin rond.
IL
Regeringen styr myndigheternas arbete genom regleringsbrev och regeringsuppdrag. På så sätt formar politikerna inriktningen på myndigheternas arbete. Men tillsättningen av de tjänstemän som ska genomföra arbetet på myndigheterna är inte politiskt styrd, annat än att högsta chefen utses av regeringen. Statstjänstemän har sedan ett ansvar att agera enligt grundläggande principer om demokrati, legalitet, objektivitet, effektivitet m.m. (se t.ex. här https://www.regeringen.se/informationsmaterial/2013/10/s2013.011/).
Jag önskar nog ingen snabbutbildnig i demokratifrågor. Allt som händer i landet är regeringens ansvar-det finns inga formaliteter som ministrar kan gömma sig bakom. Om en myndighet fungerar bristfälligt, så finns inga formella hinder för ändringar.
FHM har fungerat utomordentligt illa. Stadsepidemiologen har missbedömt tillståndet upprepade gånger. Att andra länder har liknande problem, har inte med saken att göra-det är ingen tävling.
Dessutom har han lagt sig i andras kompetensområde-hans sak är bakterier, virus och spridning. Han har i stället funderat på sociala och ekonomiska problem. Arbetslöshet faller inte direkt under FHM.
Jag tycker att man borde utkräva personligt ansvar-av regeringsmedlemar, och företredare för myndigheter.
Vidare så att visa ledande personer i regeringen har uppenbara problem med att formulera sina tankar, gör inte saken bättre.
IL
Måste ändå få försvara Folkhälsomyndighetens hållning i denna fråga.
En titt på bekräftade dödsfall (utan hänsyn tagen till överdödlighet), ger att Sverige just nu har det 22:a högsta antalet dödsfall i Europa i förhållande till folkmängd. Åtminstone Moldavien och Rumänien lär också hinna köra om oss i hyfsad närtid.
Vår, kanske något lösare, hållning, verkar inte ha straffat sig ur det perspektivet – andra som tagit i med hårdhandskarna har lyckats både bättre och sämre. Fortfarande så här efter ett år är det fortfarande oklart vilka åtgärder som har effekt. Jag har ingen aning, och det verkar ingen annan heller ha. Det finns säkert länder som tagit i med hårdhandskarna, och lyckats hålla nere smittspridningen i ett inledande skede. Jag skulle däremot säga att dessa länder inte tagit fighten med sjukdomen, utan bara skjutit upp den till en annan dag. Viruset skulle skölja över samhället vad vi än gjorde, frågan var bara när? Däremot finns det en poäng i att styra förloppet så att man plattar ut kurvan för att sjukvården skall hantera situationen, så att personalen mår så gott det går utifrån förutsättningarna, samt se till att dödstalen inte drar iväg p.g.a. att vårdkvaliteten inte kan upprätthållas. Vi har hört detta tusen gånger på FHM:s pressträffar.
Så vad tar man då till för åtgärder för att uppnå en tillplattad kurva? Ja, som så ofta annars är det 80/20-regeln som gäller. Når vi 80% av effekten med de 20% av de minst genomgripande åtgärderna är det så klart det vi skall fokusera på. Man vill inte hamna i en diskussion som i stor utsträckning fokuserar på mer påtagliga åtgärder, som ”syns” mer. Ex skolstängningar/krav på maskanvändning. De har möjligen ett symbolvärde, men kan ha andra, mer negativa, bieffekter.
Jag antar att FHM resonerat ungefär som jag själv gjort. När sjukdomen väl fått fäste i världen har pandemin redan hänt i så måtto att slutresultatet är oundvikligt. Man kommer att få det antal dödsfall man får, men man kan eventuellt flytta på tidpunkten. För jävligt, javisst. Men det är så det är. För Sverige, om man utgår ifrån FHM:s egna antaganden om 0,6% dödlighet (beroende på vilka grupper sjukdomen drabbar), skulle detta innebära potentiellt 60 000 döda om ALLA skulle smittas, men i praktiken skulle smittspridningen stanna av en stund innan dess tack vare flockimmunitet.
Många länder som inte drabbades hårt i första vågen, åkte på en än värre resa i höstas trots liknande strategier som tidigare. Medan andra knappt har drabbats alls. För våra nordiska grannar skulle det kunna vara mer omfattande åtgärder, eller lägre befolkningstäthet (ok, det faller på Danmark), eller kanske vanlig jäkla bonntur, som gjort att dödstalen fortfarande är låga. Klart är att potentialen för framtida smittspridning där är högre är högre där än här, där vi har betydligt högre förekomst av antikroppar. Ungefär som i Stockholm där man såg betydligt lägre antal döda under höst/vintern än under första vågen. Här var det ist stora delar av övriga Sverige som drabbades hårdare under andra vågen.
Utifrån detta perspektiv har jag faktiskt haft ganska stor förståelse för tanken med The Great Barrington Declaration. Det handlar i viss mån om att riva av plåstret i en utsträckning som sjukvården klarar, men också att bygga upp en flockimmunitet som skyddar den äldre delen av befolkningen. Det innebär inte fler dödsfall i den yngre delen av befolkningen, men kan förhindra långvariga nedstängningar eller andra mer långtgående åtgärder, som också har klart negativa effekter både på välmående och ekonomi. Att stänga ner utifrån någon ”försiktighetsprincip” behöver inte alls vara särskilt försiktigt, speciellt när man tar hänsyn till att man framöver är kvar i samma situation som innan, med en stor andel av befolkningen som är möjlig att smitta.
Men så har vi ju då det här med vaccinet som ställer allt på ända. Att vi, så här ett år efteråt, skulle ha ett vaccin tillgängligt var det få som allvarligt trodde på. Och, med det man visste då, hade det varit väl vågat att utforma en strategi som förutsatte att vaccinet var på väg i närtid. Idag, när vaccinet rullas ut i samhället är läget ett annat. Då kan även jag argumentera för mer långtgående åtgärder under en begränsad tid nu när vi har mållinjen i sikte. Detta även om vi inte har bilden helt klar för oss rörande vilka av dessa åtgärder som verkligen har effekt.
Så vad händer framåt? Ja, dödstalen är på väg åt rätt håll, givet den ökade smittspridningen i samhället. Ca 97% av dödsfallen har hittills skett i åldersgruppen 60+. Minskningen är givetvis en effekt av vaccinen som rullas ut. Intensivvårdade är dock något yngre – över 75% återfinns i gruppen 50-79 år och de äldsta har precis börjat få sina sprutor. Sjukhusen får därför ingen större avlastning än på några veckor. När denna grupp är vaccinerad borde vi även börja se en större effekt på smittspridningen. Framåt juni når vi gruppen under 50 och då borde man på allvar kunna diskutera att lätta på restriktionerna. Riskerna för komplikationer finns fortfarande, men är så pass små att man bör kunna resonera kring balansen mellan risk för allvarlig sjukdom, och fördelarna med att kunna leva och träffas som normalt.
”Tur” har inget med vetenskap att göra. Stänger man ner i tid skyddar man sin befolkning.Italien råkade illa ut pga förbindelser med Kina, den risken får man ta.
Klart tur har med vetenskap att göra! Sannolikheter har det definitivt, och jag ser nog att dessa två begrepp är närbesläktade. Det finns möjligheter att lyckas rätt bra med fel strategi, och sannolikheter att det går åt helvete även om man gör allt rätt. Kalla det tur eller otur om man vill. Tyvärr är det inte ens enkelt att lista ut vilka åtgärder som ger bättre sannolikhet att lyckas.
Som läget är nu sätter jag större tilltro till ”tur” som förklaringsmodell till Europas olika utfall, än huruvida respektive land stängt ned. Ser faktiskt inte att en nedstängning skulle ha någon effekt öht, mer än eventuellt på kort sikt.
Det finns gott om exempel på länder som satsat på väldigt långtgående åtgärder för att minska människors kontakter, men som ändå har en högre Covid-dödlighet.
Men visst. OM man accepterar att en nedstängning ger effekt på smittspridningen under en t.o.m.halvlång tidshorisont, får man ändå vara klar över att befolkningen över tid kommer att vara lika sårbar. Dödligheten mellan olika strategier borde konvergera över tid givet att befolkningssammansättningen är liknande. Man har isf flyttat på sjukdomstillfällena, och bara en sådan sak kan underlätta för sjukvården, så visst finns det en poäng i det. Det är därför man inte släpper viruset helt fritt.
NZ och Aus har en låg smittspridning nu, men så länge som smittan finns där ute behöver man hålla sig isolerad i sin lilla bubbla, och så kan man inte leva i evighet. Om man satsar på att kväva smittspridningen på global nivå genom isolering förstår jag tanken. Men jag ser det som önsketänkande att det någonsin skulle lyckas.
Återstår då vaccinering – det gick fortare än vad jag hade vågat hoppas på. Och det gläder mig oerhört!
Visst är det sannolikheter, ju större samhällsspridning, desto större risk att bli smittad. Australien har inte haft mer än 50 dagliga fall sedan september förra året, vid lokala utbrott stänger man ner några dagar och smittspårar, annars lever de mer normalt än vi. Och i Italien rusar dödligheten iväg trots att så många redan varit smittade. Alla strategier leder inte till samma slutresultat, en fördämning klarar ett jämnt, lågt vattenflöde, men inte om det kommer en stormflod. Svårare än så är det inte.
Bra att Expressen tog in denna, nog den mest trovärdiga tidningen. Allt stämmer med den bild jag hade, förutom att jag inte visste att Britton var så på hugget initialt. Jan Albert skrev om Corona som luftburen smitta i Naturvetaren redan i mars 2020, och han har generellt sett plågad ut. Han rättade in sig i ledet.
Att vara sen på bollen är en sak men att av jämlikhets själ anse att det är bättre att fler blir sjuka är en horribel attityd:
Tegnell respons på att Spotifys personal skulle jobba hemifrån var inte jämlikt eftersom alla inte kan jobba hemifrån.
Hur tänkte FoHM egentligen när detta budskap skickades ut
Det finns säkerligen andra faktorer än tur, som kan förklara skillnaderna mellan länder och regioner. Socioekonomiska inte minst. T. o.m. i Sverige syns ju dessa skillnader. Hur mycket sjukvården skurits ned under den nyliberalistiska politiska ideologins härjningar, är också betydelsefullt.
Ni har väl skrivit under läkaruppropet!
https://lakaruppropet.se/
Det finns mer vetenskapliga skäl än tur, som kan förklara skillnaderna mellan länder och regioner. Socioekonomiska är en. Hur den nyliberala politiska ideologin härjat i sjukvården en annan. Vilka stater som tagit till nedstängningar beror säkert på regeringarnas inställning till demokrati och mänskliga rättigheter. Att även Tegnell föreslog vissa antidemokratiska medel, kan säkert beror på starka internationella påtryckningar.
Ni har väl skrivit på läkaruppropet!
https://lakaruppropet.se/
Den bristfälliga sjukvård var känd, då bör man anpassa strategin därefter, dvs stänga ner. Läkarupproret nämner inte ens långtids-Covid, jag vet att Roman tror att barn simulerar detta. Heltokigt!
Ja, en av ”experter” underskrivna på lakauppropet är Sebastian R. AT-läkare, som mier eller mindre presenterar sig som ”medicinsk expert” Vad jag har förstått, så blev han läkare helt nyligen.
I sina texter menar han, att de som har dött i covid skulle dö i alla fall.
Det stämmer nog, alla dör forr eller senare. Även mordoffer skulle ha dött.
IL
Sars 2003 lyckades pressas ner innan det spred sig till övriga världen. Vad jag har läst uppskattades r0 till drygt 2. Efter åtgärder gick effektiva r-talet ner snabbt.
Fråga 1 -Tegnell verkade under februari 2020 tro att Kina skulle åtgärda bort covid19 på samma sätt som Sars. Hur kunde han tro det om han samtidigt inte tror att åtgärder hjälper?
Fråga 2 – Jag jobbade i Asien 2003. Vi hade knappt sett en fastlandskines. Tror exempelvis Thailand hade några tusen besökare från folkrepubliken. 2003 hade Kina inte mycket till medelklass. 2019 kom 12 miljoner besökare från Kina, enbart till Thailand, enligt statistiken. Covid kom under kinesiska nyåret 2019-2020. Det landade ett jumbojet från Wuhan/Hubei om dagen i Phuket innan de stängde ner rutten i slutet av januari. I början av februari hade viruset hoppat till i princip alla kinesiska städer samt förekommit i 17 länder utanför Kina. På WHOs hemsida kunde man följa statusrapporter där antal fall fördubblades varannan dag. Risk assessment world wide – very high. Hur kunde våra ansvariga tro att det inte skulle komma hit? Hur kunde någon expert räkna med det? Hade vi ingen omvärldsanalys? Vi såg alla tv-bilderna på helt tomma megastäder med skyskrapor. Vi såg hur Kina byggde megasjukhus på en vecka. Vi såg hur Wuhans borgmästare bad världen om ursäkt. Hur kunde någon tro att de ”ropade vargen kommer”? Har undrat sedan dess, finns inga mail som visar hur de tänkte?
Det finns några mejl, men mest där man är konfunderad kring att man inte från kinas håll talar mer om serologi. Och att man är skeptisk till Kinas uppgifter.
Ang. fråga 1 så tänkte jag och en kompis oberoende av varandra att Sverige siktade på att hålla igång affärerna under pandemin precis som under 2:a världskriget. Lite konspiratoriskt men inte omöjligt. Åtgärder sänker ekonomin och kostar pengar. Collateral damage får man acceptera, Ang, fråga 2 så tog det mindre än 4 veckor innan Italien var uppe i 3000 dödsfall (ung. Kinas officiella dödssiffra då). Då var vi framme runt 20:e mars och då om inte förr var det dags att dra i nödbromsen. På ngt sätt tror jag verkligen att FHM-gänget räknat med att dödligheten var som för influensan, men de flesta uppskattningar tyder på att det är ca 20 ggr dödligare.
Bra artikel – säger jag såhär långt efteråt, när utredningens del 2 just publicerats och många grubblar över vad Sverige visste om smittspridning och när. Det är väl klart som korvspad efter den här texten och den andra.
Jag tycker jag fattar vad Tegnell menar med att tro på effekt ”på kortare sikt” med inte på ”möjligheterna att över tid få dem att fungera.”.
När jag skriver har Grekland just passerat Sverige i c19-morbiditeten och Serbien lär göra det under veckan.
Allmänt vill jag säga att FoHM inte hade den lyxen (som vi har i efterskott) att kunna anpassa sitt försvar efter hur pandemin faktiskt utvecklade sig. FoHM var tvunget att anpassa sitt c19-försvar efter en alla tänkbara utvecklingar som lika gärna kunde ha blivit.