Det har gått ett tag sedan Aftonbladetpubliceringarna om Flashback nu. Jag har av pappalediga skäl inte haft tid att formulera någon uppföljning och man kan också tycka att allt är sagt. Men jag är snarare förvånad över hur lite som är sagt. I alla fall från mina kollegors håll. Jag är också förvånad över hur Jan Helin använde hela sin publiceringsmakt så arrogant, svepande och mästrande i sitt försök att dumförklara kritikerna. Jag ifrågasattes som galen, efter min krönika i GP i ämnet.
Det gör egentligen saken ännu mer intressant. Vad får en så stor publicist att ta till med sådana överord? Finns det verkligen inga tveksamheter kring att betala sig till obehöriga användaruppgifter och därmed hemlig information över hundratusentals privata, svenska medborgare? Finns ingen ödmjukhet kring makten man därmed får?
Jan Helin jämför i en debatt i Studio ett (där jag tyvärr inte kunde medverka pga samma pappaledighet) diskussionen med Wikileaks. Jag undrar om Helin hade otur i tanken, eller om han verkligen tror att information om hur staten använder offentliga medel för att kriga, kommunicera och övervaka är att jämföra med att sitta pÃ¥ Flashbacks databas – information som i huvudsak bara avslöjar den enskilda medborgares hemligheter.
Det argumenteras om att journalister är vana att sitta med stort material och göra urval. Sure. Det finns exempel där journalister begärt och fÃ¥tt ut sjukjournaler som offentliga handlingar pÃ¥ grupper av privatpersoner. Och nyligen satt ju DN med tillgÃ¥ng till polisens ”Rom-register”, till exempel. Men det är väsensskilt. Det förra är just tillÃ¥tna, offentliga handlingar, det senare ett exempel och avslöjande om polisens otillÃ¥tna sammanställning av data. AlltsÃ¥ hur makten samlat upp information om medborgaren, där själva sammanställningen (inte medborgarens eventuella hemligheter) är avslöjandet.
Faktum är att jag inte kan komma på en enda gång då svenska journalister suttit på ett så stort, obehörigt arkiv av privata medborgares egna data och hemligheter.
Jag frågar än en gång: vad motiverar ett så oerhört stort intrång i så många medborgares integritet?
Aftonbladet och dess försvarare menar nu att de inte alls gjort något fel, eftersom inte alla Flashbackare fått sina uppgifter publicerade. Att det därför inte är tal om någon kränkning om någons integritet.
Betänk dÃ¥ det Ã¥siktsregister Aftonbladet indirekt sitter pÃ¥ genom Researchgruppen. Genom databasen finns en kartläggning över allt dumt svenska medborgare skrivit genom Ã¥ren. De kanske är privatpersoner idag och därför inte hängs ut av Aftonbladet. Men hur är det imorgon? Hur mÃ¥nga har i veckorna börjat rannsaka sig och minnas saker de skrivit pÃ¥ Flashback under unga Ã¥r? Eller kanske saker de skrivit under berusning? Saker de idag glömt, Ã¥ngrat och mognat frÃ¥n, men som ändÃ¥ finns där – och numera ocksÃ¥ i Aftonbladets vÃ¥ld.
Hur ska dessa personer se pÃ¥ sin framtida offentlighet? Sin eventuellt politiska karriär? Kommer det bli en frÃ¥ga vi kommer fÃ¥ höra ställas till framtida ministrar, tillsammans med frÃ¥gor om fortkörningsböter och svart betalning av barnflicka? ”Har du nÃ¥gonsin skrivit klumpigt eller hatiskt i förmodat skydd av anonymitet pÃ¥ sajter som Flashback?”
Det är här Aftonbladet inte vill förstå allvaret i vad de gjort. Det handlar inte om att ställa hatare och hotare till svars, det handlar om alla de som kommer i kläm i jakten på dem. Om vad rädsla gör för det dumma man gjort.
Det handlar om att hot mot den lilla medborgaren som kollektiv, en spark nedåt istället för uppåt.
Det Aftonbladet har skapat (eller iaf skapat skenet av att ha möjlighet till) är ett Ã¥siktsregister de kan slÃ¥ i inför varje politiskt val, inför varje person som blir offentlig. Här har de möjlighet att blottlägga allt – om det varit en person som nÃ¥gon gÃ¥ng blottat sig under skydd av förmodad anonymitet.
Hur ska medborgare kunna lita pÃ¥ att Aftonbladet inte missbrukar det? ”Lita pÃ¥ oss”, säger Aftonbladet, men det är just det som är problemet.
Mycket av obehaget tror jag bygger på ett skifte i vem och vad journalisten är. Sedan journalistutbildningarnas införande på 60-talet har journalisten upphöjts som en slags övermänniska. Som någon som ska och bör ha särskild tillgång till väldigt mycket information. Detta för att granska och avslöja. När nu alla har den möjligheten, alla kan berätta historier, blir journalistens roll inte lika tydlig. Den känner hot inte bara av makten, utan också från anonyma kollektiv. Dessa börjar i sin tur granska journalistiken, ofta med orättvisa medel. Ofta med hat och hot som vapen. Därför blir spjutspetsen särskilt hård mot dessa forum. Jag säger inte att granskning är fel, jag säger bara att vi inte får glömma vilka konsekvenser informationssamlandet får.
Min springande punkt gäller just det: Hur mycket information tycker en journalist att hon ska få ha obehörig tillgång till? All Facebooks data? All NSA:s? Vad är det i så fall som gör journalisten till denna övermänniska som vi tror skulle kunna handskas med denna information på ett mer rimligt sätt? Att hon har gått en utbildning? Att hon har pressetiska regler?
Jag håller verkligen inte med Axel Andén i sin analys om att Aftonbladet gör rätt, men däremot är han kristallklar i sina sista två spaningar:
”TvÃ¥ saker borde oroa mediebranschen i detta:
1) Många verkar mer bekväma med att Flashbacks administratörer (och hur är det med annonsörer, samarbetspartners?) har tillgång till dessa data än att Aftonbladet har det, och anse att integriteten är kränkt bara för att Aftonbladet har tillgång till uppgifter. Det kan ha att göra med en förändrad syn på media och journalister. Som Eva Elmsäter från SVT sade på hearingen i riksdagen i går: Tidigare upplevdes journalister som professionella yrkesutövare. Nu upplevs de som en del av fiendesidan.
2) Det som sker kan ses som en begynnande maktkamp mellan tvÃ¥ maktsfärer, en ny, byggd pÃ¥ decentralisering, anonymitet (för de som ingÃ¥r) och snabbrörlighet, en gammal och centraliserad som vilar pÃ¥ traditioner och ett historiskt informationsmonopol. BÃ¥da med mÃ¥nga besökare och stor makt över andra människors liv genom sina publiceringar och uthängningar. ”
Ett skifte har sedan länge börjat.
I övrigt hänvisar jag till min text i GP.
Aftonbladet är synonymt med oärlig sensationsjournalism och har länge varit det. Deras skrivelser ska tas med så mycket salt att det blir helt menlösa att ens lägga tid på att läsa. Det gör dom oberäkneliga och potentiellt farliga. Och de antingen ville ha det så eller insåg inte att det skulle bli så. Båda alternativen är jättedåliga.
Jag håller inte med om det generella omdömet och är både personlig vän och har varit inne som konsult för Aftonbladet i flera omgångar. Jag gillar därför Aftonbladet i stort. Men din komme tar sätter ju fingret exakt på problemet med just förtroendet.