Efter att jag slutade på DN vid årskiftet fick jag några frågor från andra tidningar om att skriva hos dem – både riks, lokal och nischtidningar. Den mesta delen av mitt jobb bygger på rådgivningar, föreläsningar och radio, varför jag har uppskattat att ha ett fast, återkommande skrivuppdrag.
Det var inte helt lätt beslut, men till slut kändes det ändå väldigt rätt att börja skriva för Göteborgsposten.
Sedan jag flyttade till Göteborg för två och ett halvt år sedan har mitt medieperspektiv förändrats. När jag kom hit insåg jag att Dagens nyheter här ansågs vara en lokaltidning i Stockholm. Inte den rikstidning jag tidigare trott och som jag fått uppfattningen att hela Sverige trott. Inte någonstans gick DN att köpa i pappersform här. Inte ens hotellen tillhandahöll den. Istället är GP som religion i den här staden. Alla förhåller sig till den, alla pratar om den. Hemma hos mina svärföräldrar pratar man om Hjörne som Gud, hans söndagskrönikor (är det väl?) som de tio guds budord. Tidningen är helt enkelt en daglig Bibel för västkusten. En ställning som är helt ojämförbar med lokaltidningar i någon annan stad jag bott i.
Allt det här är kittlande att vara en del av.
Mina ämnen blir de vanliga. Nätkultur, samhällsförändringar, men kanske också bredda lite till religion? Efter texten om Ekh känner jag ett växande sug efter att skriva mer om det där. Ett kraftigt underrepresenterat ämne.
Läs mer i GP om hur jag tänker på tiden där och framåt.
Imorgon kommer min första text och sedan skriver jag varannan vecka, precis som jag gjort tidigare. Givetvis handlar det imorgon om Flashback. Jag har gått som på nålar för att vänta med att publicera och imorgon smäller det.
Det blir bra detta.
