Klockan är snart halv fem på morgonen. Jag kan omöjligt sova. Minns inte när jag var såhär senast. Så fört jag sluter ögonen så far de omkring som dansande gnistor bakom ögonlocken. Jag kan inte koncentrera mig på att sova, räkna får, ingenting.
Allt på grund av kaffet.
Jag fick en ny kaffebryggare i julas. En riktig. Jag har aldrig haft en sådan. Jag har knappt ens någonsin tisigare brukat en kaffebryggare. Vi har kört snabbkaffe hemma. Men nu brygger jag, ibland. Alltid med samma förtjusning över att själv få välja hur starkt jag vill ha det. Men också lite halvt bekymrad över att jag aldrig kommer ihåg rätt dosering.
Så även idag. Första halvkannan råkade jag dosera för mycket. Kaffet så segt att det knappt ville över kannans kant. Men så gott! Jag kunde tugga det på vägen ner i magen. Jag tog samma dosering på en kanna till. Hade ett svagt minne av att jag hade småproblem att sova sist och slutade ändå i god tid före senkväll. Trodde jag.
Men nu sitter jag här, klarvaken. Jag som alltid tyckt att koffein, red bull och sånt var hittepå. Psykiska förklaringar, förväntningar. Här är jag, offer för ett elakt spratt min lekamen spelar mig, bortanför förståndets kontroll.
Försöker stressa av, bort.
Läser DN.
Försöker somna om.
Äter en macka.
Försöker somna om.
Bloggar på iphone och försöker somna om igen.
Obehagligt. Att inte kunna styra. Som att kroppen går på autopilot, att jag bara är medpassagerare. Så maktlös.
Usch. Jag ska aldrig mer dricka hembryggt kaffe.
Eller klaga på att kaffet på kontoret är svagt.
