Dagens DN-krönika handlar om konferenser. Ett koncept jag i grunden både älskar och hatar. Ett system där vi chansar på att några få personer ska entusiasmera flera, genom ett uppträdande. Oftast utgår man från personens kunskap, vilket sällan är detsamma som att sedan lyckas inspirera. Konferensägarens hopp – eller trumfkort – blir därför fikarasterna. Minglet, middagen och sånt.
Men tänk om man skulle vända upp och ned på allt? Och sätta fikat först? Det är det okonferens gör. Det koncept som SSWC är (jag skrev här min personliga reflektion om det häromdagen) är och som jag idag alltså skrev krönika om.
I kommentarerna, twitter och mejlboxen är det en ganska nyfiken diskussion kring hur långt okonferens är applicerbart. Är det viktigt att det inte finns ”kilklackar och Waterfrontskavajer”? Skulle det inte fungera att ha okonferens även i storstad?
Conny kommenterar tex:
”Det låter trevlig, ja… men kanske något nischat. Jag kan inte riktigt se modellen passa in för vårt företag. Vi har möten om säljstatistik, budgetmål, områdesindelningar, konkurrensläget osv. Lägg sedan till på det bekväma människor som inte anser sig vara ”unga” längre utan vill ha bekväma sängar, bra mat och god service på konferenserna. Det skulle vara svårt att sätta upp en lapp om 
”budgetmål” och hoppas på ett kreativt samtal. God tanke, men kanske inte till alla konferenser. :)”
Jag tror det är viktigt att håla isär inspirationskonferenser och praktiska företagskonferenser/möten. De senare är ett slags (tråkigt?) måste där man behöver gå igenom budget, verksamhetsplan osv för att företaget ska snurra. De tidigare är ämnade till att fylla på, bygga kreativitet och hitta något som man brinner för.
I en sådan kontext tror jag det fungerar.
Så många kyrkokonferenser jag har varit på där man talat helt över huvudet på folk. Pratat om sådant som ingen uppfattat som relevant. Där deltagare har åkt för att det är tradition, eller i ett hopp om att någon chansprickar rätt och fyller på med det de aldrig skulle kunna ha en aning om att de behövde prata om.
I söndagskväll när vi kom hem från SSWC var vi ett gäng som satte oss och utvärderade helgen över en bit mat. Någon menade att de var lite besvikna på sessionerna. Att de inte höll tillräckligt hög nivå, ämnena inte slog an. Men i likhet med det Erik Laakso skrev i dag – så berodde det såklart allra mest på att man inte själv tog upp ämnet. Allt som behövdes var att sätta upp en lapp.
Man kan nästan ana att vi är så programmerade till åhörarkultur att vi inte riktigt lyckas klättra ur föreställningen om att det är någon annan som sätter agendan. Trots tre år på Tjärö har jag själv inte riktigt förstått det. Först när någon frågade mig om varför jag inte pratade om Skolgranskningen så insåg jag att – det borde jag gjort. Delat med mig, men också berättat några saker jag beklämdes över. Eller #dendärnyagrejen. Varför pratade jag inte om den? Jag hade älskat att höra andras tankar om det.
Jag tror delvis det beror på att hela peppen inför den här okonferensen kom igång väldigt sent. Biljetterna släpptes under försommaren och även om 200 biljetter gick åt på sju minuter, var det ändå för mkt sluttamp och semestermode för att hjärnan skulle kunna sparka igång och känna sig pigg.
Nästa gång vill jag ha ett biljettsläpp minst ett halvår innan och bygga upp en pepp och önskelåda om saker att prata om. Framförallt själv fundera över det som förbryllar mig i branschen. Inte för att jag vet bättre, utan för att jag vet att det kollektiva kan peka ut en riktning framåt.
Äh, nu blev det en lång utläggning till om det här. Men de goda kommentarerna fick mig att tänka ett varv till. Om varför inte varje konferens med syfte att inspirerar är såhär. Jag är säker på att det finns flera hinder, men är de oöverkomliga?
Bra inlägg. Tack. Jag tycker ”okonferens” är ett dåligt begrepp. Konferens duger gott, så länge man inte låser sig vid att ”konferens” är synonymt med tråkiga möten mellan en massa gråklädda gubbar, där den tråkigaste av dem håller dragningen.
Det finns så många former för möten som fungar 100 gånger bättre än ovan nämnda oavsett om det handlar om konferenser med syfte att ge inspiration eller komma överens om en budget.
SSWC har ju en underbar form för att ge deltagaren just inspiration. Men fler finns… :-)
Okonferens är väl ett dåligt begrepp på samma sätt som ”sociala medier” är ett dåligt begrepp för internet? Ibland behöver vi ord som särskiljer för att visa på en förändring, tänker jag?
För mig är inte konferens förknippat med gråklädda gubbar, utan en form av föredrag där det är förutbestämt att någon som står framför ska sätta min agenda. Du är kanske en av de mest lämpade för just okonferens, som gärna ifrågasätter den som talar. Kan du göra det på en ”konferens”?
Okonferens är väl ett dåligt begrepp på samma sätt som ”sociala medier” är ett dåligt begrepp för internet? Ibland behöver vi ord som särskiljer för att visa på en förändring, tänker jag?
För mig är inte konferens förknippat med gråklädda gubbar, utan en form av föredrag där det är förutbestämt att någon som står framför ska sätta min agenda. Du är kanske en av de mest lämpade för just okonferens, som gärna ifrågasätter den som talar. Kan du göra det på en ”konferens”?
Efter Webcoast i våras myntades uttrycket ”knytkonferens” för engelskans unconference, jag tycker det säger lite mer om vad det handlar om. Precis som ett knytkalas bygger knytkonferensen på blandningen deltagarna bidrar med.
Jag är inte helt oäven till ”knytkonferens”. Att jag ändå använde okonferens beror på att Språkrådet tog upp det i en slags artikel: http://www.sprakradet.se/7763
Javisst kan du ifrågasätta den som talar. Förmodligen bör det i mångt och mycket ske i större utsträckning än vad som är brukligt för att konferensen ska nå sitt syfte. Det troliga skälet till att så inte sker i stora delar av västvärlden är att folk inte gärna gör det inför större folksamlingar och dels för att det vuxit fram en konferenskultur där ifrågasättande av den typ du talar om inte ingår.
Men min poäng är att ordet konferens formellt sätt bara betyder ”…väl förberedd större sammankomst för föredrag och diskussioner” (wikipedia) och att detta rymmer en uppsjö varianter, som typ SSWC, och inte bara förutbestämd talare med begränsad interaktion med sin publik. För tre år sen så var vårt ”Prod Team” på konferens, och då bestämde vi oss för att paddla kajak och snacka kring lägerelden.. Det blev skitbra.
Men, jag förstår vad du menar. Och gillar ditt inlägg, för det rör om, och väcker tankar.
BTW. Igår var jag i Ericssons Future Media Room, eller vad de nu kallar det, och där hade de idéer om framtidens konferenser… :-) Kan berätta mer om den vid annat tillfälle.
Spännande!