Jag har haft en skön påsk, tackar som frågar. Inte alls så Jesuscentrerad som påsken kanske borde för en kristen pöjk. Jag har svårt för alla sorters ritualisering av religiösa högtider. Svårt att meditera kring vad korsfästelsen betyder – egentligen. Jag har inga problem att fatta att det var stort och älskvärt – men ärligt talat: Vem hade inte ställt upp på att korsfästas om det skulle rädda inte bara den dåvarande mänskligheten – utan all mänsklighet framöver!
Sådana slutsatser får mig inte att tro mindre på Gud, Jesus eller tycka att handlingen är mindre hyllningsvärd, men jag inser att bara tanken gör mig till ett svart…påskalamm under religiösa högtider.
Jag har samma relation till andra högtider. Julen är en av dem, nattvarden en annan. Jag lyckas liksom inte leva mig in i dem. Någon minns kanske min pratbubbletävling på Dagen i påsktider för något år sedan (se bilden). Många blev genuint upprörda. Utan att jag tänkte särskilt på det så trampade jag på en av de ömmaste tår som finns. Sakramentet. Som om lärjungarna satt och åt varje tugga bröd i djup andakt, månaderna efter Jesus återgått. Än en gång mottog redaktionen telefonsamtal och förslag om att jag borde tas i örat.
Jag gillade det där på något sätt. Hur vi, så oskyldigt, kunde hitta och diskutera det som skavde. Lite på sidan av, men samtidigt mitt i. Och hur frågor som inte hade annan plats fick ta plats där.
För det är klart – visst har du också tänkt tanken under påsken? Det gör dig inte till mindre kristen, det förminskar inte Gud. Det är bara en tanke som viftas bort för att den inte anses vara värdig en plats i diskussionen.
Jaja. Nu var det ju inte jag skulle blogga om, utan galen spigg. Vi får ta det nästa gång. Köttfärssåsen väntar. Hej.
”men ärligt talat: Vem hade inte ställt upp på att korsfästas om det skulle rädda inte bara den dåvarande mänskligheten”
Du går ju miste om andlös beundran! som får dig att vilja göra allt till Guds ära och längta efter att dö med honom.
Jag tror varken högtider eller nattvard egentligen handlar om att ”leva sig in i”. Det är bara vi pietister (väckelsefolk) som har fått för oss att allt viktigt händer i vårt känsloliv, eller ”våra hjärtan”, som vi brukar säga. Ritualerna har sin styrka i att de bara är, och bär oss, utan att kräva så mycket tillbaka.
Det där är intressant, Joel! Vi behöver mer avslappnade relationer till det. Men hur många gudstjänster har du varit där man har det? Där det inte förväntas djup vördnad och alla låtsas om helighet, som om det vore en person man inte får störa.
Den mer avslappnade attityden är inte helt ovanligt i de historiska kyrkorna (ortodoxa, katolska). Där ser man ofta en mycket större blandning av typ av folk, och människor som ”gör handlingarna” utan att se krystat pietetsfulla ut hela tiden! :) Nu menar jag inte att det är fel att se allvarlig och begrundande ut, men jag håller med dig om att det är tröttsamt när det blir en pose som förväntas. Gör ett studiebesök på S:t Eugenias katolska kyrka i Stockholm så får du själv se.
Jag skrev faktiskt om detta i en text i dagen idag: http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=258329
Interessant diskussion. Var med om en kul grej för ca 6 år sedan. Min yngste son hade vattkoppor och hade samtidigt sin födelsedag på en påskafton det året. På långfredagen satt han på golvet och bölade och snörvlade för Jesus hade dött och nu kunde han inte be till honom att han skulle göra honom frisk. Och detta dagen före födelsedagen! Vi hade fullt sjå att förklara att för mer än tvåtusen år sedan uppstod Jesus. Inte en chans! På påskdagen var det en glädjestrålande liten pojke som förkunnade för alla och envar att Jesus är uppstånden. Nu kan han ta bort vattkopporna.Detta var en 100% upplevelse för honom. Version 1:1! Snacka om autentiskt påskfirande! Var faktiskt litet avundsjuk på honom.
Elisabeth Guenther