Poliser måste också få vara bittra, koka över, ha någonstans att ventilera. De måste få varva ner, prata i trygga miljöer om frustration, sorg och ilska. Problemet är att en Facebookgrupp med 5 000 människor inte är en sådan plats.
Om detta försökte jag skriva om i Dagens nyheter i lördags. Som vanligt får man inte med alla nyanser i en text på 3200 tecken, men min viktigaste poäng var att fenomenet som utspelat sig är inte nytt. Det är bara människor som missförstår ett medies räckvidd.
Bakgrunden är att Expressen avslöjat en hemlig Facebookgrupp för poliser med 5 000 medlemmar som pratar om, well, arbetsmiljöproblem inom polisen – om man ska vara snäll. Eller en grupp vars innehåll osar av hat och kvinnoförakt, om man ska vara vass.
Och innan man börjar kommentera det här får man bestämma sig om man tycker polisen som grupp är en ond enhet, eller ämbete som bärs av människor.
Är vi överens om att det är det senare så måste vi också förstå att människorna under privata stunder behöver en plats att ventilera med andra människor med samma jobb. Vi måste förstå att det behövs en plats där man kan vara adrenalinfylld, förbannad och få säga saker man inte menar. Det gör vi nog alla i stunder av livet när vi känner oss svikna, uppgivna eller förbannade. Mörka sidor av oss själva kommer fram, där vårt perspektiv begränsas till att ta hänsyn för vårt eget välmående. Vi är medvetna om detta, men har också ett behov av att bara få säga vissa saker högt – i en trygg grupp. Där man kan bli tillrättavisad, där man kan få förståelse, där man kan be om ursäkt när sinnesmörkret skingrats.
Inget av det här rättfärdiggör att man uttalar sig svepande, kränkande eller hotfullt mot andra. Det inser nog vem som helst. Samtidigt är vi bara människor.
Så om vi bara är människor, vad är problemet med att människor beter sig mänskligt? För att människorna i det här fallet kategoriserade sig som poliser. Gruppens samlade tema var att alla var poliser, en närmast – eller faktiskt – facklig grupp. Då blir det såklart allvarligt när det kommer fram att så många (för det var det, enligt uppgift från reportern David Baas) tillåts säga dessa saker. Och ”tillåts” blir i det här fallet extra viktigt, eftersom de övriga 5 000 – inklusive moderatorer – måste klandras för att de inte tydligare städade upp, sa ifrån, tillrättavisade.
Jag satt och pratade i Nyhetsmorgon om det här i fredags. Den här gången hade jag inte gjort några förintervjuer med programmets researchers, vilket gjorde mig lite sämre förberedd. Jag borde såklart tydligare tagit parti just för detta: Om det rimliga i att poliser också får vara människor. Att de, precis som de flesta unga i Instagrammålet, inte tänker sig för vilken plattform de är på. Och att det ytterst är något bra. Att det syns här. Att det kommer till ytan. Att man får komma tillrätta.
Polisen borde vara tacksamma för det tillfälle som nu getts. Det man tidigare kunnat ana genom korridorssnack och rykten vet man nu svart på vitt: polisen har ett kraftigt arbetsmiljöproblem. Dels i att den här attityden är så utbredd att 5 000 medlemmar inte reagerar kraftigare. Och dels i att man känner sig så osedda, olyssnade och ouppskattade att man känner ett behova av att ens uttrycka sig på det här viset.
Det lite snuttiga nyhetsmorgoninslaget här:
