Jag fick feeling den här veckan och tog en avstickare från mitt trygga internetspår och skrev om politik istället. Eller om mänsklighet. Eller om Håkan Juholt. Vars distanstagande från nätet fortfarande är det mest märkliga.
Hursomhelst så handlar det denna gång om att jag börjat känna ett märkligt stor medlidande med Juholt. Det finns en bräcklighet i honom som jag tilltalas av.
”Jag vill slå armen om Juholt. Lillebrorströsta och säga att allt snart kommer att bli bättre. Att livet just nu bara är ett test från kusinerna i Stockholm som vill se om du klarar av trycket. De kommer att mula dig med hån, knuffa in dig i färdigetiketterade skåp och göra sig lustiga över hur du talar.”
Detta var för övrigt sista krönikan innan sommaruppehållet. Alla krönikörer är tillbaka igen någon gång i augusti.
Bra krönika om ledare med mänskliga ansikten.
Tack