Igår svämmade min Facebook över av folk som ville dela bilder på döda barn som sköljts upp på stränder.
Det görs av människor som i vanliga fall är restriktiva med att ens publicera ansiktet på sina egna barn. Men andras?
Jag tillhör dem som blev kraftigt omskakad av det. Som har googlat efter hur man kan hjälpa. Skrivit upp mig på en kurs för att bli god man till ensamkommande flyktingbarn. Som känner ett djupt äckel, oro och ångest i magen.
Men jag förstår också att imorgon är en ny dag. Nästa vecka har något annat hänt. Om ett år kanske jag har glömt.
Vad fick bilderna på de döda barnen för betydelse då? Kommer jag ha lättare att se nya bilder, ifall de publiceras? Blir det avtrubbande?
Jag antar att poängen är att skaka om. Få rasister och främlingsfientliga att förstå att gränsdragandet dödar barn. Barn dör. Såhär ser döda barn ut. Förstår du. Barn!
Jag har hittills inte sett en enda rasist omvändas.
Istället läser jag på svenska Reddit om en anonym person som försöker förstå varför han inte känner något för alla rapporter om människor som dör runt om i världen.
(Resten av krönikan nu publicerad i GP)
Spännande fråga. Och jag pratade med några bekanta om detta bara några dagar innan. De tyckte att de var störande att se tiggare i stan. Och diskussionen gick, givetvis, vidare. Till varför de är här, vad vi kan göra, om vi ska ta hand om ”våra egna” innan vi hjälper andra. Där jag sa att det är naturligtvis ok för alla att tycka vad de vill, men att det känns fel att säga nej till de som behöver akut hjälp, att de inte får komma in i Sverige för att vi inte kan hjälpa dem så bra som vi skulle vilja (vilket lite var argumentet från de andra).
Och att det hade varit en bra ögonöppnare att få tydliga uppföljningar på vad som hände med de vi i så fall sa nej till, att sätta upp en bild på den avrättade motståndaren till diktaturen vi skickade tillbaka hen till osv. Men nej! Usch, så kan man ju inte göra!
Så utifrån detta resonemanget så tror jag faktiskt att dessa bilder på barn kan fungera. För det är så många som bara stoppar huvudet i sanden. Det man inte ser finns inte. Inte för man inte vill se, men det är jobbigt. Det är enklare att ens problem handlar om vilken middag vi ska bjuda på istället för att fundera på flyktingproblematiken.
Kanske har ingen rasist omvänts, men många slutade diskutera vad man ska göra åt rasisterna och började diskutera vad som sker med flyktingarna istället.