På vilket sätt utgjorde Sven Otto Littorin ett högriskbeteende?

av Emanuel Karlsten den juli 2, 2011

i Medier och internet

Nu har jag läst allt i Aftonbladet stora avslöjande om den förre arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin. Det handlar om att han har sexchattat väldigt mycket. Ibland med människor som utgett för någon de inte är.  Allt kokar egentligen ner till följande, som chefredaktör Jan Helin skriver:
Aftonbladets research visar att Littorin medgav för statsministerns närmsta man, natten innan han avgick, att han ägnat sig åt sexkontakter på nätet. Ett uppenbart högriskbeteende.

Verkligen? Är det ett högriskbeteende att sexchatta? Ens när det är med människor som vill en illa? Moraliskt förkastligt, sure. Äckligt beteende, visst. Men högriskbeteende?

Det Aftonbladet gör är att, ett år efter att en minister avgår, begå karaktärsmord på en person som inte längre är offentlig. På en person som medvetet – säkert med allt det här i åtanke – dragit sig undan för att slippa bli uthängd under allmänintressets flagg.
En sådan har Aftonbladet ändå hittat genom att mena att sexchattandet handlar om ett högriskbeteende. Men inte för Littorin – det hade inte varit tillräckligt för publicering – utan för svenska staten.

Hela granskningen bygger på att man måste berätta de komprometterande detaljerna om Littorins sexliv, för att förklara hur rikets säkerhet varit i gungning.

Det är svårt, nästan omöjligt, att inte känna att det är ett konstruerat motiv för att kunna göra något av de  uppgifter som landat i knät.

Aftonbladet gjorde flera misstag när de förra sommaren publicerade uppgifterna om Littorin. Jan Helin erkänner flera av dem och aviserar ett spännande reportage imorgon där flera av dem kommer tas upp. Det här avslöjandet kan (och försöker) så klart vara en upprättelse. Men har man hamnat i samma fälla igen?

Klart är att Littorin utsatt sig för en situation som kunde ha lett till utpressning i sitt privatliv. Han har både barn, exfru och flickvän. Men på vilket sätt borde regeringen agerat om de hade fått reda på att Littorin var otrogen på nätet? På vilket sätt borde SÄPO agerat om de hade fått reda på att Littorin sexchattade i sammanhang där man inte vet vem som är bakom avataren?

På vilket sätt kan rikets säkerhet drabbas av saken? Vad skulle kunna ha blivit den värsta konsekvensen?

Att Littorin fick avgå? För visst hade han hellre gjort det än att lämna ut några av rikets dokument?

Att Littorin fått betala svarta pengar till någon sexchattande snubbe? Riskerar det rikets säkerhet?

Eller handlar det om att det är internet och att då finns det så många nya variablar, så många ”tänk om”? För var går annars gränsen? Ska vi förbjuda ministrar att prata med alla som Säpo inte godkänt – även utanför internet? Eller är det bara på internet som vi måste utgå från att det finns en skummis bakom varje profilbild?

Det kan hända att det finns väldigt legitima skäl till publiceringen som jag behöver hjälp att förstå. Men jag får allra mest en känsla av att det handlar om att peka ut någons moraliskt förkastliga liv.

Det är alltid lätt att kasta den första stenen. Särskilt när man kan skylla på att man egentligen siktade på något annat.

Previous post:

Next post: