Vad är artikel 13, det som kallats ett internetfilter? Som en del av min rapportering inför EU:s avslutande omröstning om Upphovsrättsdirektivet går jag igenom de två mest kontroversiella delarna, artikel 11 (läs här) och 13.
Artikel 13 handlar i korthet om att den som äger en bild, text eller video ska få betalt när den sprids. Publiceras verket utan ägarens tillåtelse är det ett brott – och nu ska sajtägaren hållas ansvarig för det.
Problemen är uppenbara: Hur ska en sajt, med miljarder användare som Facebook, eller med mindre resurser, kunna skapa en funktion som håller isär tillåtet från otillåtet innehåll? Det behövs någon typ av filter.
Det här är redan idag ett problem, eftersom det är svårt att skapa smarta filter. Youtube har ett på plats , ”Content ID”, som har kostat ungefär en halv miljard kronor att utveckla. Trots det fungerar det idag såhär:
Redan idag räcker det alltså att ett upphovsrättskyddat verk skymtar för att det ska räknas som ett intrång för Youtubes filter, men skulle det också vara ett juridiskt intrång är det du som användare som är skyldig. Med artikel 13 blir även sajten skyldig – och då måste sajten vara säker på att aldrig begå brott. Men hur ska ett filter kunna hålla isär vad som är kritik eller parodi av ett upphovsrättsskyddat verk?
Under de avslutande förhandlingarna har det försökts göra bättre versioner av upphovsrättsdirektivet. Sajter är nu fria från ansvar för användares brott mot upphovsrätten, ifall de:
1) Försökt att få licens till upphovsrättskyddat material
2) Gjort ”best effort” för att försäkra sig att om upphovsrättskyddat material inte publiceras
3) Har ett anmälningssystem och när något är anmält som upphovsrättsskyddat kommer det inte upp igen.
Missas någon punkt är sajten ansvarig för uppladdningen. Det skulle alltså räcka att en sajt beslutade att de vill vara en sajt för upphovsrättsskyddat material och därmed inte ens försöka få någon licens, för att ha en skyldighet att inget brott begås på deras sajt, det vill säga skaffa ett filter. Samma sak gäller punkt 3: Ska en sajt se till att ett anmält verk inte publiceras igen måste man ha ett filter som känner igen just detta verk.
Fler saker som behöver beaktas:
Upphovsrättshavaren måste själv ha hävdat sin upphovsrätt.
Nästan allt vi publicerar på nätet kan falla under upphovsrätt. Alla statusar, bilder och filmer vi själva producerat är så klart våra egna, men i användarvillkoren hos till exempel Facebook ger vi dem rätten att visa det vi själva producerar och publicerar. Det Artikel 13 gör är att hindra andra från att publicera dina verk i sociala medier – om du vill. Har ingen hävdat upphovsrätt för verket, kan sajten publicera det fritt. Har däremot någon hävdat upphovsrätt måste Facebook antingen 1) inhämta godkännande och betala licens eller 2) se till att verket aldrig publiceras igen. Svårigheten är uppenbar: Hur ska Facebook veta att personen som hävdar upphovsrätt verkligen äger verket? Föreställ följande scenario: Din kompis tar en bild du inte gillar. I teorin skulle det räcka att du hävdar att du fotat bilden, för att sajten skulle tvingas filtrera bort den (eller betala). Eftersom det är brottsligt av Facebook att publicera upphovsrättsskyddade verk är det viktigare att snabbt ta bort, än att ifrågasätta upphovsmannen.
Sajter ska ha gjort ”best effort” mot upphovsrättsbrott
I punkt 4(b) i artikel 13 står det alltså att sajten ska ha gjort ”best efforts” ”in accordance with high industry standards of professional diligence” för att se till att upphovsrättskyddat material inte olovligen tillgängliggörs. I skäl 38b tydliggörs också att ett sajter inte får stoppa annat lagligt material från att synas och användas. Hur det ska gå till i praktiken framgår inte, idag finns inget filter som är så avancerat att det inte skulle råka stoppa även lagligt material.
I praktiken kan artikel 13 alltså fungera såhär: Upphovsrättsorganisationer kommer att tillhandahålla en lista på alla texter, bilder, ljud och filmer som är upphovsrättsskyddade. Sajter behöver då skapa en tjänst som kan korsköra denna lista mot allt användare laddar upp – för att registrera hur det använts och ta bort otillåten publicering.
Det här låter omöjligt dyrt för små och mindre sajter. Men det skulle kunna gå att utläsa ytterligare undantag:
Dels förklaras det i artikel 2:5 att om sajten är ideell (som Wikipedia), en köp och sälj-sajt (som Blocket), eller en molntjänst för internt bruk (som Dropbox), så undantas man från direktivet.
I skäl 37a försöker direktivet också klargöra att inte alla små tjänster behöver drabbas av direktivet, utan endast ”uppkopplade tjänster som spelar en viktig roll på den digitala innehållsmarknaden, genom att det tävlar med andra uppkopplade tjänster, som ljud- eller videostreamade tjänster, för samma målgrupp” (min översättning).
Det direktivet försöker säga är att artikel 13 främst ska sikta in sig på stora sajter som Google och Facebook. Det vill säga de som hotar Spotify, HBO eller andra tjänster som tydligt genererar pengar till upphovsrättshavare. Men den här skrivningen (37a) står inte i artiklarna, utan i skälen.
Daniel Westman är jurist och nätforskare. Han menar att var denna formulering står är viktigt när domstol senare kommer att avgöra hur direktivet ska tolkas.
– Det en domstol är bunden av är det som står i artikeln, det som sägs i skälen är tolkningshjälpmedel. Om det skulle vara juridiskt korrekt borde man gått tillbaka och formulerat om det även i artikeln, säger Westman.
Formuleringen kan vara ett resultat av hårda förhandlingar, där skrivningen fördes in för att blidka kritiska röster, tror Westman. Ett sätt att skjuta upp den exakta tolkningen till en domstol längre fram.
– Man kan se det (skälen, reds anm) som ett juridiskt kompromissverktyg, när man har olika uppfattning kan man lägga in saker i de här skälen och det blir inte bindande lagtext, säger Westman.
Klart är att sajter tvingas till förhandlingsbordet med upphovsrättshavare på grund av direktivet. Vilket så klart är syftet, men det innebär inte per automatik att allt innehåll kommer vara kvar på sajterna. Precis som det redan fungerar på Youtube idag så kommer några upphovsrättshavare inte vilja att deras bilder, video eller musik hörs på Facebook. Och då försvinner det.
Privata företag som polis, åklagare och domare?
Det mest kontroversiella med direktivet är just straff- och skadeståndsansvar. Att staten genom straff vill tvinga företag att agera poliser – och radera innehåll innan det har publicerats. Idén att privata företag kan ha ansvar gällande medborgares gärningar är förvisso inte helt ny. Till exempel kan banker ha visst ansvar för att stoppa kunder att begå brott innan de begås, eller en hyresvärd ha ansvar för brott som koppleri, ifall det pågår i hyreshuset. Men skillnaden nu är att intrången denna gång görs i en central mänsklig rättighet: Yttrandefriheten. För när sajter får straffansvar av staten, signalerar den att det krävs särskild försiktighet och att det är viktigare att ta bort för mycket än för lite.
Juristen och nätforskaren Daniel Westman menar att här går skiljelinjen i debatten: Mellan de som ser artikel 13 som en yttrandefrihetsfråga och de som ser det som en ren marknadsfråga. De senare har inga problem med att marknaden äntligen får hjälp att överleva.
– Ser man internet bara som en arena som har att göra med en marknad och distribution av någons skyddade verk, då är detta ganska oproblematiskt. Men ser man att det träffar bredare än så, då är det problematiskt.
Daniel Westman menar också att det är viktigt att fundera över nästa konsekvens. Om vi öppnar dörren för att hindra upphovsrättsintrång innan publicering, vad kommer efter det? EU-kommissionen har redan pratat om att förhindra terrorpropaganda på samma sätt, men man kan lika gärna föreställa sig andra brott, som att publicera personuppgifter. Ska privata företag vara ansvariga för den gränsdragningen och är det värt att riskera blockera vår kommunikation för att stävja dessa brott?
– En del kanske tycker det skulle vara bra, men det skulle bli en väldigt stor begränsning i yttrandefriheten. Det är därför många ser allvarligt på det, men det kan framstå subtilt för den enskilda användaren, säger Daniel Westman
Kommer memes försvinna?
En av de vanligaste ingångarna i artikel 13 har handlat om memes, en internetkultur där man ofta använder upphovsrättskyddade verk för att skoja med eller kommentera samtiden. Kommer det att förbjudas?
Kommer gifar som den här inte längre kunna postas?
Nja, memes kommer inte att förbjudas helt, men memes som den här ovan ägs av Disney och därför kommer den att fastna i filter och innebära att Disney får avgöra om de vill ha kompensation eller om klippet ska blockeras. Men:
I den senaste versionen av artikel 13 har förhandlarna försökt runda det i punkt 5. Där står det att följande innehåll ska undantas i direktivet: ”a) Citering, kritik, granskning b) Karikatyr, parodi eller pastisch”.
Det finns alltså inget uttryckligt undantag för memes, eftersom memes inte alltid är en karikatyr, parodi eller pastisch. I gif-bilden ovan används bara en Disney-scen för att göra en rolig jämförelse med dagens politik. Eller skulle det kunna vara en pastisch? Allt detta kommer en domstol behöva ta beslut om. En domstol som alltså ska avgöra vad hela Europa ska anse vara parodins och pastischens gränser. Det blir en uppenbar svårighet för sajterna.
– Det svåra är att göra den bedömningen på förhand. Vad är bara ett enkelt snyltande på någon annans verk och vad är någonting som verkligen är skyddat som satir och parodi. Det är jättesvåra bedömningar, säger Daniel Westman.
– Gränsen är svår för juridiska experter och domare, men det är ännu svårare för de ungdomar som vill klippa ihop ett meme, säger Daniel Westman.
Allt det här behöver ledamöterna i parlamentet nu sätta sig in i och överväga. Ser de det som en unik möjlighet att tvinga nätjättar till förhandlingsbordet med en krisande upphovsrättsbransch? Eller ser man det som ett allt för stort ingrepp i yttrandefriheten.
– Ska man vara helt ärlig så är det ingen som vet exakt hur Youtube eller Facebook kommer att agera om man får en sådan här bestämmelse. Kommer man att ta ut svängarna och ta lite risker, för att behålla den här friheten. Eller kommer de att vara försiktiga för att inte exponera sig för några stämningar, säger Daniel Westman.
Den här texten finansieras av en Kickstarter för att bevaka upphovsrättsdirektivet under den sista omröstningen. Text och bild är skriven under cc-by, en licens som gör den fri att använda var du vill, så länge du hänvisar tillbaka hit.
Se hela intervjun med Daniel Westman:
BUS, SKAP och STIM har avböjt att medverka i en intervju för denna text, men STIM skriver själva omfattande om direktivet här.
Läs också:
