Att leva som pojke i godisbutik

Jag sitter och planerar min höst. Så fantastiskt många spännande idéer. Ett av sommarprojekten är att skapa något som förhoppningsvis kommer ge en ny syn på hur journalistiken formar sig i framtiden. För den saken blir det släpp 1 oktober. Sedan är det några föreläsningar, några förslag på längre konsultuppdrag och enstaka förfrågningar om större punktinsatsuppdrag.

Och så idag: En förfrågan om att föreläsa i Indien under en större asiatisk mediekonferens.

Åh, jag svimmar lite. Av lycka, av uppspelthet, av stolthet!

Tänk att lilla jag efterfrågas som talare i Indien! Att prata om medier, innovation och hur man gör journalistik i dag och framåt!
Det kittlar i hela magen.

Jag är så glad och stolt över det som händer nu. Att jag har frihet att både välja att göra bra saker och sätta min egen agenda. Att det jag tror att jag är bra på efterfrågas till den grad att jag behöver sålla. Till och med Indienuppdraget ligger i farozonen, om jag inte lyckas stuva om redan inbokade uppdrag.

Jag hade aldrig vågat gissa att det skulle gå så bra, så snabbt eller vara så roligt att vara egen företagare.

Och allra bäst: Det känns så kravlöst. Som att jag ändå skulle gjort det. Och glatt! Den dagen jag inte längre efterfrågas kommer jag inte gråta – jag skulle mycket väl kunna tänka mig att göra något helt annat. Sociala medier-grejen var ett självklart redskap när jag blev webbredaktör, som sedan ledde vidare, gav det ena som gav det andra. Givetvis engagerar det mig mycket, men det känns knappast livsdefinierande.

Det är nog den skönaste känslan i allt det här. Att det jag upplever det som en slags bonustillvaro. Att jag är en liten pojke i en godisbutik som försöker njuta av allt det goda, allt det glada, så länge och mycket jag kan.

För imorgon kanske världen ser helt annorlunda ut.

(foto: @arkland_swe)