Jag vet att jag borde skriva en massa andra saker först, men jag fick rysningar av det här. Ni måste läsa.
Haore Sulaiman har investerat hela sig själv i en artikel om Sverigedemokraternas valvaka. Han lyfter in sin bakgrund som flykting från Irak och lyckas med ett slag slå hål på hela retoriken kring vikten av assimilation. Som enda journalist med invandrarbakgrund blir han diskriminerad:
”- Jag talar inte med sådana journalister som du.
– Jaha, hur menar du nu? Vad för typ av journalist är jag?
– Du, jag har mina åsikter om journalister. Och sådana som dig gör inte saken bättre, säger han med en ton som inte går att misstolka, vänder på klacken och går iväg.”
Och så sista stycket, där Haore träffar den enda i lokalen som var mörkhyad – servitören:
”Kvällens tv-sändningar lider mot sitt slut och det står klart att SD nått vågmästarställning. Precis det de ville. Jag söker upp den mörkhyade servitören för att höra hans tankar om SD:s framgång. I vänster hand bär han två tallrikar med matrester och i den andra ett par klibbiga glas. Han har inte haft tid att följa med – jag förklarar läget. Då vänder han blicken ut mot några dansande partianhängare. Han frågar varför folket röstat så. Det finns nog flera skäl, säger jag. Man blir ledsen, säger han och frågar om jag tror på Gud.
Han tittar upp mot taket och säger:
– Jag får sätta mitt hopp till Gud. Vad mer finns att säga nu? säger han och skyndar in i köket med låttexten från högtalarna; ”ge oss vårt land tillbaka …””
Ja, ni fattar. Ni måste läsa:
