En osammanhängande text som jag skriver för att slippa

Det är inget ovanligt fenomen, men varje gång jag ska göra något tråkigt eller krävande så gör jag allt jag kan för att slippa. Tankarna vandrar iväg, och plötsligt skriver jag något banalt twitterinlägg. Kanske kommer på vad jag borde göra – egentligen. Eller har jag verkligen inget konto på Voddler? Shit, jag som är socialamedierredaktör. Skamligt, oavsett hur dålig den himla tjänsten är.

Nu till exempel skulle jag skriva en bloggpost om onsdagen. Den när jag var i Trollhättan. Det visste inte ni, kanske. Men jag kastade mig in i taxin på tisdagkvällen för att hinna med ett flyg, bokade hotell och taxi på vägen, tvingades bo i Värnersborg för att rummen var full i Trollhättan. I Vänersborg växte förresten Agnes upp. Det minns ni kanske inte. Eller kommer ens ihåg vem Agnes var. Det tycker jag är hemskt konstigt, hon sjöng ändå på Kronprinsessans bröllop.

Men hursomhelst så åkte jag till Trollhättan. Jag tyckte hela saken var precis lika kvällstidningsromantiskt som jag föreställt mig det. Lite av en axelryckning sådär. Jaha, jag flög över landet för att bevaka en grej? Inget stort med det. Men i hemlighet – inombords – hoppade jag som en liten femåring. Tyckte det var supercoolt, kändes som att jag var på hemligt uppdrag. Gjorde ”off the grid”-checkins på foursquare. Ah, där pratade jag över huvudet på er igen. Oh well.

Det var kul i alla fall. Jag fick också göra den där journalistiken som är så jordnära. Så chosefri. Jag satt med en liten webbkamera i handen i drygt 11 timmar. Och massor av mer.

Allt det här och lite till ska jag nu skriva i min nästan löjligt seriösa blogg Tabloism 2.0. Men nu ringde telefonen. Och nu kom en länk, och sedan var jag tvungen…

hej.