Godmorgon Sverige är klart. Just nu känns det lite ovärt att ha rest hela kvällen igår för tio minuters tv och nu sitta och vänta till 10.50 innan flyget tillbaka till semestervisby kommer. Men det är klart att det var en väldigt nyttig erfarenhet.
Samtalet gick bra, tror jag. Det kommer säkert upp på Svt play senare i dag. Men det är samma snack som varit sedan i söndags. Om hur vi inte blir en bricka i en terrorists spel, men ändå rapporterar relevant utifrån den information terroristen har tillgängliggjort.
UPPDATERAT: Här är klippet:
När man har pratat om det mycket känns det som att man vill hitta nya vinklar, att det blir ett ganska trött upprepande samtal, men det gick säkert bra. Thomas Mattsson, min förre arbetsgivare, var med. Han var väl förberedd med sin bild av hur de har gjort ett bra och gediget arbete. Det utgår jag från att alla har gjort och då blev det mer intressant att höra honom resonera kring hur man hade gjort om häktningsförhandlingarna – där terroristen läser högt ur sitt manifest – hade hållts inför öppna dörrar. Ni får lyssna på det själva sedan.
I övrigt var resan en katastrof. Jag packade så lätt jag kunde för att slippa krångel i flyget och när jag kom fram till lägenheten upptäckte jag att jag glömt nyckeln – i Visby. Paniken. Som tur var så hade jag en skjorta hos en kompis som var hemma. Så jag fick både skjorta, säng och en lånad kofta av honom. Skönt. Bambusade yrvaket om saken i morse, i taxin på väg till SVT.
Men nu: Döda tid. Det går rätt bra på SVT:s terass, med frukostbuffé och utsikt över Gärdet.
(för övrigt har jag aldrig varit så vacker som i dag. TV-smink borde vara en rättighet för varje människa. Eller man. Även om det är märkligt att klia sig i pannan och sedan hitta ett lager smink under naglarna. Är det så här det känns att vara fjortonårig tjej?)
Rent krasst Emanuel, du älskar att stå i rampljuset, precis som alla andra, erkänn.