Flygbolaget Lufthansa har under någon månad haft en kampanj som går ut på att ge en person en nytt liv. Om du är villig att byta ditt namn till Klaus-Heidi har du chansen att vinna ett år i Berlin – allt betalt. Lägenhet, transporter, resor inrikes – ett härligt liv i en av Europas mest pulserande städer. Men du måste alltså byta ditt namn. På riktigt, med intyg från Skatteverket. Till Klaus-Heidi.
Och jag vet inte. Har vi inte passerat någon gräns här?
Det är klart att det på många sätt är tidstypiskt. Vi har fått allt större distans till vår analoga identitet och börjar se den som kuriosa. Vår person är den vi bygger upp i våra digitala kanaler. Fler känner ”Blondinbella” än Isabella Löwengrip. ”Kissie” vet de flesta vem det är, men hur många skulle reagera på hennes riktiga namn, Alexandra Nilsson? Och förra året bytte den digitala strategen Niclas Strandh namn, även på skatteverkets papper, till sitt twitternamn ”Deeped” – det var ändå det namn alla använde.
I den kontexten kan det ju kännas helt naturligt att Lufthansa gör det här greppet. Det fick såklart stor respons. 42 obrydda kids har kontaktat skatteverket och har nu bytt namn. Uppenbarligen väldigt många mer än Lufthansa hade tänkt sig. Därför la de ut stora varningsbanners på sin sajt där de förklarar att de stänger ner tävlingen i förtid, för att hindra fler som ändrar sitt namn för Lufthansas skull. De som ändå har hunnit skicka in sina papper fick fyra veckor på sig att visa upp det för Lufthansa, sedan ska vinnaren koras.
Varför denna svettiga vändning från Lufthansa kommer är jag osäker på. Givetvis hade de hoppats på uppmärksamhet. Bloggposter i stil med denna jag skriver. Snackisar kring fikaborden, delningar på Facebook osv. Men kanske kände de någon typ av ansvar till slut? Att inte leka i onödan, i allt för stor utsträckning, med vårt förvirrade förhållande till vår identitet, vårt behov av jaga drömmar, hitta ny mening.
Att få ett helt nytt, nytt liv i en annan stad mot att bara byta ett namn som ändå inte betyder så mycket kan tyckas vara ett billigt pris att betala.
Men jag kan inte låta bli att undra: passerade vi ändå inte någon typ av gräns här?
Lufthansa kände åtminstone så mycket ansvar för saken att de gav alla namnbytare en resa till New york.
