Frankrike kräver att Google ska betala medier för att medier syns med utdrag i sökresultaten. Google har vägrat och sagt att de i så fall minskar vad som syns från medier. Tills nu.
Under torsdagen släpptes en överenskommelse där medier framstår som vinnare.
Men vad har egentligen hänt?
Det handlar om det som slarvigt benämns som ”länklicens”, en del av EU:s nya upphovsrättsdirektiv som förväntas bli lag i Sverige efter sommaren. Men i Frankrike har delar av den sedan över ett år varit lag och där har det utspelat sig ett drama mellan franska regeringen och Google.
I korthet går lagen ut på att kommersiella sajter ska betala om de vill visa ”rika länkar” från mediehusens artiklar. Det vill säga det som ser ut såhär i sökresultaten:
När lagen trädde i kraft i Frankrike meddelade Google att de ”inte längre kommer att visa en översikt över innehållet från europeiska pressförlag” för franska Google-användare. De menade att det var frivilligt att ansluta sig till Googles söktjänster och började snabbt meddela medier över hela världen att synligheten nu eventuellt skulle behöva minskad för franska besökare. Beslutet låg inom Googles rätt, menade både politiker, experter och svenska branschföreträdare.
Frankrikes regering var rasande efter Googles besked och i april meddelade landets konkurrensmyndighet att de nu tvingar Google till förhandling. Delvis för att det upplevdes som ett missbruk av en monopolposition.
Det är resultatet av den förhandlingen som det i veckan har rapporterats om. I rubriker från Reuters och Engadget framstår det som att Google backar, men det är inte hela sanningen.
Redan i april när jag skrev om att Google tvingas in i förhandlingar, hänvisade jag till uppgifter om att Google överväger använda program som betalning för medier. Det är också vad som nu har hänt:
I oktober förra året berättade Googles vd Sundar Pichai att man nu investerar 1 miljard dollar i nyhetsmedier. Man kommer nu börja betala medier för att synas i den nya funktion som man kallar Showcase. En slags tjänst som möjliggör för medier att paketera om sina nyheter i överblickbar punktform eller tidslinje. En tjänst som därmed också tillgängliggör bra mycket mer av artikeln än vad som syns i en sökmotor. Tjänsten finns redan tillgänglig i Tyskland och Brasilien.
När så Google satt i förhandlingar i Frankrike kunde man hänvisa till den nya tjänsten och säga: Om ni ansluter er till Showcase och låter oss visa mycket mer av ert innehåll, så är vi villiga att betala. De franska motsvarigheten till Tidningsutgivarna gick med på saken och pressmeddelandet skrevs.
Det blev en lösning som alla kunde vara nöjda med. Google behöver alltså inte betala för att visa utdrag ur sökresultatet, men medier får ändå en extra intäktskälla, genom ett nytt program.
Inga detaljer om ersättningsnivåer eller hur det exakt ska ha gått till är offentliggjorda. Men det är inte orimligt att anta att medier som gått med på att få betalt för att synas i Showcase också gett medgivande till att synas i Googles sökresultat – men det har inte gått att bekräfta.
Däremot har Googles Kommuniksationschef i Sverige, Joakim Larsson, bekräftat att Google fortfarande inte betalar medier för att synas i sökresultaten.
”Vi betalar för innehåll utöver länkar och mycket korta utdrag”, skriver Joakim Larsson i ett mejl.
Den här artikeln är kostnadsfri tack vare personer som varje månad bidrar ekonomiskt för att journalistiken ska vara tillgänglig.
Du kan också bidra, från 20 kr i månaden, genom tjänsten Patreon.
Artikeln är skriven under licensen CC-BY, fri att dela och återpublicera om du hänvisar tillbaka hit.
Jag är glad att du skriver om det här. Mig veterligen gör ingen annan, i Sverige, det på ett initierat vis. Detta har såklart sin förklaring i att tredje stadsmakten är part i målet.
Historiskt kopplas kritik mot MSM (i brist på bättre begrepp) till populistiska högerkrafter. Det är de som synts och hörts mest och deras argumentation kring pixling, underrapportering och journalistik i allmänhet slog an en nerv i delar av samhället.
Ovan gör det att så fort man börjar tänka i banor kring mediakoncentrationer och makt så kommer man på sig med att dela argument med politiska krafter man helst inte beblandar sig med. På något sätt leder det till att man censurerar sig själv.
Men. Allas vår relation till etablerade medier är under strukturell omvandling. Internet slog sönder barriärerna för distribution av journalistik och de etablerade medierna måste slåss för sin överlevnad. Det verkar som att de valt framförallt två vägar. 1. Satsa på journalistik och använda sitt varumärke som hävstång för att bygga starka prenumerationsbaser, ex DN i Sverige och NYT Globalt. Den andra vägen verkar vara att likt döende jättar svinga vilt omkring sig, detta verkar mest gälla de som har annonsaffären som huvudsaklig intäktskälla.
Båda två har sina demokratiska nackdelar. Prenumerationsjättarna blir större och mer koncentrerade, exempelvis arbetar 5% av USAs alla journalister på NYT (https://twitter.com/benedictevans/status/1352258886192017413?s=20). Detta leder eventuellt till en brist på pluralitet och konkurrens men har valt vägen: bra journalistik med integritet = intäkter. Den stora faran ligger imho hos de medier (läs Schibsted i Svergie) som slåss med näbbar och klor för ett bevarat status quo. De som ser att annonsintäkten minskar medan Google/FB täljer guld. Likt ludditerna verkar de tro att om vi bara stoppar tillbaka anden i flaskan så blir allt väl.
Här börjar vi komma till pudelns kärna. Som Charlie Munger berömt uttryckte det: ”Show me the incentive and I’ll show you the outcome”. Vi har alltså mäktiga medier under hot som påverkar det politiska samtalet. Agendan sätts av en part i målet.
Givetvis förstår mediehus både i Frankrike och i Sverige att annonspengen är förlorad. Mediakonsumtionen har gått upp, men mediakoncentrationen har minskat, mindre pengar ska fördelas på fler aktörer – affären är hotad. De inser även att Google inte tjänar några pengar på att länka till medierna utan att det är tvärtom. Rich links leder till ökad trafik som leder till högre annonsintäkter.
Alltså har vi mediehus som medvetet bygger opinion på ett falsarium. Som låtsas att vi inte ser det logiska felslutet. Som påverkar politiker att stifta lagar som är rent pro business. Allt i en air av journalistisk integritet – ”vi klarar av att reglera oss själva”.
Jag hoppas detta blir en större diskussion men jag tvivlar. Jag är inget fan av regleringar, mest pga av okända eksternaliteter, men jag är rädd att vi aldrig en kommer prata om det. Kan vi lita på att medier granskar makten när de själva försöker vrida den åt sin fördel. Vem skall vakta väktarna själva?