“Misstänkt knarkfabrik hittad i källaren hos SR-reporter”. Så var Expressens rubrik på en av måndagens mest delade artiklar i Sverige. Senare uppdaterades artikeln med namn och bild på reportern. Då framkommer att reportern egentligen är frilans och sålt minst lika många reportage till Expressen. Men en rubrik om “knarkfabrik hos Expressen-reporter” är inte lika gångbart om man är Expressen.
Och det sätter exakt fingret på att den knipa Sveriges radio nu sitter i – är en situation nästan alla mediebolag skulle ha duckat för.
Den debatt som nu pågår kring att Sveriges radio borde gjort journalistik av ett personalärende förenklas, gång på gång. Som att alla redaktioner instinktivt vet hur de skulle agerat om en reporter kom till dem och i förtroende förklarat att de – efter publicering – utvecklat en privat relation till den person de varit satta att granska. Publicister med hög svansföring menar att valet är enkelt: Vädra, visa upp, häng ut! Inte någon förklarar vilken svår balansgång det är. Trots att det finns så många exempel. Under #metoo skedde strömavhopp av profilerade skribenter på redaktioner efter att oegentligheter rapporterats. Avslöjandena om detta skedde uteslutande av tidningarnas konkurrenter. Och hur många exempel finns det inte med alkoholproblem – ibland även med domar om misshandel och rattfylla – där skribenter i tysthet bara fasats ut? Ingen har vädrat då, ingen har hängt ut. Inte heller i de fall där det framkommer att man varit sammanboende med en brottsling, eller brottsmisstänkt.
För det är inte lätt att vara granskare och samtidigt ha personalansvar. Ska den person man är vän till, eller känner lojalitet från, eller fått förtroende av, bli den man utnyttjar som stoff till nästa artikel? Ja, i den bästa av världar borde det kanske vara så. Och händelsen borde kanske mer leda till rannsakning, än stenkastning.
Men låt oss återgå till Expressens publicering om knarkodlingen (en artikelidé som även Aftonbladet senare hakade på, med liknande rubrik). Det ska först tydliggöras att jag känner reportern efter att vi hade ett sommarvikariat på samma arbetsplats för åtta år sedan. Vi har inte setts sedan dess och personen är knappast någon offentlig person. Hon är en kompetent frilansare som gör jobb åt mindre magasin, men även större medier som Sveriges radio och Expressen. Hennes sambo odlade alltså cannabis i källaren och både hon och polisen konstaterar att hon inte är misstänkt eller bedöms haft kännedom om saken. Är det ok att skriva om det ändå? Ja, visst. Däremot är det extremt tveksamt att namnpublicera – för att en frilansande reporter är sammanboende med en brottsling.
Det är just nu på mode att kritisera Sveriges radio för att mörkning.
Men problemet är inte Sveriges radios, utan branschens.
Och beviset på det är att Expressen aldrig skulle gjort rubrik på att det var deras egen reporter som hade en knarkodling i källaren.
Jag är inte imponerad av detta försök till damage control. Du undviker elegant att peka på det verkligt allvarliga-att SR/SVT med sin vänsterlutning och i sin iver att ”inte spela främlingsfientliga krafter i händerna” under decennier blundat för att det finns problem förknippade med att importera militanta islamister och att propagera för moskébyggen och muslimska friskolor samtidigt som man misstänkliggör vanliga hederliga medborgare som försöker protestera. Det är i den kontexten man måste se ”olycksfallet” att den kvinnliga reportern inledde en relation med den terrorstämplade mannen.SR är så inpyrt av dessa ideologiska idéer att INGEN på redaktionen reagerat på situationen.
Uppenbarligen inte heller du själv,E.K. som kör en halmgubbe och hävdar att det handlar om ett personalärende (vid det här laget en ganska repig skiva….) och respekt om en anställds integritet.
Du har dessutom mage att relativisera härdsmältan på SR och hävda att det är ett problem för hela branschen.
Med förlov sagt tveksam argumentation……
Ja, vill man lyfta det ur ett perspektiv att svensk journalistik är dåliga på att hantera islamister, kan man ju argumentera som du. Det jag vill lyfta är att detta är ett generellt problem och inte specifikt för SR, oaktat islamister. Det ena behöver inte nödvändigtvis utesluta det andra.
Ja, man kan argumentera som Greger E. Men det hade varit roligare att se någon mer intelligent argumentation i frågan – att komma med svepande teorier om vänsterlutning, felaktigheter som att mannen ifråga skulle vara terrorstämplad, eller att ingen på redaktionen skulle ha reagerat känns ganska fattigt.Tur att din text höll högre kvalitet, Emanuel!
Kan vi inte bara vara rimliga och inte förbjuda vuxna som har svåra sjukdomar att använda rimliga droger för att få ett drägligt liv? Ingen har kommit till skada här utom den som kallas ”brottsling” och dess närstående. Kan man ens begå brott mot sig själv?
”War on Drugs” är en utav de skadligaste aktiviteter vi som samhälle har infört mot oss själva. Att skapa en miljö som gynnar gäng snarare än oss som vanliga Svensson i någon skev tror om att vi ”hjälper” någon. Förbjud alkohol och tobak också eller tillåt vuxna att bruka andra säkrare droger, det är det ända rimliga, allt annat är trams.