april 2011

I min lilla mediebubbla, som också är digital, pratar man ofta om att gå ur Journalistförbundet. Det släpar ofta efter, ger ett lite långsamt intryck. Som att det lever i – eller av – en annan värld. Trots det har jag nån slags kärleksband till det. Jag har varit i företag där det har varit tydligt för mig hur viktigt det är med solidaritet. Att kunna prata med enad röst mot en arbetsgivare. Jag har också varit med om hur andra blivit illa behandlade av sina arbetsgivare. Jag gillar tanken på att jag då betalar till en organisation som står upp för den som är ensam.

Det är därför jag är kvar. Det är därför jag, när det stormade för ett tag sedan, ändå letade efter halmstrån av hopp att hålla fast vid. Jag skapade facebookgruppen ”journalistbubblan” för att få ett forum för att diskutera ämnet. Det har varit konstruktivt, mer än jag kunnat ana. En skön plats att kunna titta in på då och då. Flera var fackligt aktiva där och det var en del diskussion om vad som kunde göras för att förnyas, få in nya tankar. Jag peppades att våga tro på förändring. När någon pratade om kongress och engagemanget var litet gav jag mig in i diskussioner. Hur gör man för att fler ska engagera sig för hur vårt fackförbund tacklar framtidsfrågor? Jag föreslog att ett mejlformulär borde upprättas för att korta sträckan för den som ville skicka in motioner. Det skapades och som konsekvens (eller i välvilja) rafsade jag hastigt ner en av de frågor jag tyckte var löjligast och närmast att betrakta som tryckfel: Att artiklar som OCKSÅ publiceras på webben ska tas bort efter sex månader, eller kosta extra.

Häromveckan kom vår facktidning Journalisten hem. Där var min motion lyft som exempel (se bild ovan).

Och i dag fick jag reda på att förbundets styrelse yttrat sig om motionen. Där skriver man:

Man menar alltså att det är rimligt att en artikel ska kosta mer på nätet eftersom läsaren kan välja att läsa artikeln mer än en gång. Mest anmärkningsvärt är dock att man ser sig själv ligga i framkant i frågan och hänvisar till Högsta domstolen kontroversiella beslut om tumnagelsbilder.

Vidare menar man att det borde vara underförstått hur skruvad och sjuk tanken är att något skulle vara tillgängligt för evigt.

Jag har så svårt att förstå det här. Uppenbarligen räknas varje läsning av en text på nätet som att en publicist gör ett val att återpublicera. Om någon hittar en artikel via google – då är det en återpublicering. Om någon hittar artikeln via tidningens arkiv – då är det en återpublicering. Därför ska den tas bort från dessa platser. Ska den finnas kvar är SJF:s rekommendation att det ska kosta 20 procent av det ursprungliga priset – per sexmånadersperiod. En tidning som köpt in en artikel för 1 000 kr och vill behålla den på nätet i 100 år ska alltså betala 40 000 kr. För att den eventuellt kan hittas av någon annan.

Det är denna inställning som Journalistförbundet styrelse kallar ”rimlig, modern och verklighetstillvänd” och därmed avslog min motion.

Nu bryr jag mig inte särskilt mycket om just den här motionen. Den var slarvigt skriven av mig och jag hade glömt den när Journalisten skrev om den och innan SJF lyfte den igen. Men svaret gör mig nedslagen.

Sedan när började journalister tycka att det är ett problem att en text ska kunna läsas av en större skara människor i framtiden?

Hur mycket jag än gillar den solidariska tanken vill jag inte vara en del av ett förbund som gång på gång söker sig till ett blindkonservativt hörn. Där världen går att jämföra med papperspubliceringar. Där upphovsrätt mår bäst av att inte förändras. Jag vägrar tro att det är så. Jag vägrar tro att det är vägen framåt. Och jag vägrar vara en del av ett sådant förbund.

Strax är det kongress. Jag inväntar diskussionen, rapportera därifrån. Som ett absolut sista halmstrå. Inte kring just den här frågan, men kring mitt eget deltagande i ett förbund som inte kommer framåt.

(och här är hela styrelsens yttrande)

{ 18 kommentarer }

Bloggposter av typen ”vilken vecka det har varit” börjar kännas tjatiga. Menmitt liv sammanfattas bäst så just nu. Jag letar efter luckor att andas på och njuta. För det jag gör just nu är så roligt och faktiskt sådant jag drömt om.

Redaktioner har länge kunnat göra olika typer av digitala gräv, men ofta strandar nytänkandet på att det tekniska behöver lika mycket (nåja) resurser som redaktionen. Skolraset har hittills lyckats skapa den blandningen. Vi har fått fria händer att skapa något helt nytt. Så vi har sökt oss ut till den plattform där vi snabbast och enklast kan bygga något som går att bygga vidare på: WordPress. Veckan har stundtals känts som en inledning till en såsig actionfilm. Ni vet, när  hjälten börjar med att resa över hela världen för att samla ihop ett gäng av de smartaste medhjälparna som ska rädda världen från nalkande katastrof. Vi har på liknande sätt lagt stor kraft på att hitta Sveriges bästa utvecklare som på rekordtid kan bygga en smart, säker och dynamisk sajt. Och i fredags tror jag att vi hittade allihop. En baserade i Frankrike, en baserad i Skåne och en bara något kvarter från Aftonbladet. Det blir tre av de mest seniora och smartaste wp-utvecklarna Sverige har. I helgen har ett tema byggts som kommer ligga som grund för den sajt vi vill bygga. Imorgon fortsätter arbetet. Jag kommer säkert skriva mer om det.

Hittills är jag mycket imponerad av Aftonbladets inställning. Varje steg har tagits emot med nyfikenhet och en vilja att göra nytt och på annorlunda vägar. Överhuvudtaget är det ett fantastiskt kompetent team som jobbar med Skolraset.

Mycket av veckan har också gått åt till att fundera kring metod. Hur transparent skulle vi vara? Hur tidigt borde vi gå ut? De ”öppna gräv” som funnits tidigare har gått ut ganska sent med de öppna delarna. Svenska dagbladet påbörjade grävet långt innan de startade sin transparenta och prisbelönta grävblogg.

Vår livegranskning började väldigt tidigt. För tidigt? I torsdags satte vi en rubrik, Skolraset. Tanken snuddade till och med vid att göra en omröstning kring namnet, låta läsarna välja. Så tidigt i granskningen gick vi ut, så lite utöver ämnet visste vi.

Jag tycker att det har varit spännande att följa diskussionerna. Många internetivrare har så länge önskat att medier var mer transparenta, att de bjöd in redan på idéstadiet. Äntligen händer det! Det riktas en del kritik då, ofta väldigt giltig. Skolraset visar hur vinglig journalistiken är när den tar sina första inkännande steg på ny mark. Här blir det synligt hur vi tror oss hitta vinklar och testar idéer. Hur vi testar öppenheten, utan erfarenhet.  Jag tycker det är sympatiskt gjort, men jag inser också att det kan uppfattas som att vi är färdiga i både vinkel och paketering. Inte minst utifrån den lömska och förutfattade bild som finns etablerad av kvällstidningar.

Kanske borde vi ha kommit ut senare, varit mer förberedda i sakfrågan ned några upparbetade case och ett gäng djupintervjuer bakom oss. Kanske borde vi ha väntat tills vi hade en sajt med alla funktioner klara. Men något av det mest spännande med det här projektet var att vända upp och ner på allt. Ge total insyn i varje skede. Visa hur bräckliga och ointressenta vi till en början kan vara och tillsammans bygga en förståelse och sajt som på bästa sätt tar tillvara på kunskaper, engagemang och granskning!

Det kanske i efterhand visar sig vara en felbedömning. Att vi inte är redo för en sådan transparens. Låt gå för det. Jag gillar att vi då får ett case som visar goda – och dåliga exempel.

Jag är säker på att både journalistiken och samhället lär sig och blir bättre av det.

{ 6 kommentarer }