spotify

Jag skriver i Dagens nyheter idag om att Taylor Swift helt dragit sig tillbaka från Spotify. I en slags protest. I ett slags PR-knep. I ett knep att både tjäna pengar och slå branschrekord. Vilket fungerade. Men det är knappast en väg framåt för branschen:
screenshot 2014-11-08 kl. 12.50.05

Det finns väldigt mycket mer att säga om det här.

Som det märkliga i att Taylor Swift väljer att markera mot just Spotify – en kanal som hon faktiskt fortfarande tjänar några miljoner i månaden på att ha sin musik.

För Samtidigt som hon drar tillbaka all sin musik från Spotify så får albumen ligga kvar gratis på Youtube. Och Pandora. Och Google music. Till exempel. Tjänster där hon tjänar marginellt jämfört med vad hon skulle gjort på Spotify.

Faktum är att Spotify drar in mer pengar till sina artister i Europa just nu än vad Itunes gör.

Därför är det märkligt när Swift menar att hon gör det för att hon tror det är rätt för musiken i framtiden.

 Hursomhelst. Det finns mycket mothugg mot den här sortens texter. Som kommer allra mest från branschen. Jag vet verkligen inte allt om det här och jag förstår att många ser dystert på hela utvecklingen.

Men min krönika handlar om just det – att det kan vara viktigt att byta perspektiv här. Så låt oss nämna några sådana viktiga perspektivskiften här:

Betalt per stream. Tycker man att Spotify betalar för lite för en enskild spelad låt (idag ungefär mellan 4-6 öre per spelning) kan man jämföra det med radio. Jag gjorde det för flera år sedan, när debatten var som hetast. Den jämförelsen håller än, som princip.

Utbetalningarna är för små. Ja, det är sant. Förra året betalade Spotify ut en halv miljard dollar. Det är en piss i sjön i det stora hela. Samtidigt har Spotify, för varje år de växt, också dubblerat sina royalty-utbetalningar:

Total-Annual-Royalty-Pay-Out

Låtskrivare tjänar dessutom mer på Spotify än Itunes i Europa just nu, som jag skrev här ovan. Och Pandora, Youtube och andra nätradiolösningar är inte i närheten av att betala vad Spotify gör. Borde Spotify betala ut mer? Ja. Men 70 pocent av vad de får in i dag går tillbaka till artisterna. Det är inte en dålig deal och handlar mer om nästa punkt:

Spotifys förlustaffär. Om nu Spotify är en sådan frälsning för branschen (81 procent av svenskarna streamar, det senaste året ökade försäljningen med 5 procent i Sverige) varför går Spotify (som själva tar 30 procent av alla intäkter) fortfarande back? TT gjorde nyligen ett omfattande reportage om detta och Spotify förklarar själva tydligt i artikeln: För att företag nu jobbar på en global marknad. Självklart kan Spotify nöja sig med den svenska marknaden. Men det vore inte bara kortsiktigt utan också dumt. Givet att man har hittat en god affärsmodell och äger en god produkt är det självklart beslut att skala upp internationellt. Det innebär också att det kostar. Men där det finns en affär finns det också investerare som är villiga att gå med förlust kortsiktigt, för att gå med vinst långsiktigt.
Så vad innebär det? Att Spotify som företag har innoverat och kastat ut en frälsarkrans till en bransch som höll på att kriminalisera hela internet genom lagar som Acta, Sopa och Ipred.  Frälsarkransen togs knappast emot med öppna armar, tvärtom kostade det på för Spotify och deras affärsmodell och flera av de största skivbolagen blev delägare med tuffa krav som följd. Men innovationen har visat sig fungera på lokala marknader, har vänt pirater till betalande användare. Vilket i sin tur har fått jättarna Google och Apple att vakna och försöka göra egna kopior.
Det kommande året och de kommande åren kommer det alltså avgöras om Spotifys försprång (tjänsten har funnits sedan 2006) räckte, eller om nätjättarnas enorma kapital kommer krossa (eller köpa upp) all konkurrens.

De små aktörerna förlorare. Det här är säkert sant för vissa. Spotify har olika avtal för olika skivbolag. Men det finns väldigt dålig, generell inblick i allt det här. Bono pratade om det här i veckan. ”“The real enemy is not between digital downloads or streaming. The real fight is between opacity and transparency”. Han menar att skivbolagens avtal med tjänster som Spotify är belagda med sekretess – till och med gentemot artister och låtskrivare. Vad de olika bolagen tjänar och får ut från Spotify vet vi inte. Och sannolikt vet vi det inte för att skivbolagen tar enorma summor i egen ficka. Varför? För att skivbolagen kan. För att de äger rättigheterna. För att de tidigare har varit skillnaden mellan framgång och flopp i en värld där skivbolagen ägt distributionsmonopol. När de nu förlorar den makten använder de alla metoder och medel de har för att hänga kvar vid sin position. Det är inte konstigt, men det gör hela saken något skev.
Taylor Swift beskrev själv i en debattartikel hur framgång idag beror på hur väl du hanterar din relation till fansen. Hur du skapar mervärde, överraskningar i dina digitala relationer för att öka din räckvidd och därmed din genomslagskraft. Swift förklarar själv att den artist som får skivkontrakt idag får det på grund av sin fanbase, inte tvärtom. Trots det går väldigt mycket pengar till skivbolagen.
Det här är en relation som ännu inte påverkats eller luckrats upp tillräckligt av internet, men som vi antagligen kommer se mer av. Artister som skapar sina egna bolag, äger mer av distributionen själv.
Vi har och kommer antagligen få se det ännu mer på lägre nivåer.
Jag skrev redan för några år sedan om Nomy, den svenske artisten som sa upp sig från sitt vanliga jobb, enbart för att leva på intäkterna från bla Spotify.  Det är ett perspektiv som inte får lika stor plats i debatten.
Uppdaterat: Läs också en indie-artists perspektiv på utbetalningarna

 

Allt är inte klart än, lösningarna inte färdiga. Men här finns i alla fall väldigt mycket mer hopp och tydliga lösningar än i andra branscher vars affärsmodeller upplösts av internet.

{ 1 kommentar }

Idag höll Spotify pressevent. Mina förväntningar var låga, de senaste gångerna Spotify har hållit liknande tillställningar har nyheterna varit knappa och lanseringen långsam.
Men idag ändrades allt.

Spotify blir gratis för alla med surfplattor. Spotify blir gratis för alla i mobilen.

Det är stort, det är banbrytande och det måste kännas som en fantastisk revansch för Daniel Ek och Spotify.

Men vi tar det från början. Spotify har alltid varit gratis för den vid datorn. Åtminstone om man kan stå ut med vissa begränsningar som att musiken avbryts av reklam då och då. Det är den tjänsten som alltså nu flyttas över även till surfplattor. På mobilen kommer en särskild gratisvariant rullas ut: En ”shuffle”-version som kraftigt begränsar Spotifys funktioner. Här kan du lyssna på en slags artistradio, där du väljer en artist och sedan slumpas låtar från artisten fram. Eller så väljer du en av dina listor som du skapat på dator eller surfplatta och så slumpas låtar fram där. Givetvis blandas det upp med reklam.

Allt släpps med start idag. Vilket är ett stort steg framåt för ett Spotify som ibland dröjt ett halvår med sina lanseringar.

Så varför gör Spotify det här? Varför öppnar de upp för fler gratisätare? För att de vet att du kommer att fortsätta att betala. För att de vet att ju fler de får krokade på deras tjänst, desto större chans har de att öka sin användarbas och därmed sin kundbas.
Spotify har en väldigt hög procent av sina användare som går från gratis till betalanvändare. Att nu möjliggöra att fler blir användare, genom att öppna upp för våra nya beteenden är därför både smart och naturligt.
Men jag gissar att det har tagit tid.

För ett och halvt år sedan begränsade Spotify sin gratisvariant kraftigt. Trots annonsfinansiering får man streama max tio timmar i månaden efter att man har använt tjänsten i sex månader. För en tjänst där användare streamar 300 miljarder timmar varje år är det lite. Beslutet togs inte på grund av Spotify, utan var en kompromiss med skivbolagen som ville begränsa gratisnyttjandet. Det var ett steg bakåt för Spotify och till och med ett svek mot idén om ”music for all”, som varit företagets vision och grundidé. Efteråt kunde flera med insyn i Spotify bekräfta bilden. Spotify har gott om annonsörer som vill betala för att höras i samband med gratisverisionen, men det var inte så skivbolagen vill jobba. Och det gjorde att Spotify tvingades begränsa sig.

Jag skrev då i en DN-krönika om hur besvärande det måste vara för Spotify. Att lämna en grundidé.

Och det är därför dagens nyhet är en revansch. Ett steg tillbaka till vad man försökte börja göra.

Jag gissar att det handlar om att Spotify har fler siffror att visa upp för skivbolagen. Inte bara när det gäller pengar – bara i år räknar Spotify med att betala ut över tre miljarder till artister och låtskrivare – utan också siffror om användarnas beteende. Den tidigare devisen att ”användare måste vara villiga att betala – inte tvingas” verkar nu ha fått belägg. Under presskonferensen slog grundaren Daniel Ek fast att ”ju mer du streamar, desto mer sannolikt är det att du betalar”.
Och det är med bakgrund av det man ska förstå beslutet.

2013 har varit året då främst mobil, men också surfplatteanvändandet exploderat. Det är dit användandet går, det är där de unga driver på utvecklingen. Vi litar mer på mobilen, vi använder nätet oftare med mobilen, vi till och med köper grejer oftare med mobilen. Att då inte finnas på mobilen som ett första test, gratis, vore huvudlöst. Användandet kommer givetvis att skapa ett beroende, det kommer innebära en explosiv spridning av världens just nu bästa musikstreamingtjänst och det kommer göra Spotify väldigt konkurrenskraftiga.

Och vi kommer att fortsätta betala. För att ha kvar möjligheten att ladda ner våra spellistor, spela dem när vi vill, hur vi vill, utan reklam och med hög kvalitet. Det är en paketering och ett beteende som vi är villiga att betala för. Och skulle det vara så att någon nu vill dra sig ur, kommer det finnas miljontals andra (på de 20 nya marknader som de nu adderar) som nu kommer introduceras för ”all världens musik” och ta sina första stapplande steg in i Spotify.

Det är smart av Spotify, det är bra av Spotify och det är bra för hela musikindustrin.

{ 2 kommentarer }

Veckans DN-krönika handlar om hur nya artister hittar sin publik – och en affär – på nätet. Samma vecka stötte jag på två fenomen som jag aldrig hört talas om förut. Dels artisten ”Nomy” Patrick Marquardt och dels tonåringarna Mange makers.

Patrick sa i fredags upp sig från jobbet för att leva på royalties från Spotify och Mange makers gjorde en skämtlåt som är en av Sveriges mest spelade låtar just nu.

Lyssna på Patrick Marquardt här eller se Mange makers horribla låt här:

Jag fascineras så enormt av det här, allra mest för att det är ett så tydligt exempel på hur publiken brutit ett monopol där det inte längre är skivbolag som bombar oss med nya arister, ny musik tills vi gillar det och till och med tror att det _är_ den enda nya och goda musik som finns.

Mycket mer om detta finns att säga. Och jag har ett digert researchmaterial som inte fick plats. Som hur artister som inte når lika stora volymer går runt på sin musik, blir entreprenörer, skapar mervärde på annat sätt. Jag vill skriva om det senare, kanske på Ajour, men tills vidare nöjer vi oss med den här texten:

http://www.dn.se/nyheter/emanuel-karlsten-vi-befinner-oss-i-ett-musikens-klondike

{ 0 kommentarer }

Igår skickade TT ut ett telegram om att Spotify fått två miljoner nya användare på två veckor.

Men det är något som är märkligt här. Visst, Spotifys entré på Facebook är historisk och ger ett genomslag som antagligen få andra medier kan matcha. Och jag tvivlar egentligen inte så mycket på siffrorna, som jag gör på källan.

Siffrorna, som nyheten bygger på, kommer från Appdata. Nån slags sajt som mäter aktiviteten på olika appar. Därmed också Facebooks nya (och gamla) appar. Däri finns Spotify. Och går man in och kollar på Spotifys Facebook-app ser man den här siffran på fem miljoner som rapporteras. Kollar man på Appdata ser man att de använder samma siffra.

Men säger det något alls om antalet generella användare? Säger inte det bara något om hur många som har använt Facebooks spotify-app?

Nu hade det här kanske varit siffror att jämföra med om app-användandet hade överstigit de generella användarsiffror som Spotify rapporterat. Men bara förra året skrev Spotify att de hade 10 miljoner användare och häromveckan vill jag minnas rapporter om två miljoner betalande användare.

Jag får helt enkelt inte TT:s och DI:s siffror att gå ihop. Och i dag, när nästan alla medier rapporterar om saken, känns det väl som en viktig sak att förstå.

Har verkligen Spotify fått två miljoner nya användare – och är det i så fall något vi kan uttolka från Facebooks app-statistik?

Uppdaterat: Nu har TT skickat ut en rättelse. Men inte på antalet användare, utan att DI räknat fel på hur mycket pengar Spotify tjänat. Väntar fortfarande på klarhet ang det övriga.

Uppdaterat2: Nu ringde TT. De menar att de måste lita på DI:s uppgifter, men håller med om att det låter konstigt. De överväger nu att dra tillbaka hela nyheten (som valsat runt i media hela morgonen). DI har ännu inte svarat på om de räknat fel på uppgifterna. Nyhetschefen hänvisar till reportern (på den för övrigt bylinelösa artikeln).

Uppdareat3: Och nu har även den bylinelösa artikelförfattaren, Stefan Lundell svarat. I kommentarsfältet skriver han att han försökte poängtera att de nya användarna kom ”via” Facebook – som i ”på” Facebook. Vilket är rätt i tanken, men blev fel i ord. Därmed kan vi konstatera att det blev fel i artikeln och att hela Sverige nu rapporterat om en miljonökning i antal användare på felaktiga grunder. Vilket jag knappast tror Spotify har något emot.

Uppdaterat4: TT drar tillbaka sitt telegram.

Uppdaterat5: @zackrisson skriver väldigt bra om hur slappa medier är när en rättelse kommer ut. Så väldigt konstigt. För DI var det här en förstasidesnyhet, men någon rättelse om statistiken kom inte.

{ 9 kommentarer }

Spotify hjälper oss dölja våra skämslåtar!

av Emanuel Karlsten den september 29, 2011

i Medier och internet

För några år sedan gick det ett meme i svenska bloggosfären. Dela med dig av dina värsta skämslåtar. De du aldrig skulle visa för någon att du spelade. Det var bland de mest besvärliga saker jag gjorde. Som jag skäms över viss musik jag lyssnar på. Sådant som jag, om någon skulle hitta den, skulle skratta nervöst och säga ”den där, den måste min tolvåriga syster lagt till!”.

Jag rankar fortfarande min bloggpost med mina fem skämmigaste låtar som det mest nakna och mest hemska jag skrivit.

När Spotify lanserade sitt sociala lyssnande tillsammans med nya Facebook, där man delar varje låt man lyssnar på, återaktualiserades det här. Står vi verkligen för all musik vi lyssna på? Vill vi verkligen dela allt? Facebook har en idé om att hyvla ner tröskeln här. Om alla delar allt blir saker mindre pinsamma. När alla är nakna är ingen naken, liksom.

Men tills vi är där påverkar det vårt lyssnande. Jag sa det på Nyhetsmorgon i morse när jag berättade att jag slutat lyssna på Celine Dion för att jag knappast stod för att jag lyssnade på sånt skit. Ett guilty pleasure jag knappast vill identifieras med eller av.

Spotify har lyssnat på alla de här tendenserna de senaste dagarna. Följt de noga. Det märks inte minst när själva grundaren, @eldsjal, engagerade sig i en tråd där @bisonblog förklarade att han nu valde att blocka hela Spotify från sitt flöde.

Men mest tydligt blir det såklart av den funktion de presenterade i dag:

Vi har att göra med ett skämsfilter! Och jag älskar det. Uppdatera Spotify och få ett nytt val i ”file”-menyn, ”private listening”:

Plötsligt kan du spela all skämmig musik du har utan att någon någonsin ser!

Och ja, det är ängsligt. Ja, det är fånigt att inte stå för min musik. Men det är lätt för dig som inte bor på hipster-söder och får möta föraktfulla blickar på vägen hem för att du stått i rikstv och sagt att du gillar Celine Dion.

Nu är det bara du och jag, Celine! Resten av dan!

{ 6 kommentarer }

Maggio och Linnros – Slaget om uppbrottslåtarna

av Emanuel Karlsten den maj 3, 2011

i Personligt

Jag älskar musik, men jag är fullkomligt textdöv. Man kan kalla det ett handikapp. Jag hör melodislingor, harmonier, förstår dem till och med ganska bra. Men texter hör jag inte. Inte ens när jag försöker. Enda gångerna jag reagerar är när det inte rimmar, när rytmen så att säga bryts.

Så när någon berättade att Oskar Linnros och Veronica Maggios uppbrott offentliggjordes med ”Från och med du”var det en total överraskning – trots att det var en av mina favoritlåtar från förra sommaren. Jag hade inte ens tänkt på att låten handlade om en relation.

Ännu värre – eller bättre? – blev det när jag häromdagen förstod att Maggio nu svarat Linnros med en egen breakup-låt. Jag som helt nyförälskat suttit med Maggios album på repeat hade inte hört ett enda ord av låttexterna. Istället har jag suttit som i trans och njutit av toner, känslor och melodier. På samma sätt som jag gjort med Linnros album.

Men så lyssnar jag närmare på titelspåren på Linnros och och Maggios album. Börjar långsamt koppla ihop. Linnros berättar i ”Från och med du” om hur han står utanför Maggios port och sörjer, tillsynes utkastad, att Maggio gjort slut. Maggio berättar i sitt titelspår hur ”du kan gråta mitt på gatan, men jag glömmer aldrig bort vad du gjort”.

Och jag tycker det är så fantastiskt intrikat. Jag spelar upp dem om och om igen. Sätter ihop en egen spellista, kallar den ”Slaget om upprottslåtarna” och analyserar varje textrad. Fantiserar upp scenarior om vad som egentligen hände. Hur Linnros låt är förlåtande, ursäktande, sökande. En krossad dröm om den framtida relationen. Och hur Maggios låt är full av ilska och avståndstagande. Hur hon liksom äcklas av den eventuella attraktionen och bränslesätter istället sitt avståndstagande med att påminna om vad som hänt – det vidriga han gjort. En otrohetsaffär? Ett svek för mycket? En hemlighet som kom fram?

Sådär håller jag på. Jag kan inte hjälpa det och jag älskar det. Och ursäktar mig med att de var de själva som lät deras uppbrott bli en angelägenhet för hela Sverige.

{ 6 kommentarer }