Det här blir min sista vecka som fast nyhetskrönikör på Dagens nyheter. Jag publicerar min sista, fasta krönika nu på lördag. Det innebär att mitt kontrakt helt odramatiskt har sagts upp och att jag går vidare.
Jag återkommer till vad, men låt mig först bara förklara hur mycket det här DN-kontraktet har betytt.
2011 jobbade jag på Expressen som sociala medier-redaktör och när DN ringde och började prata om kolumnister var jag helt säker på att de önskade någon utbildning för dem eller liknande. Det ville de inte. De ville att jag skulle bli en av deras profilerade nyhetskrönikörer i en ny stor satsning i vad man då kallade ”a-sidorna”. Jag höll på att svimma, jag tyckte det var så oerhört stort.
Det blev en ny start för mig. Med DN-uppdraget i portföljen vågade jag säga upp mig från Expressen och lita på att jag kunde stå på egna ben, bli egen företagare och frilans.
Då, 2011, var det en stor – kanske min skrivmässigt största! – dröm som gick i uppfyllelse som jag också trodde närsomhelst skulle kunna ryckas ifrån mig. Jag var så glad att DN skrev ett tillsvidarekontrakt med tre månaders uppsägning för då tänkte jag att jag – hur dåligt jag än skrev – skulle åtminstone få publiceras i tre månader.
Det hann bli nästan fyra år. Och när min närmaste chef Caspar Opitz ringde kändes det därför ganska odramatiskt.
DN drar ner på alla sina externa nyhetskrönikörer. I kontexten att mer än var femte journalist fått gå från DN och man genomgår extrema sparkrav har jag all förståelse för att man också väljer att spara på externa skribenter.
Jag är väldigt stolt över tiden som varit. Stolt över nästan fyra år som fast DN-krönikör. Över att min krönika-dag flyttades från tisdag till den stora tidningsdagen lördag. Att jag fick vara kvar när drygt hälften av alla nyhetskrönikörer gallrades för något år sedan.
Men mest har jag sett det som ett ansvarsfullt uppdrag. Jag har stor räckvidd på flera plattformar, men DN når in till i så många av landets mest etablerade makthavare. Tidningen ligger på både kungen, statsministern och Ingvar Kamprads frukostbord. Jag har sett det som min uppgift att då försöka nyansera och lyfta de frågor som får nästan ingen bevakning i riksmedier: Nätpolitik.
Vi använder nätet jämt och i allt, men det är ett så oreflekterat område, både i vardag, men framförallt i det stora politiska perspektivet. Några av våra största och viktigaste framtidsfrågor handlar om hur politiker och makthavare hanterar nätet.
Det är också ett ämne som är svårt att skapa engagemang kring och har blivit allt svårare. Jag vet det och har inte alltid lyckats att förändra det, men hjälp så jag verkligen, verkligen har försökt. Hur jag kunnat lägga hela min själ i de här krönikorna och svettats in på småtimmarna för att slipa på formuleringar och inledningar för att suga in läsaren i texten.
Jag är stolt över vad de åstadkommit. Ett av mina stoltaste ögonblick är när någon skickade en bild på hur min krönika klistrats upp på lyktstolpar och på plakat under demonstrationer.
Eller den enorma skörd av mejl som kom efter att jag lyfte upp hur vi knäböjde för USA efter att det avslöjats att de signalspanar på oss.
Jag är väldigt, väldigt stolt över den här tiden.
Som hur FRA själva, lite nervöst, ringde upp efter min krönika där jag efterlyste att någon därifrån skulle bli vår nästa Snowden.
Eller när jag fått skriva om hur företag och makthavare drar tveksamma slutsatser om framtiden. Som DAB-radio. Och krönikan om Wywallet som ledde till att presschefen hörde av sig och berättade att de nu ändrar produkten.
Jag har också särskilt starka minnen från krönikan om Breiviks plan att göra sociala medier till ett presskit efter terrordåden.
Ibland har jag bara gjort några försök att nyansera vår digitala vardag. Lyfta, nyansera eller etablera fenomen som ”blindskita”, emojis, eller hur telefonens ringande tagit över vårt liv. Ta bara den senaste krönikan, om hur vi samtidigt stigmatiserar mobilen. Som ledde till så många fantastiska uppföljande kommentarer och där så många jag träffat berättat hur den lett till långa och djupa samtal hemma vid köksbordet om varför man reagerar så negativt när någon sitter med telefonen. Det är exakt det jag hoppas ska hända!
Ah, det finns så mycket att titta tillbaka på! Så många debatter som uppstått, så mycket jag är stolt över!
Kort sagt, tack DN för den här tiden! På lördag skriver jag sista krönikan, och sedan kommer några års-sammanfattande nätkrönikor vad det lider. Och så ses vi ju nästa måndag för att fira era 150 år på Stadshuset i Stockholm.
Jag vill också tacka min vän Kristofer Palmvik som varit ett helt ovärderligt bollplank under alla dessa år. Jag har bollat nästan varje krönika med honom och han har alltid vågat säga ifrån när något har varit för dåligt och kunnat ge den bästa konstruktiva feedbacken. Tack @kpalmvik!
För egen del vet jag inte vad som händer nu, var mitt skrivande tar plats. Jag för samtal med några aktörer, men inget är klart än. Och mest är jag ju just nu fortfarande pappaledig, även om jag också gjort utrymme för några nya uppdrag till våren.
Jag återkommer om det!
Tänkte bara passa på att tacka för alla krönikor och särskilt för att du tagit på dig att lyfta frågor om nätpolitik och integritetsfrågor! Känns ofta ganska hopplöst annars när nästan alla i maktposition stilla accepterar utvecklingen när ett slutet övervakningssamhälle där visseblåsare jagas osv byggs upp. Då har du varit ett ljus i mörkret som lyft dessa enormt viktiga frågor och i alla fall fått mig mer engagerad!