Fastnade lite down the memory lane, efter senaste bloggposten om artikeln i Gotlands allehanda. Ännu mer när reportern Inger Hammar ringde upp i fredags.
Det finns två tidningar i Visby. Gotlands tidningar och Gotlands allehanda. Vi har alltid haft Gotlands allehanda hemma. Vet inte varför. Jag tror det handlade om att mamma och pappa hade bäst kontakter med de som jobbade på GA. De ville alltid skriva grejer om frälsis och sånt. Hade en bättre ton överhuvudtaget, tror jag. Själv rättade jag in mig i ledet, propagerade för att GA var bäst, även om jag i smyg tyckte att GT hade vassare sportsidor.
När jag gick mellanstadiet skulle vi ha prao på valfri arbetsplats. Jag och min kompis Elias kom till Gotlands allehanda. Oklart varför. Kanske lät det spännande, kanske lottades platserna. Väl på tidningen fick jag följa med reportern Inger Hammar och fotografen Henrik Radhe. Inger Hammar lät oss skriva en egen artikel om en konstutställning vi gick på. Tror det var en svart, lite taggig, varg på konstverket jag skrev om. Konstigt att jag fick skriva, tänker jag nu i efterhand. Konstnären måste känt sig lite förnärmad som blev recenserad av en femteklassare. Men jag tror det märktes ut väldigt tydligt i tidningen, och fick stå bredvid Ingers riktiga artikel. Ändå en fin sak. Min första artikel. Tror den fortfarande finns sparad hemma hos mina föräldrar.
Andra gången jag skulle ha prao var i högstadiet och jag hade precis upptäckt hur roligt det var att skriva. Jag tror det var i åttan. Det är ett lite märkligt minne. Jag gillade inte min klasslärare eller skolan, men plötsligt var det som att jag tagit ett gift. En förbjuden kärlek till att skriva började spridas i kroppen. Jag gjorde det svårt för min lärare att gilla mig, men med outgrundligt överseende berömde hon mig ändå för min text – jag gissar att det var en bokrecension på svenskan. En hemlig njutning skapades i skolarbetet. En berättarlust, en skrivlust, eller bara lust, kanske. Jag längtade hursomhelst efter uppsatsskrivningar.
Det växte under SO-lektionerna. Jag hade en fantastisk lärare, Martin Bogaeus. Han var hård. Hårdare än någon lärare jag någonsin haft. Men framförallt genuin. Han hade en okomplicerad kärlek till det han undervisade och accepterade inte något annat än ett absolut engagemang från sina elever. Han vann min respekt. Ingen hade någonsin investerat så mycket, haft så högt ställda förväntningar på vår klass. Det ingöt respekt. På fritiden var han reporter. Så när jag skulle göra min prao ville jag göra den hos honom.
Så stort jag tyckte det där var. Journalistyrket. Att inte behöva gå upp förrän klockan 12 på dagen.
Första dagen fick jag arbeta med Lasseman. En legend på sportredaktionen och på Gotland. Han hade själv varit stor spelare som ung och hans son, Fredrik Larsson, var framgångsrik spelare i VIF Gute. Jag kände till honom mest för att han alltid skrev (för) långa texter i tidningen. Under min prao fick jag sitta bredvid och när vi kom till redaktionen sa han bara ”vänta 20 minuter” och så kom han sedan tillbaka med en 4000tkn-text han snott ihop. Det var inte så kul.
Då var det bättre med Martin Bogaeus.
Han var också sportreporter (det drömde jag om, som ung). Jag tror vi gick på en basketmatch, Visby ladies. Väl på redaktionen skulle jag också skriva något. Minns inte om vad, kanske en notis. Men jag minns när Martin skulle gå igenom min text. Han var uppmuntrande men påpekade gång på gång mina särskrivningar. Plötsligt fick han nog, ställde sig upp och utbrast över hela redaktionen ”Vad är det med den här generationen? Om de har så svårt med särskrivning, varför skriver de då inte ihop alla ord istället?”. Det var inget hånfullt över det, snarare uppriktigt och välvilligt. Han tittade på mig igen, skrattade lite och ryckte på axlarna.
Sedan dess särskrev jag aldrig, utan började istället försöka sätta ihop ord och skapa nyord.
Jag hade bara Martin som lärare två år. Men aldrig lyssnade jag så noga på kritik som när den kom från honom.
Märkligt det där om vilka personer som påverkar en. Hur en artikel om en taggig varg kunde vara början på ett livsval. Och hur cirkeln på något sätt sluts när Inger Hammar ringer och intervjuar mig om saken. Från andra sidan. Men samma sida.
Har också honom som lärare! Har bara haft honom i 2 lektioner nu hahah men han är en jättebra lärare och han har min fullaste uppmärksamhet på lektionerna. Nu längtar jag till SO-lektionerna vilket jag verkligen inte gjorde förut!
Fint! Hälsa!