Kan jag få skriva av mig en stund? Inget med innehåll, analys eller skärpa. Bara skriva lite. Det kan vara skönt. Mest för mig.
Jag sitter på tåget till Stockholm från Stockaryd. Jag har varit där över dagen bara. Ett ställe utan några Foursquare-spots eller Hummus-restauranger. Vilsamt. Tänker på det varje gång jag kommer utanför Stockholm. Att det är ett annat liv. Som jag kan sakna. Jag är uppväxt i Visby som, om vi bortser från Almedalenhysterin, är just bara en småstad. Istället bor jag på Södermalm och trängs med ängsliga människor som oroligt sneglar på varandra för att inte missa trender. Jag är en av dem.
Hursomhelst. Stockaryd. Annika Hagström var där. Jag googlade henne nyss och skäms lite över att jag inte visste vem det var. Min branschkännedom är väldigt begränsad när det gäller namn. Och bilder! Skit, tog inte en enda bild. Men däremot tog Smålandstidningen en. På mig och Annika och mig. Den kommer nog bara på papper.
Jag pratade om sociala medier. Det finns en eldsjäl där som har samlat kyrkorna till en konferens för att bättre förstå hur de ska vara relevanta på nätet. Det är bra. Jag gillar sådana initiativ. Jag stöttar gärna sådana. Jag önskar att jag fick fler sådana inbjudningar. Jag tror att jag har något att bidra med.
Jag lägger inte upp min presentation här, den blir så ur kontext, men hänvisar gärna till en text jag skrev om det för något år sedan på Amen.se.
Körde föreläsning även igår, för en mindre grupp egenföretagare. Även då mest för den goda sakens skull. Ett nätverk av företagare som skänker en bunt pengar varje år till projekt i Afrika och i gengäld fixar sällskapet olika typer av utbildningar och föreläsningar. Det känns bra att göra sådana här saker. Att inte ha pengar som incitament för att arbeta.
Jag ogillar pengar. Nej, inte pengar, men att hålla på och deala om pengar. Det är den absolut värsta saken med hela egna företagandet. Att behöva prissätta sig själv. Att se sitt värde. Förstå sitt värde. Kanske ibland förhandla. Usch. Men det är också en så väldigt viktig del av företagandet. På så många sätt. Allra mest förväntningarna. Pengar är egentligen det enda sättet ett företag kan visa sina prioriteringar på. Och prioriteringen, inställningen, är kanske det allra viktigaste för ett bra resultat.
Jag är trött. Så väldigt trött. Det har varit en hektisk vecka. Nyhetsmorgon på en omänsklig tid i torsdags. De två föreläsningarna, krönikan i veckan och första uppstartsvecka för Livegranskningen på Aftonbladet. Jag inser att jag knappt har berättat om det? Jag ber om ursäkt för det. Det måste jag snart göra. Det är ett helt fantastiskt projekt, igen.
Så bra saker händer, såklart. Väldigt många bra saker. Men de händer samtidigt. Så att man inte hinner njuta av dem. Suga på dem. Glädjas så mycket som man borde. Jag lider lite av det. Men tänker att jag ska ta igen det snart.
Nu är tåget framme. Jag ska gå av. Sova, tror jag. Sova jättelänge. Imorgon kan vad som helst hända.
Uppdaterat: Och där kom bilden i lokaltidningen från Stockaryd!
Sov så gott!