6 månaders coronabevakning – en utvärdering av journalistik finansierad med Patreon

Den 25 mars skrev jag en Tweet som blev avgörande för mitt 2020. Istället för att ha panik över att mina intäkter försvann under pandemin, skulle jag nu bli min egen tidning, mitt eget mediehus. Bredda min journalistik och be läsaren stötta.

Alla mina uppdrag är i princip avbokade i Corona-tider.
Jag har därför beslutat att fokusera helt på att publicera i egna kanaler, både här på Twitter och i artiklar på min sajt.

Vill du stötta? Gör det månadsvis på https://t.co/melUw1JaBl

— Emanuel Karlsten (@emanuelkarlsten) March 25, 2020

Det kom inte ur det blå. Under veckorna som gått hade jag smygstartat, kanske allra mest instinktivt: Det är en slags journalistisk reflex som slår till vid stora händelser som gör att man vill dyka ned, förstå, rapportera, förklara. Det hade jag gjort. Mest läst hade min text om ”Sant och falskt om vad Folkhälsomyndigheten och Anders Tegnell sagt” blivit. En text som försökte gå till botten med de olika citat som flög omkring under mars månad. Men det hade också hunnit bli många fler artiklar:
– Att det främlingsfientliga partiet Alternativ för Sverige, hade en vice partiledare som sålde bristvaran munskydd för tiodubbla priset online (han avgick efter avslöjandet).
– Avslöjandet att Arbetsmiljöverket stoppade svenskar som ville hjälpa att skapa sjukvårdsmateriel.
– Och vem var egentligen bakom sajterna med ”logaritmiska grafer” som fick hundratusentals läsare?

Publiceringar hade gått av bara farten, men jag började inse att jag hade något här, att jag kunde bidra. Så jag styrde om den Patreon jag sedan tidigare hade, till att fokusera på coronapandemin. De som stöttade sedan tidigare var både positiva och uppmuntrande till omsvängningen och nu hade jag en plan: Jag skriver, utan betalvägg, men hoppas kompensera intäkter genom att en liten procent av de som läser vill stötta med en tjuga i månaden. Det var en satsning på att det jag skulle producera skulle vara tillräckligt relevant.

Det bästa med modellen var att jag inte var beroende av den här sajten. Jag behövde inte visa annonser, eller använda betalvägg. Jag skrev där läsarna fanns eller där mitt innehåll gjorde sig bäst. Jag behövde inte heller ha koll på hur många som läste mitt innehåll, mina nyckeltal var: Kommentarer, tips och om antal som stöttade via Patreon ökade.

Utifrån det utformades en strategi kring det jag publicerade. Eftersom jag inte hade en sajt som andra vände sig till för information behövde jag anpassa mig. Följande punkter blev en slags strategi för vad jag skulle göra:

Evergreens

Evergreens är ett branschigt ord för att skapa artiklar med lång brinntid. Egentligen är det mer rättvist att kalla det: Sökmotoroptimerade artiklar. De flesta söker idag information genom Google och eftersom jag inte hade en sajt som folk sökte sig till automatiskt, var de här en ingång för mig: Vad är det folk funderar på just nu och söker information om? Vad saknar de, vad behöver de läsa?

Jag insåg att många undrade hur många fler som dör nu i Sverige, jämfört med ett vanligt år. Det blev också den artikel som fick störst trafik genom sökmotorer. Jag tog ut siffrorna från SCB och uppdaterade varje vecka data för att kunna visa hur stor skillnad i dödstal det var nu jämfört med de senaste fem åren. Artikeln har hittills lästs mer än hundrat tusen gånger gånger och även översatts på engelska.
Jag märkte också hur allt fler upplevde att förlorad lukt och smak var ett symtpom på corona. Men väldigt lite information fanns om det online. Så jag försökte ta fram vad Sverige hittills visste om saken och skrev följande artikel:

Artikeln fick senare uppdateras eftersom Folkhälsomyndigheten la till förlorad lukt och smak som symptom, men det mest intressanta var att se hur min text blev en samlingsplats just för människor som googlat sig till symptomen. I kommentarsfältet frågade man varandra om erfarenheter, berättade hur länge eller kort man haft symptomen.

Överblick

Efter de första veckornas kaos, blev det snart uppenbart att ingen kommer att orka med det här nyhetstempot. Även jag kände mig matt av alla uppdateringar, skandaler och nya vändningar. Risken var att folk skulle sluta sluta sig från information. Tidigt beslutade jag därför att göra en veckolig sammanfattning, Coronaveckan som gått. Jag gick igenom allt det som blivit störst och sammanfattade sedan det mest omtalade och viktigaste från veckan ur ett svenskt perspektiv. Allt i korta ordalag, med länkar till den som ville fördjupa sig.

Mottagandet blev varmt och läsarintresset kring det här är fortfarande enormt. Jag publicerar det i artikelform, men också som video på både Instagram, Facebook och Youtube. Under en period har jag också testat att köpa in en översättning av sammanfattningen till engelska, eftersom den internationella bevakningen av Sverige ofta blir skev.

Granska och verifiera

Givetvis ska journalistik försöka berätta det som andra inte vill berätta. Avslöja och granska. Det har i mitt fall inneburit högt och lågt.

En av de mest tillfredsställande texterna var den med den pensionerade befolkningsstatistikern Åke Nilsson. När SCB förklarade att mars och april inte var de dödligaste månaderna i svensk historia – att det till exempel fanns flera som var mer dödliga på 90- och 80-talet – så angav man inte vad det berodde på. När jag sökte mer information hänvisades jag till Åke Nilsson som under 90-talet var ansvarig för befolkningsstatistik på SCB. Det visade sig att han hade stenkoll, förde egna tabeller och hade djup insikt i vad som hänt på 90-talet och hur han försökt få allmänhetens uppmärksamhet kring de höga dödstalen då, utan resultat. Det blev en längre text och intervju, med komplexitet men också massor av insikt. Och roligast av allt: Det blev denna sajts mest lästa text någonsin. På en vecka hade den lästs av 300 000 och fått 80 000 Facebookreaktioner.

Men granskning har också handlat om mer enkla saker. Som att granska den virala videon som påstod att MSB har fler träffar på ”jämlikhet” än ”pandemi”. Eller att generellt försöka granska olika siffror. Hur räknade man egentligen döda i Sverige? Trodde Folkhälsomyndigheten verkligen att dödligheten för corona var lika stor som influensan? Med tiden hänvisades jag allt oftare till presskonferenser med mina frågor. Så då började jag besöka dem.

Under en av presskonferenserna presenterades märkliga siffror kring hur Folkhälsomyndigheten beräknade smittspridning i Stockholm. Trots en fullsatt presskonferens och trots att jag var sist ut, ifrågasatte ingen siffrorna. När jag fick ordet var myndigheten avvisande, men när jag minuter senare ringde upp analyschefen erkände hon rakt av att siffrorna var uppåt väggarna, att myndigheten räknat helt fel.
Nyheten blev stor nationellt och internationellt.

Genomslaget ledde till att jag fick in ett ännu större inflöde av tips. Snart var det någon som påtalade förre statsepidemiologen Johan Gieseckes roll. Hade han inte i flera intervjuer sagt att han var kontrakterad av Folkhälsomyndigheten? Någon tipsade om att man kan få ut kontraktet som offentlig handling.

Jag testade och det gick snabbt. Och snart hade jag ett dokument som tydliggjorde att Johan Giesecke stod i tv som expert på virus och pandemier – samtidigt som han var avlönad av Folkhälsomyndigheten.

Genomslaget för avslöjandet av kontraktet blev enormt i traditionella medier. Och ännu större sedan jag dagen efter kunde avslöja att Giesecke fakturerat Folkhälsomyndigheten för sina framträdanden i tv.

Efter avslöjandet utgick jag från att alla Sveriges stora redaktioner nu skulle kasta sig över myndighetens offentliga handlingar. Men jag valde ändå att fortsätta begära ut uppgifter. Framför allt mejlloggar från Tegnell, men även Johan Giesecke, eftersom jag blivit intresserad av deras relation och hur den påverkat Sveriges strategival.

Det gick veckor och månader och långsamt begärde jag ut mer och mer. Mest av nyfikenhet, hela tiden i tron att någon annan säkert kommer att skriva. Men ingen annan skrev. Och snart hade tillräckligt med material för att kunna beskriva den unika position Johan Giesecke hade på myndigheten och vilken tung spelare han var i formandet av Sveriges strategi.

Jag kunde också berätta historien om hur flockimmuniteten fick fäste hos Folkhälsomyndigheten och hur Anders Tegnell talade om den tidigt. Hur öppen man var för att låta viruset spridas, hur idéer fanns att öppna skolor kunde hjälpa till att skapa flockimmunitet. 

Det blev stora, långa artiklar och jag valde att sampublicera texterna med Expressen.

Patreon

Idag är det drygt 650 som stöttar mig via Patreon, med totalt drygt $2 400/mån. Varje person väljer vilken månadssumma de vill stötta med, men ingen som stöttar med mer än $20/mån. Majoriteten är med på $2/mån. Tillväxten har under hela perioden varit långsam och organisk. Det finns ingen enskild månad eller enskild publicering som sticker ut som tydlig orsak till att man valde att gå med. De gånger det rasslat till har istället varit när jag i sociala medier påmint om min affärsmodell, att jag publicerar öppet och tillgängligt i tron om att tillräckligt många kommer vilja stötta.

Det är också tydligt att Patreon har en väldigt hög tröskel. Flera har berättat att de testat att registrera sig och betala, men att något krånglat och de gett upp. Jag har återkommande fått frågor om jag inte bara kan ta Swish? I fallen där personen inte kunnat eller orkat på andra sätt har jag erbjudit ett Swish-nummer kopplat till mitt företag. Det numret finns också angivet längst ner på about-sidan på Patreon, för de som verkligen anstränger för att stötta, men inte klarar av tjänsten.

Hade jag däremot lagt ut Swish-nummer i samband med publiceringar finns det starka skäl att tro att jag hade fått in betydligt större summor, i vissa fall tiodubbelt mer än Patreon.
Trots det har jag valt att ta hjälp av Patreon, av följande skäl:

1. Mindre stress. Engångsbetalningar genom Swish är som läsare som köper lösnummer. Och det räcker att se hur kvällstidningarnas löpsedlar påverkas för att förstå vad lösnummerförsäljning gör med journalistiken. Varje dag behöver man hitta en ny skandal eller vinkel som gör att läsaren öppnar plånboken. Där vill jag inte vara. Kan jag få en läsare att stötta månadsvis blir det mer att likna vid en prenumeration. Det gör mig ett lugn.
2. Långsiktighet. En återkommande prenumerant ackumulerar på totalen. Om jag kan få en läsare över prenumerant-tröskeln så blir det bra för oss båda. För den enskilda läsaren är de betydligt enklare att gå med på att bidra med 20 kronor i månaden, men för mig blir dessa många små bäckar en stor och betydande intäkts-å. Då kan jag planera och budgetera på ett annat sätt.
3. Frihet. Att publicera mig på egen plattform, med egen finansiering ger mig en ökad kontroll över publicering, rubrik, men kanske framför allt relation till läsaren. För mig är det kanske det mest intressanta med att vara journalist: Att känna kontakten till läsaren och förstå effekten av journalistiken. Hur det tas emot, vad man tycker, vad som är bra, dåligt och vad som kan göras bättre. Att utveckla den relationen och stå närmare läsaren skapar högre förtroende, men gör också mig till en bättre journalist. Jag känner större ansvar för både publiceringen och läsaren.

Jag använder inga funktioner hos Patreon utöver betalningen, men däremot erbjuds alla som stöttar att vara med i en exklusiv Facebookgrupp. Den är viktig för mig, för relationen och kontakten, men ofta också eftersom jag saknar en redaktion att bolla saker med. Transparensen är däremot svår, eftersom de publicistiska besluten oftast innehåller känsliga uppgifter och det då kan vara lika illa att bolla dem i en grupp med några hundra personer som att publicera dem.

Jag har också varit tydlig med att jag har min Patreon parallellt med andra uppdrag. Jag publicerar mig i flera etablerade medier, och min egen plattform är för den journalistik jag upplever inte finner annan plats.

Avgifter

Patreon tar 5 procent av intäkterna. Det är inte så farligt, men utöver det så försvinner det ytterligare i transaktionsavgifter: För den som betalar $3 eller mindre i månaden, försvinner 6 procent och 1 krona per transaktion. För den som skänker över $3/mån, försvinner 3,9 procent och 3kr/transaktion. Sedan ska pengarna tas ut från Patreon, vilket görs via Payoneer, som skönt nog inte tar särskilt stora avgifter. Totalt kan man nog räkna att tio procent av intäkterna försvinner i olika avgifter.

Ovanpå (och alltså inte inräknat i ovan) har varje givare också betalat 25 procent moms som Patreon administrerar och som jag aldrig får se eller kan bokföra. Det är en egen soppa som innefattar EU-beslut och obegripligheter som jag inte kommer fördjupa mig i här. Kort sagt finns det en del problem med Patreon. Jag upplever dem ändå överkomliga, eftersom det just nu är det mest etablerade systemet som finns för återkommande betalningar.

Sammanfattning

För mig har de här månaderna varit en ganska otrolig resa. Dels att jag kunnat göra så omfattande granskningar på egen plattform vilket i många fall gjort mig nyhetsledande, även i jämförelse med våra största mediehus. Men framför allt har det känns väldigt hedrande att så många valt att stötta mig ekonomiskt. Ytterst handlar hela det här projektet om att testa nya former för finansiering av journalistik. Och för mig har det varit tydligt: Läsare vill betala för journalistik när de ser att den tillför något. De är till och med villiga att betala för journalistik trots att den är tillgänglig för alla. För att de tycker att rösten och publiceringen tillför något relevant och intressant – som alla borde ta del av.

Min stora förhoppning är att detta kan inspirera fler att:

1) Våga testa en finansieringsform som inte låser in material
Jag tror det här kommer bli allt viktigare, för inte alla kommer har råd eller vilja att betala för journalistik. Och när alla tunga mediehus lägger allt innehåll bakom betalvägg, kommer läsare bli hänvisade till nya och mindre nogräknade mediehus. Som kanske inte ens gör journalistik, utan klätt sin propaganda i journalistiska kläder. Det kommer bli ett allt större demokratiproblem.

2) Våga skapa enmansmedier
Det finns så många frilansar med så mycket kunskap som bygger sin affär på att sälja sina alster till stora mediehus. Men kanske finns en möjlighet att bli finansierad direkt av läsare? Det finns ju redan flera fall, oftast innefattar de någon podd, men jag tror det finns plats för andra former!

Det är inga stora pengar hittills och det finns många problem i betalningen som skulle kunna göras enklare. Men det ger ändå en fingervisning om hur en medieframtid skulle kunna se ut.

Framtid

Jag kommer fortsätta att publicera mig här, jag har en tydlig publiceringsplan, en bas med veckosammanfattningarna, men också flera större granskningar på gång. Just nu är det mer tiden som är problemet. Jag skulle gärna lägga mer tid på journalistiken här. Vill du möjliggöra det, lägg gärna några tior i månaden via Patreon!

Har du tips – hör av dig! Sajten har utgivningsbevis och du har därmed lagstadgat källskydd.

Och stort tack till dig som stöttar! Utan er hade det här aldrig blivit av.